Om vår kår nöjer sig med behandlingsmetoder som inte är bättre än placebo får vi mycket svårt att rättfärdiga vår existens i framtiden. Det skriver Lars Ludvigsson i sin kommentar till Fredrik Nordins debattartikel om tveksamt evidensunderlag.
Jag läste med stor tillfredsställelse Fredrik Nordins debattartikel Hög tid att sluta med pseudovetenskapligt trams i nr 3 av Fysioterapi. Jag tycker hans beskrivning är mycket träffsäker. Det är inte heller svårt att addera ytterligare tveksamma behandlingsmetoder till de punkter han tar upp. Var är exempelvis det vetenskapliga underlaget för tejpningar som används vid besvär i rörelseapparaten? Var är evidensen för nyttan av muskeltöjningsövningar?
Vilket vetenskapligt underlag finns för tejpningar? frågar sig sjukgymnasten Lars Ludvigsson. Foto: Colourbox
Om vår kår ska tas på större allvar än alternativmedicinare behöver vi internt erkänna och diskutera att mycket av det som vår kår håller på med är tveksamt ur ett vetenskapligt perspektiv. Jag har många gånger hört kollega dra sig undan denna frågeställning genom att framföra olika typer att argument eller ursäkter. Jag vill här nedan nämna några.
”Jag förlitar mig på min kliniska erfarenhet.” På detta vill jag svara att sjukgymnaster/fysioterapeuter har en klinisk erfarenhet som är precis lika bra eller dålig som homeopatens eller zonterapeutens. Klinisk erfarenhet är tyvärr långt ifrån vetenskap. Det är mycket svårt att särskilja placeboeffekter från reella effekter i den kliniska vardagen. De utvärderingar vi gör är ju ofta att enbart samtala med patienten. Patienten kan ju mycket väl, enbart för att glädja och tacka oss, säga att hen mår lite bättre utan att någon förbättring av betydelse har uppnåtts.
”Det spelar väl ingen roll om det är placebo eller inte, bara patienten blir bättre.” Nu är väl inte verkligenhet för någon sjukgymnast/fysioterapeut att alla våra patienter blir bättre av våra insatser. Vad ska vi säga till de patienter som inte blir bättre av vår ”låtsasbehandling”? Vad ska vi svara en patient som ställer frågor kring evidensunderlaget för en viss behandling om behandlingen saknar vetenskapligt stöd? Vill vi sjukgymnaster/fysioterapeuter bara erbjudas placebo när vi blir sjuka? Varför ska vi intressera oss för forskning om vi inte har som mål att våra behandlingar ska vara bättre än placebo? Naturligtvis kan placeboeffekter utnyttjas – men då tillsammans med en verksam åtgärd!
”Att inte alla insatser är evidensbaserade gäller ju även andra vårdprofessioner. Varför ska vi sjukgymnaster/fysioterapeuter vara så självkritiska? Det är ett ganska dåligt argument, om man vill utveckla vår kår. Dessutom ska vi nog begränsa oss till att se om vårt eget hus.
Ytterligare ett fenomen som jag har uppmärksammat i vår kår är den iver som uppstår när någon enstaka vetenskaplig artikel bekräftar vår övertygelse om en metods effektivitet, medan en forskningsartikel som motsäger denna övertygelse möts med totalt ointresse.
Ska vårt yrke utvecklas behöver kliniskt arbete i mycket större utsträckning baseras på vetenskap. Vi måste i större utsträckning ifrågasätta våra övertygelser och ställa oss frågan: ”Är denna behandlingsmetod verkligen bättre än placebo?”
Våra verksamheter behöver styras av evidens så långt detta är möjligt och inte av personliga övertygelser hos enskilda yrkesutövare. För om vår kår nöjer sig med behandlingsmetoder som inte är bättre än placebo tror jag att vi får det mycket svårt att rättfärdiga vår existens i framtiden.
Lars Ludvigsson
leg sjukgymnast, Msc, Västerås
Lars Ludvigsson är verksam i Västerås.
