Med tio mil till närmsta hälsocentral söker man inte hjälp i första taget. Den typiska patienten norr om polcirkeln kommer först när det har gått riktigt långt. Vi hängde med fysioterapeuten Madelene Jonsson en dag i den utmanande glesbygdsvårdens tjänst.
Madelene Jonsson har en bred utbildning för att matcha behovet i glesbygd. Till exempel inom OMT, OMI, Mulligan, idrottsmedicin, långvarig smärta, röntgen, injektionsteknik, kvinnohälsa, yrsel och medicinsk yoga. Hon har även en tilläggsutbildning på SLU inom veterinärmedicin. Foto: Agneta Persson
Klockan är strax över sju på morgonen när bussen med Madelene Jonsson ombord börjar karva sig genom tjockdimman längs E10 mot Vittangi. Där har Norrskenets hälsocentral en av sina tre filialer. Två dagar i veckan bemannas den av fysioterapeut. I dag är det Madelenes tur att åka från huvudmottagningen i Kiruna. Arbetsplatsen har bilar för den som vill, men det är inte för inte som det här kallas Dödens väg. Den är smal och full med lastbilar som kör till och från gruvan i Svappavaara. Tänk in mörker och snörök i den bilden. Kanske 45 minusgrader som det var för några vintrar sedan. Eller svårgenomträngligt dis, som nu.
– Risken att råka ut för en olycka känns ganska stor, säger Madelene. Bussen är mycket säkrare.
Vi befinner oss i ett rejält stycke glesbygd. Med sina drygt 20 000 kvadratkilometrar utspillda mellan norska gränsen i väst och den finska i öst är Kiruna Sveriges till ytan största kommun. Här finns drygt 22 000 invånare, varav 18 000 i centralorten. Resten är fördelade på ett 50-tal byar. En delikat utmaning för hälso- och sjukvården. Hur når man alla? För så här ser det ut: Den som till exempel bor i Karesuando har tio mil till hälsocentralen i Vittangi där närmsta fysioterapeut finns. Från Vittangi vidare till Kiruna, där akutmottagningen är, är det ytterligare sju mil. Där bedrivs dock inget avancerat och många skickas därför vidare till sjukhuset i Gällivare. Tolv mil till. Behövs ännu mer specialiserad vård är det Sunderbyn i Luleå, 35 mil bort.
– Motståndet kommer så fort jag börjar prata om att remittera vidare, säger Madelene. Alla vet vad det innebär. Det blir ett jäkla åkande.
Tack och lov slipper vi räkna pinnar här, säger Madelene Jonsson, vilket gör det möjligt att lägga en timme på nybesök. Foto: Agneta Persson
Att ge sig i kast med vården som patient kan alltså innebära ett logistiskt tusenbitarspussel med semesterdagar, djurskötsel och barnpassning. Nej, man söker verkligen inte hjälp för minsta lilla. Den typiska patienten kommer därför in först när det har gått väldigt långt.
– Många här uppe har tunga arbeten och är vana vid att kroppen gör lite ont mest hela tiden, säger Madelene. Så man söker vård när det inte går längre. Alltså på riktigt inte går längre. Särskilt den äldre generationen, eller renskötare.
Och då? Ja, då är det gärna minsta möjliga insats som efterfrågas. Hon berättar om en kvinna som kom in med grav låsning i axlarna.
– Hon fick några lätta övningar och när hon kunde få armen strax över 90 grader var hon nöjd. ”Nu funkar det ganska bra så vi behöver inte göra mer”, sa hon.
Madelene var däremot inte nöjd och ville skicka remiss för bedömning på om axeln behövde bytas. Men nej, det gick bra som det var. Eller mannen som kom till hälsocentralen och sa att det gjorde ”lite ont”.
– Han kunde knappt lyfta armen över axelhöjd. Jag försökte ta ut passiv rörlighet och kände att något var jättekonstigt. Så jag skickade akutremiss på röntgen och du vet, det fanns ingen axelkula längre.
Den här dagen är det lugnt på Sveriges nordligaste hälso- och sjukvårdsmottagning. Patienter kommer och går och så är det inte så mycket mer med det. I väntrummet sitter en man och dricker kaffe från öppning till stängning. Det har han gjort varje dag så länge Madelene kan minnas. Som om det vore hans eget vardagsrum. Hade han fått göra det i en storstad? Troligen inte, men nu är vi i Vittangi och på den lilla hälsocentralen är personalen van vid allt möjligt. Till exempel skador och sjukdomar som egentligen hör hemma på andra ställen men som strandar här eftersom det är första vårdinstans på många mils avstånd. Hjärtinfarkter, blodförgiftningar, astmaanfall och fiskekrokar i diverse kroppsdelar. En trasig aorta, ett sprucket öga och en yxa i benet finns också på mottagningens meritlista.
Men i dag är det alltså ingen dramatik. I Madelenes tidbok finns bland annat en som har trillat av cykeln och en som har ramlat när hunden drog för hårt. Båda kommer in långt efter att olyckorna inträffat. Business as usual, konstaterar hon, men det är klart att det komplicerar fysioterapeutens arbete när folk kommer in sent.
– När det går över i en generaliserad smärtbild blir det mycket svårare att bena ut vad som är grundproblemet, säger Madelene. Det ställer större krav på teamarbete, som i sin tur kräver mer resurser.
Hon brukar lägga en timme på nybesök. Det måste vara så när folk har rest långt, säger hon. Det ger tid till anamnes och rehabupplägg. Och kanske, som i dag, även tid för en laserbehandling och en tejpning. Och så lite småsnack, om älgjakten till exempel. Den involverar de flesta här på det ena eller andra viset. I år var det dessutom ovanligt varmt för säsongen, man behövde hänga köttet i ett svalt garage för att det inte skulle bli dåligt.
– Och hundarna orkade ju inte springa. Jag såg en som var rakad på hela kroppen för att inte få värmeslag. Det var kalt fram till halsen, och därifrån var det alldeles fluffigt.
– Ha, det måste ha sett konstigt ut!
Många vill inte bli remitterade vidare eftersom det innebär så långa resor. Foto: Agneta Persson
Primärvården är alltid en slasktratt, säger Madelene. Men extra mycket så blir den i glesbygd. Fysioterapeutisk bredd är därför en framgångsfaktor. Själv har hon gått en rad olika utbildningar för att kunna hantera så mycket som möjligt.
– Här uppe hamnar allt på oss fysioterapeuter. Precis allt.
Det är postoperativa ryggar, diskbråck, spinal stenos, knäplastik, äldre multisjuka som behöver få hjälp att bibehålla eller förbättra den allmänna hälsan. Det är kontorsnackar och padel-axlar. Det är idrottsskador hos ungdomar som satsar och det är kotkompressioner hos skoterförare som kört fast och sedan slitit loss den flera hundra kilo tunga maskinen för hand. Det är kvinnohälsa. Förut fanns det ingen kompetens inom kvinnohälsa här, så de patienterna fick skickas 35 mil till Luleå. Vilket förstås innebar att många lät bli.
– Då går man kanske år ut och år in med läckage i stället och så normaliseras hela grejen tills man tror att det är så här det ska vara.
Men så gick Madelene en utbildning inom området. Det finns numera också en kollega med ännu mer fördjupad kompetens på en annan hälsocentral i Kiruna. Därmed kan de själva hjälpa flera av dem som dragits länge med gamla förlossningsskador, eller tydligare veta när de behöver remitteras vidare för operation. Ett riktigt lyft. För alla.
Men det gäller att se upp så att man inte får fler och fler uppgifter på sitt bord, säger Madelene. Det kan ju vara lätt att tycka att när glesbygdsfysioterapeuterna nu gör allt möjligt så kan de lika gärna göra lite till. Tidigare, när hon jobbade på en annan hälsocentral, sa hon till exempel nej till att börja avgipsa radiusfrakturer. Syftet var att befria patienterna från den långa resan till sjukhuset i Gällivare. Men Madelene hänvisade både till fysioterapeuternas arbetsmiljö och patienternas säkerhet.
– Man kan inte bara ta på sig mer och mer. Dessutom, så som det var tänkt att fungera när det här var aktuellt, hade det inte alls varit för patienternas bästa om vi gipsade av. Man måste kunna avgöra om det ser bra ut eller inte, och om det inte hade sett bra ut så är det tolv mil till ortopeden.
I Vittangi bor drygt 700 personer. Här finns – förutom hälsocentralen – bland annat mataffär, F-9-skola, sporthall, simhall, bibliotek och biograf. Foto: Agneta Persson
Annars försöker de korta ner avstånden till hälso- och sjukvården så gott det går med teknikens hjälp. Mediyoga kan man ju köra via länk. En del uppföljningsbesök likaså. Till och med nybesök när det inte finns något alternativ. Som när folk inte kan ta sig över älven för att det varken finns bro eller väg.
– På somrarna tar de båten och på vintrarna skotern. Men när isen håller på att lägga sig, eller vid islossningen, så kommer de ju ingenstans.
I somras fick hon faktiskt själv smaka på hur det känns att vara patient i glesbygden. Hon ramlade och bröt lillfingret när hon tränade apport med sin hund. Nu hände det här när hon var hos sina föräldrar i Östergötland och hade nära till akuten i Linköping. Men det hela skulle ju följas här uppe.
– Ja det var bara att köra tolv mil enkel väg för ett besök som tog två minuter. Och så en ny koll ett par veckor senare. Det blev 24 mil igen. Så nu vet jag verkligen vad patienterna menar.
Men ändå. Att folk drar sig för att söka vård sätter såklart sina spår i folkhälsan. Blir man begränsad i sin fysiska förmåga tappar man också tilltron till den och rör sig mindre. På kuppen riskerar man att få högt blodtryck och typ 2-diabetes. Folksjukdomar är vanliga här uppe, säger hon.
– Därför jobbar vi mycket med hälsovanor. Är det en patient i riskgrupp så ställer vi frågor. Ibland kan det vara de där snabba, enkla råden som faktiskt gör skillnad. Ett besök för ryggsmärta kanske landar i strategier kring kost, motion, sömnvanor och stress.
Så kliver också mycket riktigt en av dagens patienter, som kommit in för problem med sitt ben men samtidigt uppfyller flera riskfaktorer, ut ur Madelenes mottagningsrum med målinriktade steg.
– Nu ska här tränas!
När isen lägger sig, eller lossar, tar man sig inte över älven. Då behöver även nybesök göras digitalt. Foto: Agneta Persson
Men till fysioterapeuten i dag kommer också en kvinna som inte har lika stadiga steg. Symtomen gör Madelene bekymrad, det är röd flagg på det mesta. En kort överläggning med läkaren och beskedet blir att hon bör ta sig till akuten. Kvinnan skakar på huvudet.
– Du behöver åka, säger Madelene. Doktorn tycker det. Och jag tycker det.
Men hon har redan kört 15 mil för att komma hit och tänker inte åka ytterligare sju. Vem ska ta hand om djuren? Hon kan inte bara dra så där.
– Jag åker hem i stället, säger hon. Jag överlever nog.
Udda? Inte alls, säger Madelene när kvinnan har lämnat mottagningen. Hon är snarare ett praktexempel på hur stort motståndet kan vara.
– Förstår du nu har jag har det?
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
