Fysioterapeuten har blivit central på barnortopeden

Brist på läkare ledde till ett nytänk på barnortopeden i Linköping – som anställde en egen fysioterapeut för att avlasta. Det blev både billigare och bättre. Vi hängde med Emilia Bergendahl en dag på jobbet.

Idag har Emilia Bergendahl återbesök med patienten Olle Forss som är tågångare. Det har gått en tid sedan operationen när senorna förlängdes och han vill att det ska bli lättare att springa. Foto: Agneta Persson

Måndag morgon. På barnortopeden på Universitetssjukhuset i Linköping går fysioterapeuten Emilia Bergendahl igenom listan med inneliggande patienter. En femåring som fått en armbågsfraktur i studsmattan, en femtonåring som brutit benet i skidbacken och en sjuttonåring med skolios. Alla är nyopererade och mår inget vidare. Någon har precis kräkts, en annan är nära att göra det. Det här är en av utmaningarna, konstaterar Emilia Bergendahl.
– Det är ju stora operationer så många har jätteont och tycker det är skitjobbigt. Dessutom mår de ofta illa av morfinet. Och mitt i allt kommer jag och säger hej hopp, nu ska vi upp och gå!
Ändå är det inte ett omöjligt uppdrag, säger hon. Det är till och med lättare att få de här med sig på tåget än de patienter hon fick tjata på när hon jobbade i primärvården: vuxna människor som sällan följde hennes träningsråd. Med barn är det annorlunda.
– De har ett naturligt driv att kunna gå i skolan, göra sina aktiviteter och hänga med kompisar. Till och med de allvarligt sjuka barnen väljer alltid glädje. När de väl orkar vara i lekterapin så gör de det, även om de behöver åka dit med en droppställning med cellgifter. Så bara man hittar det som motiverar dem tycker jag det är enklare.

Att barnortopeden har en egen fysioterapeut på heltid har avdelningen en tidigare läkarbrist att tacka för. För ungefär åtta år sedan hade nämligen flera av olika anledningar slutat, och till sist var överläkaren och verksamhetschefen Mattias Anderson ensam kvar. Nyanställa gick inte heller eftersom det var brist på barnortopeder. Han löste den akuta situationen genom att hyra in läkare på några få procent, men det var förstås inte hållbart i längden. I jakt på ett smartare sätt att jobba kläcktes idén om att ta in en egen fysioterapeut som kunde avlasta genom att ta nybesök som inte kräver någon läkarbedömning. Hittills hade fysioterapeuter, som jobbade mot olika patientgrupper, främst kommit till barnortopeden för mobilisering efter operation. Men nu projektanställdes alltså en egen fysioterapeut på 100 procent. Att hon tog över flera besök visade sig inte bara vara ett klokt sätt att fördela arbetsuppgifterna. Det blev också en klar förbättring för patienterna, som på kuppen inte behövde vänta lika länge på en besökstid.
– Många nybesöksremisser handlar om plattfot, sneda knän och intoeing som inte är aktuella för kirurgi men som ändå behöver bedömas och förklaras, säger Mattias Anderson. Och där är fysioterapeuterna mycket bra på att vara pedagogiska. De har dessutom mer tid än vad vi har, så patienterna blir otroligt väl undersökta.

Det nya arbetssättet blev en klar förbättring för patienterna, säger överläkaren Mattias Anderson. Foto: Agneta Persson

De 55 första patienterna och deras föräldrar fick utvärdera projektet genom att fylla i en enkät om hur de blivit omhändertagna. Det blev toppbetyg. Och därmed permanentades det hela. När den första fysioterapeuten efter en tid fick ett annat jobb rekryterades Emilia Bergendahl. Det är nu sju år sedan. Efter det har resurserna utökats ytterligare med ännu en fysioterapeut på halvtid, samt två arbetsterapeuter. Fysioterapeuternas roll har också vuxit. Några exempel på deras uppdrag: nybesök och återbesök, mobilisering av nyopererade patienter (både ortopedi och rygg), omgående mobilisering av patienter efter stiftdragning på läkta frakturer, klumpfotsuppföljning, bedömning och uppföljning av skolios samt koordinering av patienter med skelettdysplasi. Dessutom både stödjer och utbildar fysioterapeuterna andra vårdgivare i regionen.
– Det är många som ringer för att få en second opinion, säger Emilia Bergendahl. Det kan vara habilitering, elevhälsa eller andra vårdgivare som känner sig osäkra på en bedömning, eller på hur man ska angripa ett problem. Och ibland vill de att barnet ska komma till mig för att få bekräftat att vi ser samma sak.

Patienterna är allt från nyfödda upp till 18 år. Det är frakturer vid förlossningen, klumpfötter, skolios och instabila höfter. Det är oklar smärta och hälta, det är gångvariationer som tågång och intoeing, det är frågetecken kring den motoriska utvecklingen. Remisserna kommer bland annat från BVC och elevhälsan.
På ett år tar fysioterapeuterna i snitt 20 procent av de patientbesök som tidigare hamnat på läkarnas bord. Men ofta möter de också patienterna tillsammans. Den här dagen tar till exempel Emilia Bergendahl två återbesök på mottagningen ihop med barnortoped för gemensam uppföljning. Det är en flicka som precis blivit av med gipset på den brutna, opererade armen, och en pojke med tågång som nyligen fått en senförlängning. Ytterligare en tågångare, som inte varit aktuell för operation, tar Emilia Bergendahl emot själv. Patienten har nästan helt fått ner foten i golvet. Det där kommer vara helt borta inom ett år, konstaterar Emilia. Men bröstryggen är lite sned och hon tar en extra titt innan hon skriver en röntgenremiss. Att själv få skicka patienter på röntgen underlättar för alla, säger hon.
– Annars måste jag ju ha en läkare som gör det åt mig, vilket vore väldigt tidskrävande. Jag föredrar dessutom att själv ha koll på vad jag gör.

Bröstryggen är lite sned hos en ung pojke och Emilia Bergendahl tar en extra titt på den innan hon skriver en röntgenremiss. Foto: Agneta Persson

Att jobba med barn har lärt Emilia Bergendahl att prioritera på ett helt annat sätt än när hon jobbade med vuxna, säger hon. Hon mer eller mindre tvingas att sålla bort sådant som är irrelevant, annars tröttnar barnet snabbt.
– Barn är häftiga och väldigt inspirerande, säger hon. Man får alltid tänka till och rannsaka sig själv eftersom de ställer så raka frågor. Varför gör du så? Varför ser du ut så där? De är ofiltrerade, på ett bra sätt.
Men de kan också vara extremt envisa och inte låta sig övertalas till saker och ting på samma sätt som vuxna. Man måste bli proffs på att hitta strategier för att få dem med sig. Därför utgår Emilia Bergendahl alltid ifrån vad barnet självt vill kunna göra. Rida? Spela fotboll? Springa fort?
– Ja, då får man jobba utifrån det för det är där drivkraften finns. Men ibland kryper man runt på golvet och sliter sitt hår för att man inte kommer nån vart. Sen plötsligt går det bara, och då vill man nästan gråta.

När Emilia Bergendahl kom till barnortopeden hade hon tre års erfarenhet som fysioterapeut inom primärvården. Det fanns med andra ord mycket att lära om den nya patientgruppen. Kursutbudet inom barnortopedi svämmar inte direkt över, men hon har tagit några relevanta 7,5-poängskurser. Som till exempel gångbedömning vid motoriska nedsättningar, neuromuskulära skador, teamarbete, samt ultraljud och injektionsteknik. Hon har också precis påbörjat en master med siktet inställt på att bli specialist. Men den bästa skolan har varit att jobba tillsammans med läkarna, säger hon. Gemensamma ronder och bedömningar lär man sig mycket av. Varje måndag har de dessutom möten med hela teamet där de planerar kommande operationer. Där kan man alltid bolla frågor kring patienterna. Och höra hur läkarna resonerar kring de ingrepp som ska göras.
– På gott och ont kanske, säger Mattias. Ni får ju lyssna på hur patienten ska ligga på operationsbordet, varifrån vi ska skära och om vi ska sätta platta eller stift.
– Det är bara bra, säger Emilia, för man blir ju väldigt bred i sin kunskap!
Men även läkarna har lärt sig mycket av att jobba så nära ihop med fysioterapeuterna. Inte bara om fysioterapi, utan också hur avgörande det kan vara att se utanför själva ingreppet.
– Kanske vill Mattias att en patient ska stegmarkera, men så ser jag att det kommer bli jättesvårt för det här barnet att göra det han vill, säger Emilia Bergendahl. Då får vi prata om det och tänka ut ett annat sätt som fungerar.

Överläkaren Ludvig Vavruch ber Emilia Bergendahl om hjälp att tyda en bild från korsettröntgen. Foto: Agneta Persson

Fysioterapeuterna känner dessutom de flesta patienter och är alltid inblandade på något vis i alla som passerar kliniken, säger hon. De har kontakt med BVC, skolhälsa, habilitering, föräldrar … alla som finns runt barnet. De är spindlarna i nätet som genom sin helhetsbild kan se konsekvenserna av det ena och det andra.
Som på dagens operationsplaneringsmöte. Medan de tre barnortopederna diskuterar hur ett ingrepp rent tekniskt ska genomföras påpekar Emilia Bergendahl att det här är en patient som bor på fjärde våningen utan hiss. Och att patienten kommer behöva rullstol. Alltså kräver det planering och koordinering med ganska många inblandade. Kanske borde hon och arbetsterapeuten redan nu dessutom kalla till ett särskilt möte för att förbereda både patient och föräldrar mentalt på allt krångel som väntar?
Mattias Anderson säger att det här samarbetet har gjort honom ödmjuk inför vikten av att jobba tätt ihop i team.
– Betydelsen av att vi ser med olika glasögon ska man inte underskatta alltså. Att slå ihop våra olika bedömningar blir mycket bättre än om en enskild doktor ska bestämma vid ett hastigt mottagningsbesök. Sen bestämmer vi i slutänden ändå, men vi får en jädra bra bas för att göra det.
Någon brist på barnortopeder finns det inte längre på Universitetssjukhuset i Linköping. Därmed finns inte heller det ursprungliga behovet av avlastning kvar. Men att gå tillbaka till det gamla arbetssättet är inte aktuellt, säger Mattias Anderson.
– Det här är jättebra! Resurserna används rätt, och när fysioterapeuten är en så självklar del av teamet finns det också helt andra förutsättningar att bygga kompetens och utveckla vården. Det är också kostnadseffektivt eftersom det har blivit ett billigare sätt att få ett bättre omhändertagande av familjerna.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se