Kvinnors fysiska och psykiska ohälsa har ökat dramatiskt i Afghanistan de senaste åren. På Norska Afghanistankommitténs fysioterapiklinik i Kabul erbjuds de rehabilitering, men den hotas både av minskat bistånd och regimens utbildningsstopp för kvinnor.
Problem att rekrytera ny personal, patienter som riskerar att bli utan vård och en ökning av suiciden bland kvinnor. Fem år efter maktskiftet i Afghanistan blir konsekvenserna av talibanernas utbildningsförbud för kvinnor allt tydligare. Men det är inte den nya regimens politik som är det största hotet mot flickors och kvinnors hälsa – utan omvärldens ovilja att stötta Afghanistan, menar Simin, chef för Kabul Rehabcenter.
Bakom vita bomullsdraperier kontrollerar fysioterapeuten Nadia att TENS-elektroderna på hennes patient, Zahras, rygg sitter som de ska.
– Hur känns det? undrar hon.
Zahra lyfter mödosamt på huvudet och grimaserar.
– Det är lite bättre, men jag har fortfarande mycket ont.
Nadia nickar och drar upp filten över patientens rygg igen.
Nadia var en av de första kvinnliga afghanska fysioterapeuterna att ta examen för 20 år sedan. I dag utbildas inga kvinnliga fysioterapeuter längre. Göran Engström
Nadia har varit med länge. Hon var en av de första kvinnliga afghanska fysioterapeuterna att ta examen efter att den förra talibanregimen, i början av 2000-talet, förlorat makten i samband med den USA-ledda invasionen. Förändringarna hon upplevt under sina 20 år i yrket har varit omvälvande. Tillsammans med miljontals andra afghanska kvinnor har hon kastats mellan hopp och förtvivlan i takt med att synen på kvinnors rättigheter förändrats. När talibanerna i augusti 2021, efter 20 år i blodig opposition, tog makten var det många som befarade en återgång till det kvinnoförtryck som präglade islamisternas förra regim. Det talades om talibanerna 2.0, en mer jämställd version, men ingen visste vad det skulle innebära i praktiken. Oron visade sig berättigad. Strax efter maktövertagandet stängdes all utbildning för flickor från årskurs sju och uppåt. Även universiteten stängdes och tusentals unga kvinnor, däribland fysioterapeutstudenter, som var i slutet av sin utbildning skickades hem med krossade framtidsdrömmar.
Fem år senare börjar konsekvenserna av utbildningsförbudet att märkas.
– Inga nya fysioterapeuter har tagit examen de senaste fem åren. Än så länge märks det mest på landsbygden, där det är nästan omöjligt att hitta ny personal om någon slutar, berättar Nadias kollega, fysioterapeuten Malalai.
Om det inte sker någon förändring snart kommer bristen på kvinnliga fysioterapeuter att bli akut även i städerna, något som kommer att få allvarliga konsekvenser för både den fysiska och mentala hälsan bland kvinnor, varnar hon.
– Det kommer att bli som det var för 25–30 år sedan. Kvinnor med funktionsnedsättningar kommer att lida i tysthet, och den mentala ohälsan kommer att bre ut sig ännu mer.
Psykologen Sahar och rehabcentrets chef Simin. Foto: Göran Engström
Rehabcentrets psykolog, Sahar, nickar instämmande. Hon påpekar att fysioterapi i Afghanistan handlar om så mycket mer än kroppslig hälsa.
– Kliniker som den här är inte bara en plats för fysiska behandlingar, de utgör även en viktig mötesplats för kvinnor. Vi strävar efter att ha ett holistiskt synsätt och erbjuder även psykosocial rehabilitering och arbetsträning för patienter som behöver det, säger hon.
De senaste åren har den psykiska ohälsan bland kvinnor ökat dramatiskt. Detta syns inte minst i självmordsstatistiken. Enligt världshälsoorganisationen, WHO, är idag fler afghanska kvinnor än män som tar eller försöker ta sina liv. I ett globalt perspektiv är detta ytterst ovanligt.
– Att känna att man har makten över sitt eget liv är ett grundläggande behov för alla människor, när den tas ifrån dig skapar det en enorm mental stress.
Till kliniken i Kabul kommer kvinnor med olika fysiska besvär. Allt från smärtor i rörelse- och stödjeapparaten till hjärt- och kärlproblematik. I takt med att kliniker på framför allt landsbygden tvingats stänga har det geografiska upptagningsområdet vuxit, berättar fysioterapeuten Nadia. En del patienter har rest en hel dag för att få hjälp.
Utbildningsförbudet är ett stort problem. Men enligt rehabcentrets chef Simin finns det ett mer akut hot mot afghanska flickors och kvinnors hälsa: bristen på pengar. De senaste åren har omvärldens intresse för Afghanistan minskat. Det ekonomiska stödet är bara en bråkdel av vad det var innan maktskiftet. Det gäller inte minst det svenska biståndet, konstaterar Terje Watterdal, landschef för Norska Afghanistankommittén i Kabul.
Flera av de vårdmottagningar som byggts upp med svenska skattemedel kan tvingas slå igen redan till sommaren, varnar han.
– Det handlar om investeringar i miljardklassen som riskerar att gå förlorade. Den årliga driftskostnaden för de här livsavgörande verksamheterna ligger på runt 30 miljoner kronor, alltså en förhållandevis liten summa jämfört med det investerade kapitalet. Om vi inte kan driva verksamheten vidare kommer över hundratusen afghanska kvinnor att bli utan vård och vi kommer att tvingas lämna över både lokaler och utrustning till talibanerna.
Fysioterapeuten Malalai. Foto: Göran Engström
Än så länge pågår verksamheten på Kabul rehabcenter som vanligt. Från tidig morgon till långt in på eftermiddagen köar kvinnor för att få hjälp.
Ett ljus i mörkret är att myndigheterna börjat ta till sig av den oro som fysioterapeuten Nadia och hennes kollegor ger uttryck för.
– De verkar ha förstått att kvinnors fysiska och psykiska hälsa är något de måste ta på allvar, säger Malalai.
Ingen afghanska kvinna är dock opåverkad av de senaste årens utveckling. Det gäller även personalen på rehabliniken i Kabul. Så hur hanterar de sin egen oro?
– Med enkla medel. Vi träffas regelbundet och pratar, både på och utanför jobbet. Att dela oron med varandra betyder mycket i den situation vi befinner oss i, säger Nadia.
Göran Engström
frilansreporter
