Patienter med svåra skador kan ändå ha en okuvlig livsvilja och motivation att träna, berättar fysioterapeuten Igor Zabytivskij, som rehabiliterar Ukrainakrigets offer på ett sjukhus i Lviv.
Snart har kriget i Ukraina pågått i ett helt år och skadade fortsätter att flöda in från de olika krigszonerna i landet. På ett sjukhus i Lviv i västra Ukraina är hälften av de cirka 800 patienterna krigsskadade. Det innebär högre arbetsbelastning och mer komplicerade uppgifter för sjukhusets sju fysioterapeuter. Fysioterapi har träffat en av dem, Igor Zabytivskij.
Vilka är dina vanligaste patienter?
– De flesta patienter som jag möter är unga eller i medelåldern. Majoriteten är före detta militärer som lämnat försvarsstyrkorna på grund av krigsskador.
Vilka är de vanligaste krigsskadorna hos dem?
– Jag arbetar på en avdelning för neurorehabilitering så de flesta, omkring 60–70 procent, kommer in med neurologiska skador. Av dem lider de flesta av ryggmärgs- och hjärnskador. Omkring 20 procent har ortopediska skador, vilket beror på att de kommer hit med svåra multipla skador. En del rehabiliteras här efter att ha opererats utomlands.
Vilka rehabiliterande åtgärder kan ni sätta in för att hjälpa dem?
– Vi skapar ett åtgärdspaket för varje patient, vars huvudsyfte är att de på det bästa möjliga sätt ska klara sig i sitt vardagliga liv. Det handlar om att minska spasticiteten, öka rörelseomfånget, aktivera och stärka muskulaturen. Vi börjar ofta med de stora musklerna och kommer så småningom till finmotoriken.
Hur stor andel av patienterna kommer att bli återställda?
– Ungefär hälften av patienterna blir bättre, i varierande grad. Men det händer mycket sällan att de blir helt återställda. De allra flesta får bestående funktionshinder. Det beror framför allt på att krigsskador ofta är svåra. Det handlar ofta om sviter efter bomb- och granatexplosioner, som ger svåra, ofta smutsiga skador med krossade ben och mycket bensplitter. Även om operationen lyckas får patienten vanligtvis bestående men. Det handlar framför allt om höga ryggmärgsskador samt amputationer. Vissa skador av perifera nerver och ortopediska skador är också svåra att återställa helt.
Vad ger dig glädje i ditt arbete som fysioterapeut just nu?
– Främst är det när jag ser att patientens kropp svarar på behandlingen och blir bättre. Ibland träffar man på patienter som kan ha ganska svåra skador men som har en okuvlig livsvilja och arbetar hårt för att bli bättre. Det ger särskild glädje att arbeta med dem.
Vad är det svåraste i ditt arbete i den här situationen?
– När det kommer patienter med svåra depressioner på grund av sina skador. Det är väldigt svårt att motivera dem att träna.
Får ni något extra psykologiskt stöd för att klara påfrestningen att vårda krigsskadade?
– Vi har två psykologer på vår avdelning och de arbetar enbart med patienter. Vi kan naturligtvis alltid prata med dem som kollegor. Alla anställda här på avdelningen stöttar varandra, det är det viktigaste.
Hur stöttar ni varandra under arbetets gång?
– Det viktigaste är att hålla gott humör, så gott det nu går. Vi pratar och skämtar med varandra för att lätta upp atmosfären.
Hur har kriget påverkat din egen vardag utanför jobbet?
– Jag har blivit mer sparsam (skratt). Jag har också blivit mera uppmärksam på soldater i uniformer på gatorna, på deras behov, om de kanske skulle behöva någon hjälp. Jag hämtar också in mycket mer information från fronten från Internet och TV. Man kan säga att vardagen har blivit lite ”militariserad”. I flera veckor har vi haft avstängningar av el. Ofta finns den bara under två fyratimmars perioder per dygn. Men folk har anpassat sig. Det gäller att planera vissa aktiviteter, som att tvätta till exempel. Folk samlar också vatten eftersom det oftast inte finns rinnande vatten under elavstängningar. Många har skaffat sig elgeneratorer på bensin eller diesel.
Vad hoppas du på inför det nya året och framtiden?
– Framför allt på en seger i kriget mot den ryska angriparen. Allt annat ordnar sig.
Tadeusz Rawa
frilansreporter