Det här är Carola Betten. I höstas anställdes hon som den första, och hittills enda, fysioterapeuten på en stadsmission i Sverige. Hennes viktigaste uppdrag: att vara ställföreträdande hopp för dem som blivit svikna av allt och alla.
Carola Betten är specialistfysioterapeut inom OMT och Mental hälsa på Skåne Stadsmission. Här hjälper hon F som har fått hälsporre. Foto: Agneta Persson
Det är en alldeles vanlig morgon på Skåne Stadsmission i Malmö. Utanför huvudingången växer kön av hemlösa, fattigpensionärer, EU-migranter, missbrukare och före detta missbrukare. Hela och rena, trasiga och smutsiga. Om tio minuter öppnar kaféet där det serveras gratis frukost årets alla dagar. Vid porten på baksidan väntar J. Han är här för kaffet och mackan. Inte för att träffa folk.
– Hör du den där som tjoar? Psykisk ohälsa. Det går inte att umgås med såna, säger han.
Carola Betten, specialistfysioterapeut inom både OMT och Mental hälsa, tar några snabba kliv genom salen på andra våningen. Här har de som vandrat hela natten lagt sig för att vila på filtar på golvet. Några har slagit sig ner vid lånedatorerna, andra får hjälp av personalen att reda ut något myndighetsärende.
Carola låser upp dörren till sin mottagning, ett litet rum med skrivbord och brits. Hon behöver vara för sig själv en stund innan arbetsdagen börjar. Landa i ett här och ett nu, hitta det fokus som behövs för att kunna fånga det som sker i stunden och samtidigt vara ställföreträdande hopp. För det är det hon som professionell fysioterapeut gör här, förmedlar hopp till varenda människa hon möter. Genom att visa att hon ser hur tufft det är, men att hon också ser vilka resurser personen har.
– Man måste ha klart för sig att många som kommer hit har blivit svikna tusen gånger, säger hon. Kanske av den egna familjen, av skolan, kriminalvården, Migrationsverket, sjukvården. Av hela samhället.
Så när någon knackar på har hon ett par sekunder på sig att fånga upp personen innan den försvinner med sin invanda förväntan att bli avvisad. Alltså släpper hon det hon har för händer, säger kom in, vad behöver du hjälp med? Åh, det finns hundra skäl att komma till Carola. Onda ryggar på grund av att man sover i alla möjliga ställningar. Handleder som ömmar för att man alltid bär runt på sina saker. Smärta i kroppen av det liv man levt. Nervskador till följd av alkoholmissbruk. Några kommer för att prata. Andra är psykotiska och behöver bara sitta ner en stund och få stöd med avgränsning.
Carola Betten behöver landa i ett här och ett nu under arbetsdagen. Foto: Agneta Persson
Vi befinner oss på Stadsmissionshälsan, Skåne Stadsmissions hälso- och sjukvårdsmottagning. Den är ett komplement till den offentliga sjukvården som oftast inte funkar för människor som lever i någon form av social utsatthet. Kanske havererar det redan i telefonkön till tidsbokningen eftersom kontantkortet tar slut på fem minuter. Och om man lyckas få en tid klarar man inte av att hålla den eftersom almanackan förlorar sin betydelse när veckans alla dagar är lika. Kanske fixar man rent språkligt inte att söka hjälp, eller så orkar man inte kontakta vården av rädsla för att bli sviken en gång till. Eller så har man helt enkelt inte råd.
På Stadsmissionshälsan är det gratis drop-in. Här finns sjuksköterskor, läkare, tandläkare och fotvårdsspecialist. Och sedan i höstas även en specialistfysioterapeut: Carola Betten.
– Vi pratade om vilken profession som skulle ge ett tillskott till vår mottagning, säger enhetschef Åsa Karlsson. Vi kom fram till att en fysioterapeut skulle kunna stärka upp vårt team eftersom det är en profession som har kunskap om rörelse-stödjeorganen. Carola blev verkligen rätt person på rätt plats!
Därmed är Skånes Stadsmissionshälsa först ut bland organisationens mottagningar i Sverige med att ha en alldeles egen fysioterapeut. Carola har fått fria händer att bygga upp fysioterapin utifrån behoven hon ser hos människorna hon möter. Rent materiellt är det inte så himla mycket hon behöver egentligen. Ett förråd av skoinlägg och stödbandage eftersom många har problem med fötterna. Mentalt däremot måste hon jobba utanför den vanliga fysioterapiboxen genom att hitta det som är meningsfullt i stunden för den hon möter. Både fysiskt och mentalt.
– Kanske behöver jag börja med att bedöma knäsmärta, säger hon. Och sedan fortsätta med att hitta en balans i kroppen som helhet och i sig själv för att livet ska kunna få bli lugnt en liten stund.
Någon kanske behöver få ett eget space en stund om det är stimmigt och rörigt i huset. Den som försörjer sig på att panta flaskor kanske vill få hjälp med att träna upp sina ben för att kunna vara snabbast. Och för den som har allt sitt fokus på att få nödpengar eller leta boende kan Carola skapa ett andrum genom att aktivt arbeta med kroppen och hitta en närvaro i stunden.
– Att jag finns här varje fredag och håller i rörelsegruppen skapar också en struktur i livet. Och förstås genom att jag samarbetar med all personal som finns i huset, det leder till en bra kontakt med besökare som kommer hit.
Men träningsprogram delar hon sällan ut. Helt enkelt för att många har svårt att följa dem. I stället säger hon att hennes dörr är öppen, vill och kan man så går det bra att komma tillbaka så kan de träna tillsammans. Somliga kommer en gång och sedan ser hon dem inte mer. Andra återkommer.
Besökare kan sova en stund på golvet efter en natts vandrande. Foto: Agneta Persson
När anses en människa vara fattig? Enligt Agenda 2030 är det inte bara pengar som räknas, utan även brist på frihet, inflytande, hälsa, utbildning och säkerhet. I länder med etablerade välfärdssystem, som i Sverige, definieras fattigdom vanligtvis som att leva under en viss bestämd inkomstnivå som anses vara gränsen för en acceptabel levnadsstandard. Med andra ord: när pengarna inte räcker till sådant som till exempel boende, mat och transport. Antalet människor som lever i sådan fattigdom har ökat. Och i takt med det söker sig allt fler till Stadsmissionen för att få mat. Många som kommer hit har olika former av ekonomiskt stöd, men det räcker helt enkelt inte att leva på längre.
En av dem är F. Nu är han hos Carola eftersom han har så ont att han knappt kan gå. Det började för ett halvår sedan, men som gammal fotbollsspelare har han extremt hög smärttröskel, säger han.
– Och dum i huvet som man är så fortsatte man bara. Jag och min tjej blev utslängda från en lägenhet … äh det är en lång historia, men det blev i alla fall mycket att vi var ute och vandrade. Och jag hade kanske fel skor, jag vet inte.
Carola konstaterar hälsporre och säger att det gäller att avlasta. Man kan prova inlägg. Hjälper inte det så kan hon tejpa foten, det brukar kunna ge en annan skjuts.
– Men det är inte jättebra för huden, säger hon, särskilt om man är i skorna hela dan. Känns det okej att jag trycker så här?
– Ja, det är en skön smärta. Du kan fortsätta, det är säkert.
– Okej, men du har starka ben så jag vill inte få dem i ansiktet.
– Nej det lovar jag att du inte får. Man kan inte sparka på sin ängel ju!
I kaféet är frukosten avslutad för i dag, men många stannar ändå kvar och nya strömmar till. Om några timmar serveras lunch. Det är tjena och hej, läget? Vänskapskramar med både besökare och personal. Några vill inte ha någon kontakt alls och håller sig för sig själva. Borden är placerade med generösa mellanrum, en oavsiktlig snudd kan räcka för att det ska bli bråk. Det krävs så lite för att ladda luften med konflikter. All personal i huset jobbar därför med dubbla larm.
Några har somnat. Andra sippar kaffe och avhandlar allt möjligt. Hur man kan hitta en vän som försvunnit, hur livet kan gå åt helvete av att bli utslängd på gatan, om problemen med socialen. Men också hur livet en gång såg annorlunda ut med fast jobb och resor jorden runt. S berättar till exempel om hur hon fick en gratistur och en flaska champagne som kompensation när motorn strulade på kryssningsfartyget hon reste med. I dag sover hon på ett av socialtjänstens boende för bostadslösa och får busskort från kommunen. Men det börjar gälla först klockan nio på morgonen. Följer hon de reglerna missar hon frukosten här. Har hon tur ser chaffisen mellan fingrarna.
Det är vanligt att folk berättar om hur det har varit tidigare i livet, säger Carola. Att man haft ett ordentligt arbete. Eller att man tränat på hög nivå. Det finns mycket skam över hur allting blev. Att prata om det som har varit bra kan vara ett sätt att hantera den.
– Kanske berättar man om sitt idrottande för att ge en bild av den starka och hälsosamma människa man vill vara. Eller så har idrotten hjälpt till att hantera de svårigheter man lever med, och när den inte finns kvar och ger struktur så rasar allt.
Carola förbereder källarlokalen för rörelsegruppen och täcker över borden med filtar för en mjukare akustik. Foto: Agneta Persson
Vilka av besökarna skulle kunna tänkas vara med på rörelsegruppen som börjar strax? Carola låter blicken vandra över lokalen. Han där kanske? Mannen har pigg uppsyn och blir genast intresserad. Fast just nu ska han träffa sin bror.
– Men det hade passat mig absolut underbart för jag har lite svårt att röra min högra axel. Så tack! Jag ska säga det till min bror också.
– Javisst, svarar Carola, berätta för honom så får ni vara med nästa vecka om ni vill.
Hon går ner i källarlokalen, lägger filtar över borden för att göra akustiken lite mjukare, tar fram en handfull yogamattor och en påse rena strumpor. Carola vet aldrig vilka som kommer. Ibland blir det en, ibland fler. Somliga återkommer, andra kommer en gång. En del går därifrån halvvägs genom passet. Det är okej. Men det här gör det också omöjligt att ha ett färdigt upplägg. Behoven måste alltid fångas i stunden, säger Carola. Hon har ändå en grundtanke som genomsyrar allt: att genom kroppsnärvaro få möjlighet att komma i kontakt med något inuti sig själv och kunna hitta sin egen styrka.
Och nu har det faktiskt hänt något riktigt stort. En kvinna har meddelat att hon inte kan komma på träningen i dag men att hon gärna ansluter nästa vecka. Det är första gången Carola är med om att någon över huvud taget har lämnat återbud till någonting.
– Det betyder att hon ser att det här är meningsfullt, att hon känner att hon tillhör gruppen och att någon väntar på henne. Det betyder jättemycket!
Carola Betten. Foto. Agneta Persson
De är överlevare, de som kommer hit. Tar sig igenom en dag i taget, säger Carola. Som överlevare har man inget att tjäna på att visa sig sårbar eftersom det bara ökar risken att bli besviken igen. Och samtidigt, att gå till fysioterapeuten förutsätter att man till viss del visar sig just sårbar eftersom man behöver hjälp. Det här kan göra hela situationen utmanande. Ibland hotfull.
– Man kanske helt enkelt inte klarar av att bli bemött med värme om man har varit med om trauman i samband med nära relationer. I det här jobbet måste jag kunna stå ut med att det är tufft. Så jag behöver vara förankrad och trygg i mig själv för att lättare kunna avgränsa mig, och samtidigt behålla min empati.
Hon vet sällan särskilt mycket om dem hon möter. Ju fler frågor, desto snabbare försvinner personen ut genom dörren. Men det som är så fantastiskt med att vara fysioterapeut, säger Carola Betten, är att hon kan se det mesta i deras kroppar. På hur de kommer in i rummet, hur de rör sig, hur de har ögonkontakt. Det är ju det hon kan, se och analysera kroppens funktioner och rörelsemönster.
– Vilket blir extra meningsfullt på den här platsen eftersom det är så svårt att komma in i deras värld. Det är så oerhört kraftfullt att jobba med kroppen. Det handlar inte bara om att hjälpa vid akuta skador, utan också om att sätta i gång en persons egna processer. Det kan göra skillnad på riktigt.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
