Jag vill att mitt fackförbund ska arbeta specifikt med att påverka prioriteringar i regionernas budgetar och lönegapet mellan administratörer och fysioterapeuter. Det skriver fysioterapeuten Lie Larsson i ett debattinlägg, och vill veta hur Fysioterapeuterna jobbar med den frågan i dagsläget.
Nu kan jag snart se tillbaka på tjugo år inom professionen och kan konstatera att löneutvecklingen står tämligen still. Jag har inför mina lönesamtal förberett mig för att kunna beskriva hur jag har presterat och utifrån det trott att jag kan förhandla fram en bättre lön. En situation som jag tror både närmast lönesättande chef och anställda upplevt som förnedrande då förhandlingsutrymmet bara handlat om hundralappar. De gamla löneförhandlingsargumenten håller inte längre. Det blev inte som facket hoppades på. Det lönar sig fortfarande inte ekonomiskt att utbilda sig till fysioterapeut.
Jag är kritisk till hur mitt fackförbund Fysioterapeuterna har stagnerat i frågan men det som faktiskt gör mig arg är hur budgetfördelningen inom de flesta regioner visar på det stora arbetarföraktet. Jag är besviken på att facken, som vilar på arbetarrörelsen, inte har kunnat sätta ord på och motverka den absurda utveckling som nu råder inom regionerna. Hur löner för administrativ personal har kunnat skena medan kärnverksamhetens arbetare har ett konstant effektiviseringskrav på två procent.
Experter inom offentlig förvaltning beskrev i februari på DN debatt (1) hur administrativt arbete utfört av utvecklingsledare, kommunikatörer, hr- och IT-strateger har eleverats och varnade för att det dränerar kärnverksamheten på kompetens. ”Elevering innebär alltså att enklare administrativa arbetsuppgifter skiftas ut, ofta till dem som jobbar ute i verksamheten och till chefer på lägre nivå.” De argumenterar vidare och skriver att ”När eleverade administratörer kommer med mindre realistiska men ofta mycket avancerade idéer om hur arbetet ska utföras – och backas upp av maktmedel som inflytande över lön och karriärvägar – så kommer detta nästan oundvikligen att påverka de konkreta arbetsprocesserna i kärnverksamheten. Ofta till det sämre.” I slutänden innebär det att beslutsfattarna inte tar ansvar för hur det här påverkar kärnverksamheten och dess arbetare och brukare.
Debatten fortsatte på DN:s ledarsida (2) där det beskrivs hur löneskillnaden grupperna emellan reflekterar vår syn på värdet av arbetet. ”Att ägna sig åt ”utveckling” eller ”hr-strategi” betalar sig inte bara i allmänhet betydligt bättre än att ge vård eller lära barn att läsa, löneskillnaderna är också ett tecken på att den här upphöjda administrationen ofta ses som viktigare än det som rimligen är kärnuppgiften.” Kan det vara denna värdeförskjutning som gör att administratörer har fått lönetrappan att fungera, eller för att det är administratörer som är ytterst lönesättande inom offentlig sektor? Deras stora lönespridning har nivåer som en fysioterapeut bara kan drömma om oavsett hur många kurser hen har gått och vilka andra meriter hen kan påvisa i ett lönesamtal.
Under årens lopp har mitt arbete ofta påverkats av hur mötet mellan patient och vårdgivare ska effektiviseras bort och av hur kärnverksamhetens arbetare vingklipps. Vi ska få våra insatser att passa in i vårdprogram och färdiga rutiner som enligt en administratörs teori ska vara effektiviserande, fast de i verkligheten inte är det. Kan det ha funnits en beröringsskräck kring dessa frågor? Eller har hälsobyråkrater lagt dimridåer med komplicerat byråkratiskt språk för att förklara varför kärnverksamheten alltid måste svältas? Teoretiska effektiviseringar, budgetåtstramningar under förespeglingen att värna skattepengar. Men det är ingen som stramar åt administrationen. Och till vilken nytta är denna billiga vård om den inte ger invånaren en adekvat vård? Då är det ändå bortkastade skattepengar. Detta är en fråga som enar professionerna i flera sektorer: hälso- och sjukvård, omsorg och skola. Vi som själva är bäst lämpade att styra över besluten nära vår kärnverksamhet.
Den här frågan behöver förbundet Fysioterapeuterna lyfta tillsammans med övriga fackförbund inom välfärdssektorn och redan vid förhandlingar med Sveriges Kommuner och Regioner sätta kärnverksamhetens arbetare i första rummet. Fysioterapeuterna måste stå upp för värdet av vårt arbete och ta upp kampen mot administratörskostnaderna redan när budget sätts. En omsorgsfull och väl avvägd vårdinsats måste värderas som den högkomplexa arbetsuppgift den är. Den sker under tidspress och med den komplexa hänsynen till individ, evidens, allmännytta och alla etiska aspekter däremellan.
Tankesmedjan Balans har gjort ett fantastiskt arbete för skolsektorn genom att granska budgetar och tydligt visa på den här skeva fördelningen mellan kärnverksamheter och overheadkostnader. Där har många fackförbund mycket kvar att lära när det kommer till att ifrågasätta budgeteringar från början. Facken kan inte längre vila på gamla segrar utan vi måste ta nya tag i opinionsbildningen och skapa en ny problembeskrivning.
Jag som medlem vill att mitt fackförbund arbetar specifikt med att påverka prioriteringar i regionernas budgetar och lönegapet mellan administratörer och fysioterapeuter. Det tror jag på sikt kan ge oss mer i lön än att vi som enskilda kämpar på med gamla löneargument. Kan förbundet svara på hur och om det sker i dagsläget?
Lie Larsson
leg. fysioterapeut, specialisering i ortopedi
Idrottskliniken Rehab Solna
Referenser:
1. ”Varning för strategerna som slipper göra jobbet”, DN Debatt, 4/2, 2023
2. ”Det viktigaste jobbet är det man sätter i en pärm”, Ledare DN, 6/2, 2023
Lie Larsson, leg. fysioterapeut, specialisering i ortopedi. Foto: Privat
