”Livet är väldigt spännande, även när det är svårt”

Hur vågar man fråga sina patienter om våld? Och vad gör man med svaret? Lisa Keller Altvall skapar förtroende, och låter det ta den tid det tar. Möt Årets fysioterapeut som vägrar jobba omänskligt.

I juryns motivering till Årets fysioterapeut står det bland annat att Lisa Keller Altvall i sitt bemötande visar prov på både ödmjukhet och mod. Foto: Nicke Johansson

Fredag morgon på Närhälsan Angered rehabmottagning i Göteborg. I fönstret på Lisas arbetsrum har kollegorna hängt upp de silverfärgade grattisballongerna från gårdagens prisutdelning. Det blev inte mycket sömn i natt. Utmärkelsen Årets fysioterapeut har snurrat runt i skallen. I juryns motivering står det bland annat att Lisa Keller Altvall vågar fokusera på de svåra frågorna, och att hon i sitt bemötande visar prov på både mjukhet och mod. Förmodligen spelar hennes egen erfarenhet av tvärvändningar i livet stor roll i det hon gör, tror hon.
– Mitt jobb handlar inte bara om teoretiska kunskaper. Det går mycket ut på att förstå, ta in och läsa av. Har man då egen erfarenhet av att genomleva svårigheter så fördjupar det ens professionalitet.

Egentligen skulle Lisa bli barnmorska. Som undersköterska inom förlossningsvården hade det varit ett logiskt steg. Men så ville hon jobba mer med både kropp och själ, få ihop hela människan. Så hon blev fysioterapeut i stället. Hon fick snabbt jobb i Angered, och här har hon arbetat sedan dess. I dag jobbar hon nästan uteslutande med bäckenbottenhälsa hos både kvinnor och män. De flesta patienter är dock kvinnor som framför allt kommer hit för att få hjälp med förlossningsskador, inkontinenser, vulvasmärtor, samlagssmärtor, magmuskeldelningar och andra graviditetsrelaterade besvär. Många patienter kommer från andra länder, vilket ibland kan innebära utmaningar. En del är omskurna och har problem på grund av det. Somliga har aldrig fått lära sig hur kroppen fungerar, och för vissa är underlivet förbjudet område. Ofta behöver hon jobba med tolk, vilket innebär ytterligare en barriär.

En patient har suicidtankar och Lisa kontaktar ansvarig läkare på vårdcentralen. Foto: Nicke Johansson

Lisa kollar mobilen, ber om ursäkt för att hon dyker ner i den men hon måste försäkra sig om att en nära anhörig klarat resan till ett vårdbesök på egen hand. De senaste åren har varit minst sagt tuffa. Allvarliga sjukdomar, dödsfall och olyckor hos familj och vänner har påverkat Lisas liv. Hon hade helst varit utan det. Samtidigt, om man nu ska krama något bra ur eländet, så har det fördjupat hennes känslighet i arbetet, säger hon. Hon vet vad det innebär att leva mitt i en jordbävning. Kanske är det därför så många känner sig trygga hos henne. Omkring hälften av Lisas patienter har nämligen utsatts, eller utsätts, för våld. Det vet hon eftersom hon frågar. Det ska alla inom sjukvården enligt Region Västra Götalands riktlinjer från 2016 göra. Men alla gör det inte.
– Många är rädda att de klampar över en känslig gräns. Men jag har ställt de här frågorna i över sex år och har aldrig varit med om det. Tvärtom tycker många det är bra att jag frågar. Eller så tycker de inget särskilt. Eller så lossnar något eftersom ingen har frågat förut och nu förstår de hur det hänger ihop.
Många kollegor låter också bli att fråga om våld eftersom de inte vet hur de ska hantera ett ja, säger Lisa.
– Det är viktigt att få utbildning och handledning i det så man känner sig trygg. Övergrepp blir till kroppsminnen och det kan hända att allt väcks till liv vid en undersökning. Därför är det viktigt att fråga innan. Och vara varsam.
Kanske låter man också bli att fråga för att man inte har tid att ta emot svaret, säger Lisa. För det behövs utrymme där och då.
– Om en patient får förtroende och berättar om sitt trauma för första gången i sitt liv kan man inte bara säga hejdå, nu är min tid slut. Nej, då behöver man ta sig tid att lyssna och vara närvarande. Annars hade jobbet varit omänskligt, och jag vägrar jobba så.

Jennie är den bästa chef jag nånsin har haft, säger Lisa. Hon är helt avgörande för att jag ska kunna jobba på det här viset. Foto: Nicke Johansson

Nu kommer inte Västra Götalands primärvård från någon annan planet utan behöver precis som många andra tampas med ett prestationsbaserat ersättningssystem. Men inom ramen för detta lyckas Lisa ändå få loss tid. En förklaring är att mottagningen inte har samma krav på antal patienter som många andra i och med att det tar längre tid att jobba med språksvårigheter och tolk. En annan förklaring är enhetschefen Jennie Hilbert.
– Hon är fantastisk, jisses vad jag skulle vilja klona henne! Hon lyssnar, ser och uppmuntrar egna initiativ och projekt och ser till att man får utnyttja sin potential. Hon har också en helhetssyn. Hon har jobbat som fysioterapeut här innan och vet vad det handlar om.
Jennie, som Lisa lunchar med i dag, skruvar lite generat på sig.
– Det här gör vi ju tillsammans, säger hon.
Men visst, som chef finns det ändå vissa saker hon kan göra. Det ena är att lita på sina anställda Det är ju de som är experterna och som vet vad som behövs. Det andra är att våga fördela patienterna ojämnt.
– Det är så lätt att fastna i att räkna siffror och att varje individ ska nå sitt uppdrag som behandlare. Men det är inte alltid mängden patienter som är det tuffa. Det är det svåra mötet som tar mest på oss. Så jag anpassar, och det är ett beslut som det gäller att vara väl förankrad i så det blir så rätt och riktigt i arbetsgruppen som det bara går.

Den som kommer till mottagningen i Angered får fylla i ett frågeformulär om alkohol, droger och fysisk aktivitet, men också om de utsatts för våld eller övergrepp. Det avdramatiserar att göra frågan till en bland alla andra. Ändå svarar de flesta nej. Därför frågar Lisa en gång till.
– Det är vanligt att man förtränger vad man varit med om. En del kan också behöva pejla om de känner sig tillräckligt trygga för att svara ja. Som fysioterapeut behöver jag skapa en relation där patienten känner tillit, känner sig sedd och vågar lita på att den kommer bli lyssnad på utan att det som sägs värderas.
Om svaret på frågan om våld blir ja frågar Lisa om det är pågående eller inte, och om hen har berättat för någon annan. Vissa kan säga att det där var längesen, att det är bearbetat och känns bra nu. Då kan man lämna det och gå vidare. Men är det inte bearbetat behöver det tas itu med.
– Men om ingen annan har fått veta, vilket faktiskt är väldigt vanligt, så frågar jag om de vill berätta lite vad det handlar om. Och det gör de flesta. Sedan erbjuder jag kontaktvägar till terapi samtidigt som de går hos mig. Det brukar vara jättebra att bearbeta parallellt från olika håll.

Lisa undersöker patienternas bäckenbotten bakom en skärm. Tolken får sitta på andra sidan. Foto: Nicke Johansson

Ryktet om fysioterapeuten i Angered som tar patienterna på allvar och gör en ordentlig undersökning har länge gått på sociala medier. Folk reser hit från olika delar av landet för att få träffa just Lisa. Många av dem har valsat runt i vården utan att få ordentlig hjälp. Flera har inte blivit undersökta alls, andra bara knapphändigt. Det finns de som gått med förlossningsskador i hur många år som helst.
– Man har varken blivit trodd eller sedd och fått höra att ”det där ser bra ut, där kan du inte ha ont”. Och så har man ont! Det blir ju ett sekundärtrauma som gör ursprungsproblemet tio gånger värre.
När de väl kommer hit blir det mycket tårar. Men också glädje, lättnad, en känsla av att äntligen känna hopp över att ha fått livet tillbaka.

Nu under hösten går Lisa in som klinisk utförare i en studie om levatorskador, en form av skada som kan uppstå vid förlossning. I samband med det har hon blivit tillfrågad om hon vill skriva en magisteruppsats. Kanske det. Och därmed har också frågan om att bli specialist väckts. Ja, kanske det också. Men ärligt talat vet hon inte. Hon har ryggsäcken full av utbildningar, varje termin sedan hon tog sin examen har hon fortbildat sig. Det är MDT, MI, JEMS (Joanne Elphinston Movement Systems), basal kroppskännedom, akupunktur och en uppsjö kliniska kurser i kvinnohälsa och gynekologi. Hon har en examen i ortopedisk medicin och är utbildad lymfterapeut och ACT-gruppledare och har även gått en handledarutbildning på universitetet. Hon är ombud på sin arbetsplats när det gäller våld i nära relationer, utbildar andra inom vården i hur man frågar om våld och är dessutom handledare och mentor. I våras startade hon upp ett vulvateam på Angereds närsjukhus där hon också jobbar 20 procent, och snart drar hon i gång en vulvaskola. Hon har redan fullt upp och kan inte avstå sin fritid och återhämtning för att bli specialist, säger hon.
– Dessutom ger det inte särskilt mycket högre lön. Det måste man göra något åt! Men visst hade det varit roligt att fördjupa sig ännu mer. Förlossningsskador till exempel, det skulle vara spännande.

Lisa praktiserar basal kroppskännedom för sin egen hållbarhet. Det är som att stämma sitt instrument, säger hon. Foto: Nicke Johansson

Man kan undra hur Lisa Keller Altvall pallar. Senast i dag fick hon kontakta ansvarig läkare då en av hennes patienter varit nära att ta sitt liv. Patienternas berättelser är ofta tunga. Samtidigt har hennes egen tillvaro åkt på så många farthinder att det skulle varit logiskt om hon blivit rädd och dragit sig undan. Men det ligger inte för henne.
– Jag kan ge upp. Eller så kan jag se det som en utmaning och utvecklas. Och jag tycker faktiskt livet är väldigt spännande, även när det är svårt. Jag springer, cyklar i ur och skur, dansar, sjunger, badar ute året om. Vandrar i fjällen, går i skogen. Jag vårdar mina relationer och har goda samtal om livet med familj och vänner. Det är så jag fyller på för att orka.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se