Rubriker om att diagnosen utmattningssyndrom (UMS) ska försvinna har skapat oro bland personer som är sjukskrivna och eller behandlas för stressrelaterad utmattning. Vårdpersonal har också uttryckt farhågor för att detta kan riskera att leda till sämre möjligheter att hjälpa patienterna som berörs att bli friska.
Ingibjörg Jonsdottir är bland annat projektledare för en studie som handlar om att öka kunskapen om utmattningssyndrom utifrån flera olika perspektiv. Foto: Privat
– Det som händer är att WHO:s nuvarande system för klassificering av sjukdomstillstånd (ICD-10) ska ersättas med en ny, omarbetad version (ICD-11). Där kommer nuvarande diagnoskod för UMS att saknas, säger Ingibjörg Jonsdottir som är professor i folkhälsovetenskap och chef för Institutet för stressmedicin i Västra Götalandsregionen.
Klassificeringssystemet är till för att föra statistik över förekomsten av sjukdomar och symtom på ett enhetligt sätt i olika befolkningsgrupper, både nationellt och internationellt.
Ingibjörg Jonsdottir är bland annat projektledare för en studie som handlar om att öka kunskapen om utmattningssyndrom utifrån flera olika perspektiv. Hon eftersträvar också att på ett strukturerat sätt kunna förklara utmattningssyndromets utveckling, karaktär och biologiska mekanismer. Ett annat huvudintresse är forskningen om arbetsplatsens betydelse för den stressrelaterade ohälsan samt perspektivförflyttning från att enbart fokusera på individen till att även fokusera på organisationen.
När ICD-11 är klar 2028 ändras flera klassificeringar. Då behövs nya lösningar för att bland annat klassificera tillståndet utmattningssyndrom.
– Det har väckt en del diskussion, till viss del på felaktiga grunder. Det är viktigt att skilja på vad som är klassificering, tillstånd och diagnos. Patienter kommer att fortsätta bli sjuka och en ändamålsenlig diagnos för dessa patienter kommer fortsättningsvis att behövas. Ett tillstånd kommer inte försvinna för att man ändrar klassificeringen, det är lika många patienter som kommer att ha dessa besvär, säger Ingibjörg Jonsdottir.
Att UMS-diagnosen enbart har använts i Sverige har av vissa också uppfattats som att tillståndet inte finns i andra länder. I dagsläget finns också de som inte tycker att man behöver någon ny diagnos.
– Jag och flera med mig håller inte med om det. Det finns en stressexponering som behöver tas om hand och som har betydelse för dina symtom och för din återgång till arbete. Tanken är att man ska ha med i diagnosen att det finns en stressexponering som har att göra med arbetsplatsen samt i vissa fall i kombination med annat. Det finns en risk att man missar den delen med symtom och att återkomma till arbetet om man i stället till exempel klassificerar tillståndet som depression.
Ingibjörg Jonsdottir tycker att det är beklagligt att det fortfarande finns människor som har betänkligheter när det gäller att ett långvarigt stresspåslag på arbetsplatsen eller i privatlivet kan leda till ohälsa.
– Det förvånar mig och det bekymrar mig att man inte fokuserar tillräckligt på orsakerna till ohälsan, nämligen jämställdhetsvillkoren och arbetsvillkoren i offentlig sektor, där framför allt kvinnor arbetar.
För att kunna arbeta mer förebyggande behöver vi våga se att det inte är jämställt på våra arbetsplatser och inte heller i privatlivet.
– Man måste hålla flera tankar i huvudet. Samtidigt som vi behöver bedriva ett främjande arbetsmiljöarbete behöver vi bejaka och erkänna att vi fortfarande har en jämställdhetsutmaning. Tittar man på vilka som vårdar barn och gamla i privatlivet så är det främst kvinnor som inte sällan arbetar inom vården i offentlig sektor. Det är en genusfråga.
Framåt finns också flera andra utmaningar.
– Vi behöver också hålla ögonen på de unga som kommer in på arbetsmarknaden. Där har vi lite att jobba med i samhället med de enorma krav som finns med sociala medier, att man ska vara tillgänglig dygnet runt och att allt ska vara så effektivt. Vi människor håller inte för detta. Det blir en arbetsplatsfråga, en genusfråga och en samhällsfråga. Det är inget vi enbart löser genom att rusta individen med att ta hand om sin hälsa. Vi tar tyvärr ofta till individåtgärder när vi egentligen skulle behöva lyfta det till organisation.
På arbetsplatser är det ofta lättare att arbeta på individnivå och det är inget fel i att man gör det också, menar Ingibjörg Jonsdottir. Förflyttningen mot organisatorisk nivå är däremot lite främmande eftersom nya metoder krävs. Det är ofta en process som tar lite mer tid än en stegtävling. Organisatoriska åtgärder går inte att möta på samma sätt. Den forskningen arbetar flera forskargrupper med, bland annat Ingibjörg Jonsdottir och hennes kollegor på ISM.
– Vi gör förflyttningen från individ till grupp och organisation. Det sker en förflyttning hela tiden och vi hoppas att det ska leda till att vi så småningom ska få till en bättre arbetsmiljö, att vi har kommit någon vart om några år.
Susanna Lundell
susanna.lundell@fysioterapeuterna.se
