”Egentligen handlar allt om att vinna barnens respekt”

På skolorna i utsatta områden i Helsingborg erbjuds en gratis handbollsskola för att ge fler barn en meningsfull och aktiv fritid. Fysioterapeuten Ellinor Fahlstedt är en av de idrottsliga ledarna för den – och tycker att det är ett drömjobb.

Jag trodde att handboll var en idrott alla känner till, men ofta får jag börja från noll när jag ska förklara vad sporten går ut på, säger fysioterapeuten Ellinor Fahlstedt, idrottslig ledare för Handbollsskola för alla. Foto: Emil Malmborg

I den lilla gympasalen på Västra Berga skola i Helsingborg tittar Ellinor Fahlstedt på klockan. Handbollsskolan för årskurs 4 till 6 ska strax börja, men ännu är det tomt och tyst.
– Man vet aldrig hur många barn det blir. Ibland är det åtta, ibland noll, ibland tjugo, säger Ellinor, medan hon går igenom träningsupplägget med Carolina Engdahl, en av handbollsskolans unga assistenter.
Då öppnas dörren och elever börjar droppa in. De kommer i strumplästen, med luvtröjor och mössor på. Aktiviteten är frivillig och kräver inget ombyte. Till slut är det 25 barn på plats.
– Vad kul att ni är så många i dag! Vi kommer att starta med plintboll, säger Ellinor med hög klar röst för att överrösta det stigande sorlet.
Barnen delas upp i två lag, med rosa och gula västar. ”Kom ihåg att ni bara får ta tre steg!” ropar Ellinor. ”Passa den som står närmast, den som är fri!”
Oavsett ålder och bollvana är barnen rörliga: springande, passande, vinkande. Här finns skratt och skrik, särskilt höga när det blir mål. Men även gnäll och gruff.
”Jag blev knuffad”, ropar en spelare. ”Det är handboll”, svarar Ellinor, ”man får köra tufft men schysst.”
Efter plintbollen blir det en övning mot ett mål med tre spelare mot två försvarare. Här börjar en av de äldre eleverna styra och ställa, ge egna instruktioner. Ellinor sätter gränser direkt. ”Är det jag eller du som bestämmer? Låt mig sköta detta så sköter du ditt.”

I den här miljön måste man leda tydligt, konstaterar hon, när vi möts för en intervju om hennes roll i Handbollsskola för alla (se faktarutan längst ned). Ellinor tog över uppdraget efter en av de personer som startade verksamheten 2016.
– Det är en utmaning att ta över efter någon som är väldigt etablerad. Men nu är jag här och gör min grej. Man behöver stå på sig och ha lite skinn på näsan, säger hon, och tillägger:
– Många av barnen har inte övat sig att lyssna på en ledare eftersom föreningsliv inte är lika etablerat i utsatta områden. Det är lite av en kulturkrock för mig som började med idrott tidigt. Egentligen handlar allt om att vinna barnens respekt och förtroende.
Uppdraget har hon haft sedan slutet av augusti.
– Det jag har lärt mig hittills är att en och samma taktik inte funkar på alla skolor och i alla grupper, man behöver ändra upplägg lite beroende på var man är. Men det hjälper att jag har en ledartyp i mig och ofta varit lagkapten.

Ellinor har varit fysioterapeut sedan 2020, och det här är hennes fjärde jobb efter examen från Lunds universitet. Hon är uppväxt i Linköping men flyttade efter studenten till Helsingborg, där jobbade hon på förskola ända tills hon började plugga till fysioterapeut.
– Jag tycker om att jobba med barn, och förstod att man kunde göra det i det här yrket också.
Ellinor har varit handbollsspelare på elitnivå och ett skäl till Skåneflytten var ett kontrakt med OV Helsingborg. En sport som tyvärr gav knäskador som till slut satte stopp för elitkarriären.
– Det finns nog ingen elitidrottare som träffat lika många fysioterapeuter som jag, skämtar hon, men det gjorde mig också till en nörd inom idrottsmedicin.

Ellinor Fahlstedt började spela handboll som femåring och slutade strax efter att hon blev fysioterapeut. Det var en korsbandsskada som satte stopp för en fortsatt elitkarriär. Foto: Emil Malmborg

Första jobbet efter examen var på en privat mottagning med bara en annan kollega.
– Det var väldigt ensamt och påfrestande mentalt. Jag hade också förväntat mig mer idrottsmedicinska patienter men det blev mest allmän fysioterapi. Efter ett halvår kände jag att det inte var min grej, berättar Ellinor.
Då sökte hon sig till ortopeden i Ängelholm och fick en tjänst som innebar arbete på mottagning, avdelning och dagkirurgi med friska träningsmotiverade patienter.
– Det var en tacksam målgrupp att jobba med och jag var omringad av ett team av bra kollegor. A och O var att det var kul att gå till jobbet igen!
Men efter ett år var Ellinor klar också där. Hon ville lära sig något nytt, inte göra samma saker varje dag och sökte ett jobb inom vuxenhabiliteringen i Ängelholm.
– Jag hade aldrig varit i den kontexten, men kände att det kunde passa mig bättre. Jag har ett ganska stort hjärta och jag vill ha möjlighet att göra det lilla extra. För mycket slentrian är inget för mig, säger Ellinor.

Hur var det att komma dit utan att ha habiliteringserfarenhet?
– Det var en jätteutmaning – alltså ”herregud vad ska jag göra?” – men det var också precis vad jag längtat efter. Jag fick prova mig fram och läsa på mycket. Inom habiliteringen är det dessutom alltid någon i teamet som känner patienten, det hjälpte mig mycket.
Trivseln till trots. När drömjobbet dök upp kunde hon inte motstå det.
– Jag har funderat mycket på varför vi inte finns mer på skolor. Så när jag såg den här tjänsten tänkte jag ”det är typ det här jag har alltid velat göra!” Fast jag inte har titeln fysioterapeut eller skriver journal håller jag ju på med att främja fysisk aktivitet och träning.

I rollen som idrottslig ledare är Ellinor ansiktet utåt för verksamheten. Måndag till torsdag möter hon låg- och mellanstadiebarn på flera olika skolor i Helsingborg.
– Min princip är att man ska leka handboll med barn i de här åldrarna. Då handlar det inte om att utveckla den främsta skytten utan om att lära ut grundmotorikens alla delar. Det är en slags lek med handbollsinslag.
En utmaning är att hitta rätt träningsnivå, eftersom barnens motoriska utveckling kan skilja sig mycket, även om de är lika gamla. En annan är att räcka till för alla barn.
– Det är svårt med stora grupper, men mitt mål är att barnen ska bli synliga individuellt. Det roligaste med jobbet är när barnen går från träningen och känner att de blivit peppade och sedda, säger Ellinor.
Vanligen går förmiddagarna åt till möten, administration och kontakter med fritidspedagoger och lärare. Eftermiddagarna är till för skolaktiviteter. Fredagarna är lediga då lördagarna är vikta för parahandbollsträning för barn med funktionsnedsättningar.
Inom parahandbollen möter hon barn från 7 till 19 år. Alla kan gå utan hjälpmedel och man spelar gånghandboll, förklarar Ellinor, som har stor nytta av året på vuxenhabiliteringen.
– Det gav mig diagnoskunskap om autism, adhd och intellektuella funktionsnedsättningar. Majoriteten av barnen i paralaget ju har någon av dessa svårigheter. Det är viktigt att veta vad de behöver för instruktioner för att förstå vad vi ska göra.
Barn med autism kan också ha nedsatt kroppskännedom och svårt att klara motoriskt krävande moment, säger Ellinor. Målet är att alla ändå ska vara så involverade som möjligt.
– Jag lägger mycket tid på lagbygge, att de som gör flest mål ska lära sig att passa. Annars är det inte kul för de som sällan får bollen. Här ska alla få känna rörelseglädje.

Trots att hon har ett fantastiskt jobb kan det ändå vara motigt ibland, medger Ellinor.
– Speciellt när jag haft en dålig dag på en skola, när bara hälften av barnen lyssnat på mig och hälften gjort något annat.
Att barnen bär på oro och lever ut den på olika sätt är inte konstigt. Hennes egen stabila uppväxt var ett privilegium, inser Ellinor.
– Det fanns alltid någon vuxen som såg till att man kom i väg till träningen och fick lagad mat när man kom hem. Det är inte självklart här.
Upplägget i verksamheten är att Ellinor möter fler lågstadiebarn, medan kollegan Moses Alnuman främst arbetar på mellanstadiet.
– Ju äldre eleverna blir, desto hårdare blir klimatet på skolorna. Moses har lättare att kommunicera med dem, han pratar arabiska och har själv haft en tuff uppväxt. Och han lockar jättemånga till sina träningar!
Det långsiktiga syftet är att minska antalet unga som riskerar att hamna i utanförskap.
– Vi människor är skapta så, vi behöver bli bekräftade, sedda och få uppmärksamhet. Många unga söker det på fel sätt, men vår tanke är att det går att få mycket av det via idrotten.
Ofta får man en slags social träning på köpet, säger Ellinor.
– När man är med i ett lag eller i ett föreningsliv lär man sig ofta lite disciplin, att ta ett annat ansvar och att förhålla sig till andra, vara en schysst kompis. Man får också ett socialt liv efter skoltid, och det kan bidra till något gott.

Varje vecka deltar drygt 400 barn i handbolls­skolan som erbjuds i några utsatta områden i Helsingborg. På torsdagar är det träning på Västra Berga skola. Foto: Emil Malmborg

En del säger att idrott också kan ge mental uthållighet, men det är Ellinor mer kluven till.
– Om jag svarar för mig personligen har idrotten både hjälpt och stjälpt mig mentalt. Jag har haft stora besvär med prestationsångest under hela min idrottskarriär. Samtidigt hade jag nog inte kommit så här långt i livet om jag inte hade haft förmågan att kunna driva på mig själv.
Det hon främst vill sprida är prestationsfri rörelseglädje. Och hon minns själv hur det känns.
– Från ettan till femman höll min lärare morgongympa med klassen varje morgon klockan 8. Vi behövde inte byta om och jag minns att det var jätteroligt att få vara där i gympasalen och röra sig. Det är så jag vill att barnen ska minnas handbollsskolan när de är vuxna. Att de får med sig en fin bild av att fysisk aktivitet är roligt och inte behöver vara jättejobbigt.

Kanske är det sådana bilder som skapas i gympasalen på Västra Berga skola där trettio lågstadiebarn nu leker sig igenom en hinderbana med varsin handboll. De klättrar över plintar, kastar sig på en madrass i skottögonblicket, balanserar på upp- och nedvända bänkar, krälar under hinder och gör kullerbyttor.
En del får kämpa lite med övningarna, men över sorlet hörs ett stadigt soundtrack av Ellinors coachande hejarop. När passet är över hjälps alla åt att plocka undan redskap och samla in bollar. Barnens ansikten är svettrosiga. Ellinors också. Men trött är hon inte, tvärtom.
– Jag är alltid glad och fylld av energi efteråt. Det här jobbet ger mig så mycket!

Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se