Tydliga regler för när man får prata pandemi, klara avgränsningar för vad som ska uppnås och sänkt ambitionsnivå för både fritid och jobb. Kuratorn Åsa Lundin ger tips och råd för hur du som jobbar med covidvården ska orka i längden.

Många jobbar hur hårt som helst men går ändå hem med en känsla av att inte vara bra nog, säger Åsa Lundin. Foto: Per-Johan Lundin

Åsa Lundin är legitimerad hälso- och sjukvårdskurator i Region Skåne. Hon har också en grundläggande psykoterapiutbildning i KBT. Innan pandemin kom till Sverige var hennes jobb främst att stötta närstående och patienter. Nu jobbar hon mycket med personal inom covidvården – vilket innebär i princip alla personalkategorier som finns på ett sjukhus.
– De behöver hjälp med att härbärgera de känslor som uppstår när man plötsligt blir mer eller mindre tvingad in i någon form av covidvård, säger hon. Man blir omplacerad, får nya arbetsuppgifter och nya patientgrupper. Kanske går man från dagvård till treskift. Eller så har man inte jobbat på avdelning på 25 år och känner att man inte minns någonting om det. Det ger ångest.
Alla vårdprofessioner tampas med samma problem säger Åsa Lundin. Men en sak utmärker fysioterapeuterna: De lägger gärna ribban väldigt högt.
– De är positiva och framåtsträvande och har ofta inställningen ”det finns ingenting som inte går att lösa” och de vill gärna att patienterna ska återgå till hur de mådde innan. Det betyder att de lägger mer energi på jobbet än dem som har inställningen att ”vi gör vad vi kan, det är good enough”.

Det är viktigt att inse att alla som jobbar inom covidvården ligger på minus när det gäller den egna energin, säger hon. Det har varit ett år fyllt av ständiga förändringar. Många trodde att de bara tillfälligt skulle jobba med covid och att allt snart skulle bli som vanligt igen. Men nu inser de att det kanske aldrig blir så.
– Och då kanske de upptäcker att de varken kan eller vill jobba med det här. Sen finns det alltid de som gillar nya utmaningar och tycker att det här är hur spännande och givande som helst. Men gemensamt för alla, oavsett hur man ser på det, är att man befinner sig i en förändring med en form av bristande kontroll som kostar energi.
Det är nya arbetsuppgifter, nya kollegor, nya konstellationer. Man kan inte de informella reglerna, man vet inte vilka befogenheter man har, man känner inte till gränsdragningen mellan sig själv och andra yrkeskategorier och man känner varken sina kollegor eller patientgruppen. Hjärnan behöver hela tiden fundera över vad den ska göra eller vad folk tycker om en. Många blir omplacerade med väldigt kort varsel, säger Åsa Lundin.
– Det är som att ständigt vara ny på jobbet, och det vet vi ju hur det är. Man är på helspänn hela tiden, man vill inte missa något, man är så oerhört trevlig och pigg och uppmärksam och man funderar på hur mycket plats man ska ta, om man är lagom nu, om man passar in. Och allting tar mer energi.
Till råga på allt uteblir ofta bekräftelsen från cheferna, säger hon.
– Många enhetschefer sköter det här dåligt genom att skicka ut sin personal utan att höra av sig för att höra hur det går och hur de mår. Det innebär att du står mitt i en krigszon utan att bli sedd.

Det är också vanligt att känna att man inte räcker till, säger Åsa Lundin. Att jag inte kan göra mitt jobb med den kvalitet som jag önskar, jag är missnöjd med sin egen insats, jag vet inte vad jag ska göra, det fattas kunskap, det jag brukar göra fungerar inte fullt ut, jag tvivlar på min egen kompetens, jag är ju duktig på det här i vanliga fall men gör jag rätt eller fel nu? Jag borde hinna vara påläst, jag är dålig, jag borde kunna det här bättre. Tänk om alla andra upptäcker att jag inte kan det här?
– Man jobbar hur hårt som helst men går ändå hem med en känsla av att inte prestera på topp och att inte vara bra nog.
Men det finns en hel del du kan göra för att hantera den egna arbetssituationen under pandemin för att hålla i längden. Åsa Lundin har flera råd att dela med sig av:

Ha ett tillåtande klimat

Det är viktigt att få uttrycka de tankar och känslor man går omkring med. Att jag är rädd att inte räcka till, att jag inte vet vad jag ska göra, att det här känns helt hopplöst och att jag trevar mig fram. Man måste få uttrycka detta och inse att många andra känner samma sak. Det är också viktigt att inse att alla inte har samma förutsättningar. En del har lättare för nyordningen och kan snabbare komma till acceptans. De kan liksom landa springande, medan andra är lite mer försiktiga. Man kan också ha andra förutsättningar hemma. Din partner kanske har blivit av med jobbet, dina tonårsbarn har fjärrundervisning hemma och mår inte bra, du har en sjuk mamma som du inte kan träffa … då är det inte lika lätt att vara positiv och nyorienterad på jobbet. Det kan inte storma på alla håll samtidigt. Vi måste alltså ha acceptans inför varandra samtidigt som det är viktigt att få sätta ord på känslorna.

Sätt upp regler

Att man får prata är viktigt men det måste finnas regler kring när och var man får pysa ut allt man har inom sig. Om varje gemensamt möte, lunch eller fika blir ett tillfälle att ventilera sin trötthet eller frustration så kommer det att förpesta hela arbetsplatsen. Man måste ha ett regelverk för när det är okej och inte. Vi kan prata covid på frukosten, men sen är ingen tillåten att prata om det här under resten av dagen. Det måste finnas en frizon. Du kommer ju inte sluta oroa dig ändå, men du får själv härbärgera din ångest så pass mycket att du inte sprider den under hela arbetsdagen. Det är så vi jobbar med patienter som har en orosproblematik: Var så god att oroa dig järnet mellan klockan sex och klockan sju, sen är det bra. Det är så här evidensbaserad KBT-behandling för att lindra oro ser ut, vi vet att det faktiskt fungerar. Tänk på att reglerna gäller även dem som inte anser att den nya arbetssituationen är ett så stort problem, och tycker att ”det är som det är, nu får vi jobba på”. För stor positivism kan bli ansträngande i en grupp. Bara för att man själv inte bekymrar sig kan man inte basunera ut det när som helst. Det handlar om att vara lyhörd för varandra, att man hanterar situationen på olika sätt. Inte förklara för någon annan att det här kommer att bli jättebra och att vi måste tänka positivt. Vem vill höra det när man inte mår bra?

Avgränsa uppdraget

Vad är det nu vi ska uppnå? Många går all in, tänker att ”det här ska vi lösa!” Men vad är det vi ska lösa egentligen? Vad är fysioterapeutens uppdrag i det här? Många patienter som insjuknar i covid har ju haft problem med psykisk eller fysisk ohälsa redan innan. Om inte vårt uppdrag är ordentligt definierat så är det lätt att känna att man ska lösa patientens hela livssituation. När vi är lite sköra själva är det lättare att känna av andras ångest och gå upp i det. Men man måste avgränsa, annars går man med ständigt dåligt samvete och en känsla av att ”jag borde ha gjort det, jag skulle ha löst det där med”. Men det kommer aldrig att bli som det var innan, det får vi inte glömma. En lite äldre patient som har varit sjuk i nio månader har också blivit nio månader äldre. Vad är då rimliga förväntningar? Här är ledarskapet jätteviktigt. Gör behandlingsplaner och håll er till dem tills vi har ett nytt kunskapsläge.

Fira och beröm varandra

När vi hade haft hundra patienter på en av covidavdelningarna så klappade vi om varandra och sa gud så bra vi är! Vi firade att vi hade nått ett mål, ett enkelt sådant men ändå. Skålade i äppelcider i höga glas. Vi behöver glädjas åt vad vi har åstadkommit, ge oss själva beröm. Säg till varandra: bra jobbat! Det ger energi. Det är så lätt att tänka negativa tankar om allt man inte lyckats med. Sluta med det. Fira och beröm varandra så ofta ni kan!

Lär känna dig själv

Är du en person som lätt tänder på allt? Som tycker det mesta är spännande, utmanande och oerhört roligt och gärna vill hoppa på? Som plötsligt inser att du är involverad i femton olika projekt? Känn efter. Orkar du verkligen det här? Våga säga nej, inse att det kostar mer än det smakar. Du måste själv ta det ansvaret, för cheferna kommer inte göra det. De älskar folk som alltid säger ja eftersom det gör deras liv lättare. Blir du omplacerad kan du kanske inte säga nej, men du kan ställa motfrågor. Vad är mitt uppdrag i detta? Vad är min roll? Vad förväntar du dig? Vad ska vi uppnå på avdelningen? När är vi färdiga? Det handlar om att inte alltid bara säga ja och hoppa, inte automatiskt ropa ”det här löser vi”, utan att arbeta in en liten paus där vi begär svar på vissa frågor. Du kan inte köra på växel nummer sju om växel nummer sju inte finns. Kom ihåg: Du ligger redan på minus nu.

Sänk ambitionsnivån på fritiden

Situationen är annorlunda nu, alltså måste vi agera annorlunda. Vi kan inte lägga lika mycket energi på saker och ting som vi brukar. Den typiska fysioterapeuten är bra på att friskvårda och motionera, gärna långt ut i skogen. Det är jättebra, men kanske inte hela tiden och särskilt inte nu. Vill du grilla korv med vänner så kanske du inte behöver åka ut i skogen för att göra det. Och vad är det som egentligen ger dig något? Jo, att umgås och vara ute i solen. Kan du uppnå det på något annat sätt som inte innebär att du måste åka en extra runda till affären, ställa väckarklockan på morgonen och lägga energi på att oroa dig om du har tillräckligt mycket chokladmjölk med dig? Ett sätt som inte kostar lika mycket energi? Det kanske kan räcka med att ses ute på gården.

Tanka rätt energi

Var hämtar du energi? Du kanske säger Netflix, men är du säker på det? Det kan vara jätteskönt att lägga sig i soffan och titta om du är mentalt uttröttad, men du kanske snarare hamnar på plus minus noll av det. Man behöver gå från knopp till kropp, och det där vet ju fysioterapeuter. Så titta med måttfullhet och gör sedan något du vet att du får energi av. Det kan vara att gå ut i solen, träna, röra på sig. Men tänk på ambitionsnivån! Det behöver inte vara intensivt.

Lämna jobbet på jobbet

Ta en paus från jobbsnack när du lämnat din arbetsplats. Lägg inte energi på vem som håller rätt avstånd på stan, vem som har munskydd eller vem av grannarna som träffar vem. Kan du göra något åt det? Nej. Försök då att stänga det fokuset. Kan du inte avbryta ältandet så sätt dig och gör något som kräver så pass mycket av dig att du inte kan tänka på jobbet eller covid samtidigt. Mindfulness om du klarar det. Annars korsord, suduko, handarbete, pussel, patiens med vanlig kortlek, måla, baka. Du behöver vara här och nu.

Vänd på resonemanget

Suger verkligen allting med den här pandemin eller har det kommit något gott ut av den? Om jag inte längre behöver sitta i sekretariatet på alla handbollsmatcher i hela Skåne så kanske jag kan sova lite längre på helgerna? Om jag inte kan sjunga i kören så får jag en ledig onsdag kväll. Jag har kanske inte varit på restaurang, eller shoppat, eller gått på bio, men då kanske jag har sparat pengar? Pandemin kanske till och med har gynnat min karriär? Det finns tunga dagar när det är många jättesjuka inneliggande patienter, men det finns också andra dagar som är lättare, riktigt bra dagar. Stanna upp då, tänk på vad du/ni har gjort för att skapa dem. Kan ni skapa fler sådana tillfällen, fler sådana dagar?