Som internationellt efterfrågad professor har hon tusen järn i elden, men tar sig ändå tid för en tango. Hon ser sig som en problemlösare och letar efter humorn i det mesta. Vi har träffat Årets fysioterapeut Charlotte Häger.
Att upptäcka nya platser och nya kulturer har lärt mig att ingenting är svart eller vitt, säger Charlotte Häger. Foto: Agneta Persson
Planen var aldrig att bli professor. För studenten Charlotte Häger var forskare ett ganska okänt fenomen. Men när hon kom ut i arbetslivet började frågeställningarna dyka upp. Hon ville ha mer förklarande och bättre svar och var beredd att gräva djupare för att få dem. Bilden av vad akademin kunde erbjuda ändrades, och fyra år efter sjukgymnastexamen började Charlotte doktorera.
– Det har inte varit karriären i sig som lockat mig, säger hon. Jag vill lösa problem och utveckla idéer. Helst vill jag ju också bidra och göra skillnad för olika patientgrupper med rörelseproblem.
Och nu har professor Häger, som är verksam vid Umeå universitet och vid Norrlands universitetssjukhus, publicerat ett hundratal vetenskapliga artiklar, byggt upp ett eget forskningslabb, handlett omkring tio doktorander, haft en rad olika uppdrag inom fysioterapeuternas världsorganisation WCPT samt drivit – och driver – flera internationella samarbeten. Hon har också hunnit bo och jobba utomlands i flera år, fått priser och utmärkelser och en massa forskningsanslag. Sedan tio år jobbar hon även kliniskt parallellt med forskning och undervisning. Hur har hon lyckats med allt detta?
– Jag tror det är min inneboende nyfikenhet och driv som också ger energi. Tycker jag något är spännande och angeläget så jobbar jag väldigt hårt. Jag är nog ganska öppen för att pröva det mesta. Men jag har också ett fantastiskt forskningsteam med olika kompetenser som gör det möjligt. Och ett mycket bra stöd både från universitetet och kliniken där jag arbetar. Det vill jag verkligen lyfta fram!
När Charlotte Häger nu blivit utnämnd till Årets fysioterapeut 2019 står hennes senaste stora internationella insats i fokus. Som ordförande i WCPT:s vetenskapliga kommitté hade hon huvudansvaret för innehållet på vårens världskongress i Genève. Därmed har hon i högsta grad bidragit till att forskare, kliniker och lärare inom fysioterapi från världens alla hörn har kunnat mötas och utveckla fysioterapin, anser juryn bakom priset.
Uppdraget var inte alltid helt lätt, kan hon konstatera i efterhand. När människor från olika länder samlas uppstår det också lätt kulturkrockar.
– Folk förväntar sig olika saker. En del vill ha VIP-fördelar, men reglerna är ju lika för alla. Andra blir missnöjda med en viss hantering, som hur man har valt ut kurser eller symposier. Det kan också vara utmanande att välja bra övergripande teman som gör att kollegor från alla kulturer kan känna sig hemma.
Men hon är glad att hon vågade kandidera till ordförande för världens största konferens för fysioterapeuter. Att hon vågade vara ansiktet utåt för svensk forskning, utbildning och utveckling inom professionen och att hon vågade föra fram det skandinaviska perspektivet.
– Vi måste släppa fram andra värderingar och fler perspektiv än dem från de engelskspråkiga länder som ofta dominerar inom världsorganisationer som WCPT. Att få vara en förebild inom den här världsorganisationen, fast man är svensk och kanske pratar engelska lite som kocken i Mupparna, det är förmodligen bra för mångfalden.
Men det fanns ännu en utmaning i uppdraget, berättar hon. En ärftlig hörselnedsättning som drabbat flera familjemedlemmar.
– Så ibland har jag svårt att uppfatta vad folk säger i telefon, eller vid möten via dator. Hur skulle jag då kunna garantera att lyssna in allt och alla i ett sådant här sammanhang där man behöver föra samtal över dåliga internetförbindelser till olika länder vid alla möjliga tidpunkter på dygnet? Men det gick ju bra! Så hade jag ju ett utomordentligt team med mycket skickliga kollegor från olika länder att jobba med, och ett väloljat och rutinerat WCPT-sekretariat.
Det är inte Charlotte Hägers grej att backa för utmaningar. Hon drar sig inte heller för att ställa sig på barrikaderna om det behövs. Som när det måste ändras på orättvisor och snedfördelning av anslag inom forskarvärlden. ALF-pengarna är ett sådant exempel. ALF står för ”avtal mellan svenska staten och vissa landsting om samarbete om grundutbildning av läkare, medicinsk forskning och utveckling av hälso- och sjukvården”. Tidigare fick endast läkare söka de här forskningspengarna vid de flesta universiteten. Men Charlotte Häger har tillsammans med andra arbetat för en förändring. Reglerna ändrades och i dag får även andra klinikanställda yrkeskategorier som till exempel fysioterapeuter söka finansiering inom de flesta regioner.
– Jag tror verkligen att jag har ett slags rättvisepatos, säger Charlotte. Att ta strider kan fresta på, men om det där patoset finns så måste man våga göra det man tror på.
Det drivet kommer nog delvis från pappa som var domare och brukade ge ideell hjälp till människor som hamnat i juridisk trubbel på olika sätt, berättar hon.
– Ända sedan jag var liten har jag haft en stark känsla för vad som är rimligt och vad som är rätt och fel, åtminstone ur mitt personliga etiska och moraliska perspektiv. Jag har också fått lära mig att man inte hycklar, att man står för den man är. Man försöker göra saker och ting bättre.
Som professor har Charlotte Häger för det mesta ett fullt schema, men just nu är det extra körigt. En ansökan om forskningsmedel behövde lämnas in med oväntat kort varsel, en bostadsaffär skulle i hamn, bilen behövde lagas och mitt i allt var hon tvungen att förnya passet akut för att kunna komma in i Egypten där hon ska tala på en konferens. När vi ses har hon dessutom dansat tango hela helgen. På Arlandas utrikesterminal tar multi-taskandet ut sin rätt och Charlotte Häger rotar i en papperskorg i jakt på bagagetagen som hon nog råkat slänga av misstag.
– Nu beter jag mig verkligen som en disträ professor, konstaterar hon. Man undervisar, forskar, handleder, deltar i olika arrangemang, gör allt samtidigt. Men … jag tar inte mig själv på alltför stort allvar. Jag försöker se humorn i det mesta!
Till Egypten är hon inbjuden som hedersgäst för att i egenskap av framstående kvinnlig professor i fysioterapi berätta om sin forskning och även inspirera och vara en förebild för bland annat forskande kvinnor inom professionen. Genusfrågorna är inte hennes forskningsområde, även om de ska beaktas i stort sett all forskning, påpekar hon. Hon tycker inte heller att hennes kön är viktigare än hennes expertis på människans rörelseförmåga. Men det känns både viktigt och roligt att kunna stötta på det här viset, säger hon. I januari åker hon till Mumbai i Indien för att delvis fortsätta på samma spår.
– Då ska jag förutom att föreläsa om min forskning också bland annat vara med i flera paneler och till exempel diskutera hur det är att vara kvinna i en ledande roll och vilka utmaningar det kan innebära.
Mycket har hänt med jämställdheten inom akademin sedan hon började doktorera i slutet på 80-talet, säger Charlotte. Då var könsrollerna tydligare och det kunde hända att manliga kollegor behandlade henne mer som en sekreterare än de gjorde med de manliga doktoranderna.
– Jag kunde också bli presenterad som ”en söt och snäll liten doktorand” i vetenskapliga forum. Jag blev till och med bokstavligen klappad på huvudet.
Även om situationen har förbättrats finns det en hel del kvar att göra, säger Charlotte. Universiteten har till exempel som mål att andelen kvinnliga professorer ska vara minst 20 procent, påpekar hon.
– Men där är vi i många fall inte än. Varför är vi inte det? Det finns många mekanismer som gör att kvinnorna inte backas upp på samma sätt som männen, eller att de inte väljer en akademisk karriär därför att det är tufft. Kvinnor har kanske också ofta fortfarande bredare mål och vill ha familj utan att kompromissa för mycket. Att räcka till med småbarn och samtidigt forska och utbilda sig och vara arbetsledare har varit en stor utmaning för mig också.
I den här branschen får man lära sig att jobba med sin ambition, säger Charlotte Häger. Många gånger har hon nog tagit den där bollen fast hon kanske inte borde. Haft svårt att säga nej och helt enkelt tagit på sig för mycket.
– Jag får många idéer och blir lätt entusiastisk, vare sig det handlar om att forska, undervisa eller driva fysioterapiutvecklingen framåt. Men även om det är kul kan man inte splittra sig för mycket. Man måste inse när det är good enough. Det gäller både mig själv och de medarbetare och studenter som jag handleder.
Det där är något de försöker prata om på jobbet, säger hon. Som handledare tar hon ansvar för sitt forskningsteams arbetsmiljö, och även om hon inte alltid har de formella chefsmandaten är ändå medarbetarnas välbefinnande en viktig fråga för henne.
– Vi har ständigt en dialog, och jag kan påtala och dela med mig av mina egna erfarenheter. Mina medarbetare likaså. Var och en måste också nå sin egen insikt om vad som är rimligt. Det gäller även mig.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
