STARTKONTAKTOM OSSARKIVANNONSERA
NYHETERDEBATTFORSKNINGLEDARE
DEBATT
Delta i debatten
Almedalen 2017

DEBATT

SKA BARN MED ADHD MEDICINERAS
OCH BLI STILLASITTARE?

FYSIOTERAPI NR 3, 2017 - INLÄGG AV TOVE WIREBY
Fem procent av Sveriges skolbarn har diagnosen ADHD. Många av dem behandlas med centralstimulantia. Fysisk aktivitet borde tidigt bli en del av behandlingen och ett naturligt inslag i skoldagen. Skolan ska anpassas till barnens behov av rörelse, inte tvärtom. Det tycker skribenten Tove Wireby.,

Några av diagnoskriterierna för ADHD är koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet, rastlöshet och uppmärksamhetsstörningar. Idag har cirka 5 procent av alla skolbarn diagnosen. I dagsläget är den vanligaste och mest vetenskapligt underbyggda behandlingen av ADHD centralstimulantia eller annan medicinering i kombination med olika former av psykoterapi. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur mäktig läkemedelsindustrin är idag. Fysisk aktivitet som behandling vid ADHD är något som idag inte ens nämns i riktlinjerna för behandling av diagnosen. Fysioterapeuter har en värdefull kompetens inom området som bör lyftas fram inom psykiatrin.

Hos barn med ADHD har man har sett en minskad frisättning av hormonerna dopamin och noradrenalin. Centralstimulantia innehåller dessa hormon som ökar vakenhetsgrad, uppmärksamhet och förmåga att fokusera och koncentrera sig. Barn med ADHD är ofta övertrötta och därför överaktiva. Det naturliga är då att röra på sig för att öka vakenhetsgraden, som när man suttit still för länge och börjar bli trött och aktiverar sig på något sätt för att piggna till. I stället för att låta barnen röra på sig och uppmuntra till fysisk aktivitet ger man dem idag medicin som ökar vakenhetsgraden och barnet blir lugnt och stilla. Bieffekterna tycks dock falla i glömska - magont, sömnsvårigheter, ökat blodtryck, irritabilitet, trötthet, viktnedgång och ledsenhet är några av dem. Dessutom vet man idag inte hur medicinen påverkar barnet långsiktigt.

Fysisk aktivitet då? Det är ingen nyhet att det har många positiva hälsoeffekter på oss i olika sammanhang. Vi vet bland annat att det ökar endorfinfrisättningen, vi blir mer stresståliga, får bättre självkänsla, blir starkare och piggare och får ökad livskvalitet, bara för att nämna några positiva effekter. Fysisk aktivitet blir allt mer accepterad som behandlingsmetod vid tillstånd som lätt till måttlig depression, både som komplement och som enda behandling. Det finns idag lite forskning på sambandet mellan fysisk aktivitet och ADHD. Fysisk aktivitet ökar, som centralstimulantia, också frisättningen av dopamin och noradrenalin utan bieffekter. Fysioterapeuter arbetar med rörelse som huvudsakligt medel för att främja hälsa, och jag tror att de tillsammans med andra professioner kan bidra med värdefull kompetens som en del i behandlingen av ADHD.

Utvecklingen i vårt samhälle går åt en allt mer stillasittande livsstil. Våra kroppar och hjärnor är dock kvar långt tillbaka i tiden när vi var tvungna att röra på oss för att skaffa mat och överleva. Vi är helt enkelt inte gjorda för att sitta stilla. Att vara påhittig, rastlös och impulsiv är diagnoskriterier för ADHD. De är också barnkriterier. Barnkriterier som inte passar in i den stillasittande livsstil vi skapat. Det är idag lättare att anpassa barnet med hjälp av medicin än vad det är att anpassa miljön runtomkring.
Jag menar inte att ADHD är ett påhitt och självklart finns det barn med ADHD som fått stor hjälp av de behandlingsåtgärder som används idag. Det jag vill lyfta fram är att vi är för snabba på att ställa en diagnos och behandla med medicin och därmed tar den enkla, snabba vägen. Lägg mer resurser på fysisk aktivitet innan en diagnos ställs, och ta hjälp av fysioterapeuter som har rörelse som främsta behandlingsinstrument. Det pratas för lite om just fysisk aktivitet som behandling av ADHD. Man kan födas med en sårbarhet, och symtomen kan utlösas och förvärras av stress och yttre faktorer. Se till barnets verkliga behov och till det som är positivt – att det vill och behöver röra på sig. Få in fysisk aktivitet som ett naturligt inslag i en stimulerande och anpassad skolmiljö. Fysioterapeuter kan också bidra med kunskap och utbildning till föräldrar, lärare och andra personer som kommer i kontakt med barnen i dess vardag. Lägg mer fokus på anpassning av barnets miljö istället för att anpassa barnet. Lägg inte ansvaret på barnen.

För referenser se artikeln i pappersutgåvan Fysioterapi, nr 3-17

Bild
Tove Wireby, fysioterapeutstudent vid Luleå tekniska universitet

Vad förbundet måste förändra

16-09-21 INLÄGG FRÅN ANNA PETTERSSON
Mitt inlägg handlar om en ”omutlig ärlighet om det som måste förändras”, ett citat av ordförande Stefan Jutterdal från ett av Almedalens seminarier. Jag ger också förslag på frågor förbundet bör ta itu med om de förbättringar som efterlyses ska bli verklighet.

Innan jag kommer dit vill jag ge ”ett obegränsat erkännande till det som är bra” – ännu ett citat av ordföranden. Förbundet växer i medlemsantal och syns allt oftare i medier. Det är positivt och är ett kvitto på väl utfört arbete. Trots begränsade resurser lyckas förbundet ändå skapa värde för många medlemmar. Exempelvis stöd i påverkansarbete till fackliga företrädare, stöd till sektionerna, vår vetenskapliga kongress och specialistordningen som ger erkännande till dem med vidareutbildning. Som alltid finns det också förbättringspotential. Ordföranden uppmanar ofta i tal och skrift till förändring av hälso- och sjukvården. Ordet vi och uttryck som ”vi måste komma ihåg vem vi finns till för” används flitigt. ”Vi” kan betyda att olika mål nås genom att personer arbetar tillsammans, men det kan också skapa otydlighet. Vilket vi är det som avses? Är det förbundsstyrelsen, är det vi fysioterapeuter eller är det Fysioterapeuterna som organisation? Vem äger vilken fråga? Hur ska jag som arbetar på ett universitet ta hand om alla dessa olika uppmaningar? Av retoriken är det lätt att tro att förbundet vill vara en aktör i patientens tjänst i debatten om hälso- och sjukvården som system. Är det verkligen förbundets roll? Och vilket inflytande har den enskilde över systemet?

I Vinnvårds seminarium från Almedalen beskriver Boel Gäre Andersson hur viktigt det är att beakta komplexiteten för att åstadkomma långsiktig förbättring. Hon framhåller ledarskapets betydelse, vikten av en infrastruktur som möjliggör arbete på tvären, mellan discipliner och professioner, mellan akademi och klinik samt mellan olika huvudmän. Andersson nämner också vikten av riktad finansiering till forskning som undersöker organisatoriskt lärande. I seminariet konstateras att det idag finns både kunskap och kompetent personal i hälso- och sjukvården men att det är svårt att få till varaktig förändring så länge komplexiteten inte beaktas. Det är då olyckligt med en retorik som riktar ansvaret till den enskilde som redan innan är hårt prövad. Hen vet vad hen borde göra, men kan inte göra det för att hen är ”offer för systemet”. Systemet utgörs av regler och rutiner, policydokument, incitamentsstrukturer, arbetsfördelning och ledning med mera. Förbundet har därför en viktig roll i att påverka systemet och underlätta för medlemmarna att göra ett bra arbete.

Att föra dialog och att synas i twitterflödet är viktigt. Men nästa steg borde vara att kartlägga information med relevans för frågan och att använda denna som ett verktyg för påtryckning och förändring. Här finns flera angelägna frågor med relevans för det komplexa systemet som saknar svar:
• Hur ser tjänstestrukturer ut för att säkerställa arbete
på tvären mellan akademi och klinik?
• Hur ser forskningsfinansieringen ut vad gäller
lärande organisationer i hälso- och sjukvård?
• Hur ser tillgången ut till kurser inom kvalitetsförbättring?
• Hur många har idag vidareutbildning inom detta område?
• Hur många vet vem de ska vända sig till om de behöver stöd i kvalitetsarbete?
• Hur många har full access till databaser och aktuell forskning?
• Hur stor är kompetensutvecklingsbudgeten runt om i landet?
• Hur många får återkoppling på kvaliteten i verksamheten?
• Hur ser incitamentsstrukturen ut för kvalitets- och utvecklingsarbete?
• Hur säkerställer ersättningssystemen personcentrerad vård?

Fysioterapin är mer än enbart hälso- och sjukvård. Jag önskar därför inför höstens kongress en förbundspolitik som omfattar såväl utbildning, forskning och klinik. Fysioterapeuter arbetar med rörelse och hälsa på olika sätt, även utanför hälso- och sjukvården som system. Jag hoppas att förbundet finns till även för dem.

Anna Pettersson,
Fysioterapeut, med.dr, universitetsadjunkt,
Karolinska Institutet


Bild

Skarpa förslag finns i våra propositioner

16-09-21 REPLIK FRÅN STEFAN JUTTERDAL, ORDFÖRANDE
Tack för dina synpunkter. För oss är det självklart att "vi" innefattar alla våra medlemmar i förbundets alla delar och det är olyckligt om det uppfattas på något annat sätt.

Utifrån det uppdrag som vi fick av kongressen 2012 har vi arbetat med att vara en profession i rörelse utifrån tre sammanhållna dimensioner: profession, position och lön. Under den pågående mandatperioden har vi lyckats att ta ytterligare kliv i att förtydliga vår professionella kompetens och vi har en position där vi allt oftare räknas som en självklar part med större möjligheter att påverka vår lönebildning.

Vägen dit har gått via framgångsrik samverkan med de samarbetspartners som omger oss och utgör plattformen för vår professionella yrkesutövning oavsett vilka uppdrag och roller vi har. Grunden för fysioterapeuters framtida möjligheter är därmed att vi – som enskilda professionsutövare och som förbund – är med och både förstår de utmaningar som ligger framför och påverkar hur framtidens hälso- och sjukvård ska se ut. I arbetet har patienten varit en självklar utgångspunkt, vilket har styrt diskussionerna till båda svåra och meningsfulla problem. Att ”släppa in patienten i rummet”, bildligt eller bokstavligt, gör något viktigt med våra samtal och vårt sätt att tänka. Och där finns en nyckel till framgång för förbundet som helhet och för våra medlemmar.

En viktig samarbetspartner är självklart de lärosäten som bedriver utbildning och forskning inom fysioterapi. Ett resultat av det samarbetet är det forskningspolitiska program som förbundet antog tidigare i år .

I det lyfter vi bland annat fram flera viktiga frågor som har direkt betydelse för att utveckla fysioterapin som profession och ämne. Frågorna gällande kompetensutveckling står högt på agendan och det pågår förhandlingar med SKL om hur kompetensutvecklingen på väg mot specialisering ska se ut. Vidare så har frågorna kring ledningsstruktur och kompetens ett stort utrymme i propositionstexterna inför kongressen 2016.

Ett synsätt där samverkan står högt på dagordningen återspeglas i förbundsstyrelsens förslag till ny vision för förbundet och om kongressen ställer sig bakom det lägger vi gemensamt grunden för det viktiga arbete som behöver göras under kommande år. Läs gärna förbundsstyrelsens propositioner till kongressen, där det finns en mängd skarpa förslag kring såväl hälso- och sjukvårdens stora system som kliniska vardag, utbildning, forskning, chefskap, företagande, kompetensförsörjning, fortbildning, specialisering och rekrytering med mera. Och välkommen att delta på kongressen eller på annat sätt i förbundets verksamhet.

Stefan Jutterdal
Förbundsordförande
Fysioterapeuterna



Bild

Uttryck din åsikt i Fysioterapi!

Vill du skriva en kortare replik på något av ämnena som debatteras ovan eller en kortare insändare om något annat, kan du göra det via formuläret nedan.
Vill skriva en längre debattartikel? Läs mer här!



Bild

*=Obligatoriska  
Namn*
Titel*
Arbetsplats*
Bostadsort*
E-postadress*

Ämne*


Din text * (Max 1800 tecken)



Fysioterapi, Fysioterapeuterna, Box 3196, 10363 Stockholm.
Besöksadress: Vasagatan 48, 3 tr
Tel: 08-56706100

e-post: fysioterapi@fysioterapeuterna.se