Prisad för sitt arbete för bättre andning

Hon skulle aldrig jobba med andning och än mindre ägna sig åt forskning. I dag är hon prisad professor med lungor som sin främsta specialitet. Möt Monika Fagevik Olsén, Årets fysioterapeut 2020.

I nästan hela sitt liv har Monika Fagevik Olsén bott nära havet utanför Västra Frölunda. Hon hämtar kraft ur den här miljön och älskar när det blåser. Foto: Agneta Persson

Egentligen skulle hon ha varit i Wien på en europeisk andningskonferens nu. I stället sitter Monika Fagevik Olsén på sitt arbetsrum på Sahlgrenska i Göteborg och deltar i ännu ett Zoom-möte om covid-19 med fysioterapeuter över hela Sverige.
– Det märks ju hur komplext det är när vi beskriver våra historier, konstaterar Monika när kollegorna delar olika patientberättelser. Det finns likheter, men det är spännande hur oerhört variationsrikt det här är! Det ställer verkligen allting upp och ner mot hur det var innan.
Det har gått ungefär ett halvår sedan pandemin briserade i Sverige. För Monikas del innebar våren först total stiltje när möten ställdes in och patienter inte fick komma. Men sen vände det. Mölndals sjukhus skulle styra om från ortopedi till covid-vård och Monika fick i uppdrag att leda arbetet. Stiltjen ersattes bitvis av ”totalt kaos”. Under några månader jobbade hon dygnets alla vakna timmar, sju dagar i veckan.
– Vi satte upp en organisation med andningsgymnaster och flyttade folk, bildade en arbetsgrupp som plockade fram dokument, utbildade intensivvårdspersonal och fysioterapeuter i andningsvård, både teoretiskt och praktiskt, och vi byggde en kommunikationsplattform för att kunna jobba tillsammans nationellt. Hade jag vetat detta från början hade jag väl tänkt att det är omöjligt. Men alltså, det går ju.

Monika Fagevik Olsén. Foto: Agneta Persson

För det här arbetet fick hon utmärkelsen Årets fysioterapeut av förbundet – och Monika ställer sig lite motvilligt i rampljuset. Nog är det fantastiskt att bli uppmärksammad för ens insatser, säger hon, men hon har verkligen inte varit ensam i det här. Hon pratar hellre om det ”vi” som består av en massa kloka huvuden som fixat den här absurda situationen. Alla kollegor som gjort allt för att skaka fram den kunskap som finns – och på köpet blivit mindre protektionistiska när det gäller sin egen forskning. Både nationellt och internationellt.
– Vanligtvis håller man på sina data och delar inte med sig av sina program, pratar lite vagt om sina resultat på konferenser men avslöjar inga siffror tills de är publicerade eftersom nån annan kan sno dem. Men nu plötsligt blev det viktigt att få fram data snabbt så man började tidigt kommunicera det man hade. Vi har varit delaktiga i varandras processer på ett helt annat sätt.
Och från att ha varit långt ifrån det hetaste ämnet för de flesta inom kåren ville nu plötsligt alla veta mer om andningsvård.
– Det ligger tyvärr långt ner på statusskalan och är kanske inte den mest uppenbara specialiteten man kan ha. Men nu! Nu har ju vi deltagit i att få patienterna att överleva!

Själv skulle Monika aldrig jobba med lungor. Som nybakad sjukgymnast höll hon tal på sin examensfest där hon deklarerade att det fanns två saker hon aldrig kommer syssla med: andning och forskning.
– Andningsvård för att jag tyckte det var äckligt. Forskning för att jag hade dåliga erfarenheter av att skriva uppsats på utbildningen. Det saknades både struktur och pedagogik och blev inte bra, så jag var ordentligt bränd efter det.
Hon ville jobba på neurologen, lockad av att det går att göra så mycket för patienten i rehabiliteringen. Men när hon väl fick ett vikariat där insåg hon att det var helt fel. Hon kunde inte se vad som var effekten av hennes insatser och vad som till exempel berodde på medicineringen.
– Jag hade också otur och fick jobba med unga patienter med hjärntumör. Det var en utmaning. Så nej, där ville jag inte vara.

Monika bytte till kvinnokliniken och arbetade mot BB, gyn, fertilitetsvård, specialistmödravård och förlossning. Och älskade det. För att få ihop en heltid jobbade hon dessutom på tarmkirurgen. Samtidigt hoppade hon på den sjätte sjukgymnastterminen som precis hade införts. Och när det var dags att skriva uppsats väcktes det akademiska intresset.
– Jag skrev om effekten av fysioterapi vid borttagande av livmodern och insåg att det roade mig att få ställa en fråga i min kliniska vardag och sedan besvara den. Forskning kunde ju vara intressant!
På dåvarande sjukgymnastiken bad chefen Monika göra en evidensbaserad utredning på huruvida fysioterapeuter behövdes på kirurgen eller inte. Rapporten hamnade på kirurgprofessorns bord som blev intresserad av mer och ville se en magisteruppsats om effekten av fysioterapi vid bukkirurgi. Han kunde själv handleda den. Och därmed hade Monika halkat på det bananskal som på allvar skulle styra in henne mot forskningen.
– Jag fick verktygen till hur man utvärderar, så jag fortsatte att utvärdera andra saker på egen hand för att jag tyckte det var roligt. Till sist var det en kirurg som påpekade att jag ju hade skrivit en halv avhandling och att jag borde skriva in mig som doktorand och göra något mer av allt mitt arbete.

I dag är hon professor vid avdelningen för hälsa och rehabilitering på Sahlgrenska akademin men har sin tjänst på fysioterapin på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hon är specialist inom lungmedicin – men även gynekologi, obstetrik och urologi. Hon driver också forskningsprojekt inom överviktskirurgi, matstrupskirurgi och annan bukkirurgi.
– Det är så mycket som är intressant och jag vill hela tiden veta mer! Jag är nog involverad i ett 50-tal projekt samtidigt, mina nio doktoranders projekt inkluderade.
Gemensam nämnare för mycket av hennes forskning är respiration. Så mycket för löftet om att aldrig ägna sig åt andningsvård. Jo, det kan hon tacka en tid på intensiven för, säger hon.
– Där fanns en instruktionsgymnast, som det hette på den tiden, som var så otroligt duktig. Hon kopplade ihop och testade, och tänkte fysiologi som hon sen applicerade på patienten. Hon var direkt delaktig i att svårt sjuka patienter överlevde. Det tog jag med mig!

Andning och fysiologi är väldigt nära varandra och det är det som gör det så spännande, säger Monika. Det är väldigt komplext – och det blir ännu mer komplext med covidpatienter. Men den stora utmaningen för fysioterapin under coronapandemin har egentligen inte varit själva symtomen, säger Monika. Var för sig presenterar de ju inget nytt.
– Patienterna har syresatt sig dåligt, de har slem och hosta, och de har blivit muskelsvaga. Allt det där har vi verktyg att hjälpa dem med. Men … att få in så många svårt sjuka samtidigt, med en sådan mix av symtom och med så snabba svängningar! Ena dan kan patienten komma upp och gå så hyggligt att det känns som om den är på g, och nästa dag är den död.
– Att då vara lyhörd och dosera fysioterapin har varit – och är – en utmaning. Det gäller att inte köra för långa sessioner, och man får gå tillbaka flera gånger och göra lite i taget.

– Nu ska vi bli rejält genomblåsta till både kropp och själ!
Det är en grå ovädersmorgon i september när Monika drar iväg med sina gåstavar över klipphällarna vid havet på Näset i Västra Frölunda. Hon är född och uppvuxen här. Havet är som en del av henne och hon ger sig ut hit i ur och skur, året om. Här cyklade hon backe upp och backe ner på sin disputationsdag 1998, jättenervös inför den stora prövningen och i behov av att avreagera sig. Veckan innan hade 63 personer dött i diskoteksbranden på Hisingen. Monika var själv i tjänst i kaoset när hela sjukhuset luktade rök. När hon nu cyklade intill hällarna såg hon resterna av en minnesceremoni för brandoffren som hållits där.
– Då släppte all nervositet. Vad är väl en liten disputation? Det finns större saker.

Nu under corona är det många som tänker på branden för 22 år sedan. Katastrofen blev ett trauma för alla som jobbade, men det skedde också fina saker mitt i allt. Som att äldre patienter sa åt Monika att strunta i dem och i stället gå till ungdomarna. ”Gå dit, de klarar sig inte själva”, sa de.
– Vi utvärderade aldrig vårt arbete efter branden, säger Monika. Vi bara tog oss igenom det och sen fortsatte vi som vanligt. Det var inte bra. Den här gången ska vi göra annorlunda, dra slutsatser och lära oss.
Men vilken roll covid-19 kommer att få för just fysioterapin i stort går nog inte att säga så mycket om än, säger hon.
– Jag hoppas att många fått en bredare blick över vad man kan jobba med inom i vårt yrke. Och hur viktigt vårt arbete är, alltifrån intensiven till kommun och primärvård. Jag hoppas också att många fler har en baskunskap om andning och att patienter med lungsjukdomar får ett bättre omhändertagande – och att fler fysioterapeuter känner att det här är ett spännande ämne!

Så här ett halvår efter pandemins utbrott har vardagen något så när återgått till det normala för Monika Fagevik Olsén. Hon kan ägna sig åt sin egen forskning, hon undervisar, har FOU-uppdrag, är aktiv i förbundets sektion för andning och cirkulation, handleder doktorander och jobbar kliniskt. Hon hinner till och med vara ledig på riktigt när hon inte är i tjänst. Men en sak är fortfarande annorlunda: det nyvaknade intresset för andningsvård inom den egna kåren. Fysioterapeuter har verkligen blivit mer medvetna om vilken betydelse som fysioterapin har inom andningsvård.
– Och att rehabilitering är något som börjar redan på IVA och inte något man gör sen.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se