”Det är lika viktigt att kunna röra på sig som att kunna stava”

Det här är Kristin Hjorth. Hon är ensam i Sverige om att vara skolfysioterapeut på heltid. Vi träffade henne för att prata om vad som fick politikerna att permanenta hennes projektanställning. Och om betydelsen av ett motoriskt alfabet.

Att motorik och koordination är fundamentala för inlärning, koncentration, minne och exekutiva funktioner är välbelagt. ”De barn som kan struntar jag i”, säger Kristin Hjorth. ”Jag letar efter dem som har svårigheter”. Foto: Joel Nilsson

Det är idrottslektion för sex- och sjuåringarna i Havdhem på södra Gotland. I dag blir det lite annorlunda, för nu är Kristin Hjorth här med uppdrag att genomföra en grovmotorisk screening.
– Skol-fysio-terapeut, det är ett långt ord säger hon till barnen. Vet ni vad en sådan gör? Jag jobbar med kroppen och rörelse, så det är jättebra för mig att få vara med här i dag!
Screeningen består av 16 moment på temat balans och koordination. Medan barnen gör hoppsasteg, studsar bollar, plöjer traktorspår med fötterna, springer genom rockringar och står stilla på ett ben, sätter Kristin poäng i bedömningsprotokollet. Ju färre poäng, desto bättre.
– De barn som kan struntar jag i, säger hon. Jag letar efter dem som har svårigheter.
Så vad spelar det för roll om skolbarn är vingliga på benen? Stor roll faktiskt. Att motorik och koordination är fundamentala för inlärning, koncentration, minne och exekutiva funktioner är välbelagt. Alltså gäller det att rusta barnen så tidigt som möjligt, och Kristin lägger stort fokus på motoriken i sitt arbete som skolfysioterapeut. I förskolan innebär det till exempel att hon utbildar personal i hur man genom lek kan stärka barns grovmotorik. Och i grundskolan ägnar hon mycket tid åt screeningar.
– Det är lika viktigt att kunna röra på sig som att kunna stava. Det handlar ju också om att hitta en livslång rörelseglädje, och då måste man ha det där motoriska alfabetet.

80 procent av Kristin Hjorths arbetstid inom Region Gotlands barn- och elevhälsa går till 31 grundskolor, 20 procent går till förskolorna. Foto: Joel Nilsson

Efter genomgången i Havdhem i dag kan hon konstatera att en handfull barn har påtagliga utmaningar. Det är ben som trasslat in sig, kroppar som svajat hit och dit och fötter som inte hängt med. Hon kommer göra som vanligt, det vill säga återkoppla till skolan att de här barnen har mycket att vinna på extra motorisk träning – men att hon behöver handleda personalen i hur en sådan ska gå till.
– Det är bara en mängd träning under guidning som ska till, där man backar till rätt nivå och sedan ökar. Det går nästan alltid att reparera. Det är ju det som är så tacksamt med det här jobbet, att vi kan göra så mycket.
Det krävs inte mer än 20 till 30 minuters träning en gång i veckan under två månader för att barnen ska klara en ny screening med mycket bättre resultat. Och på kuppen brukar självförtroendet ha fått sig ett rejält uppsving.
– Jag får ofta höra att de barn som får hjälp blir mer självsäkra. Att de växer som individer, hörs mer på lektionerna och är mer aktiva på rasterna.

Kristin är inte den enda skolfysioterapeuten i Sverige. Det finns tre till. Men det är bara hon som jobbar 100 procent inom elevhälsan. Två jobbar deltid, och då enbart med screeningar respektive dans för hälsa. Och en jobbar på Specialpedagogiska skolmyndigheten. Att Gotlands kommunala grundskolor och förskolor sticker ut med en heltidsanställd fysioterapeut är resultatet av ihärdigt påverkansarbete. Till exempel har Fysioterapeuternas Gotlandsdistrikt länge lobbat för att professionen ska in i elevhälsan. Ett av argumenten har varit att nu när omställningen till nära vård (som i Gotlands version heter ”Hälsa genom hela livet”) pågår så behöver man lägga en bra hälsogrund redan när barnen är små. För att testa vad en skolfysioterapeut kan tillföra inrättades en projekttjänst 2022 som gick till Kristin Hjorth – som sa upp sig från hemsjukvården för att få börja jobba i skolan.
– Jag trodde så mycket på det här. Det är andra gången i mitt liv jag sagt upp mig från en fast tjänst för en osäker anställning.
Kristin fick fria händer att fylla tjänsten med innehåll. För att få en uppfattning om hur behoven av henne ser ut, och hur skolans organisation fungerar, hängde hon den första tiden med på olika lektioner och raster. Motoriken var helt klart det hon skulle lägga fokus på, kunde hon konstatera. Men också få plats med mycket annat. Som till exempel att hjälpa till med ergonomin i klassrummen, vara ett stöd till elevhälsoteamen i olika frågor, göra enskilda bedömningar av elever och utbilda skolsköterskor i fysisk aktivitet på recept (FaR).
– När jag började i elevhälsan var det ingen som förskrev FaR, men jag har jobbat upp en rutin och nu har vi börjat få bra snurr på det.
Och även om hon inte är direkt involverad i hanteringen av problematisk skolfrånvaro så är det något hon brukar ta upp med elevhälsoteamen på skolorna. Det är nämligen vanligt att idrotten är det som ryker först när en elev ska ha anpassad skolgång med färre ämnen. Inte helt lyckat, konstaterar hon.
– De här barnen börjar med att sitta på bänken på idrotten. Sedan börjar de skolka från den, och sedan går de inte till skolan alls. Men det kanske inte är idrotten i sig som är svår. Det kanske är omklädningsrummet?
Dessutom, idrottslektionerna kanske är enda gången de här barnen rör på sig, säger Kristin. Så kan man hålla kvar dem där får de alla fördelar som fysisk aktivitet kan ge i form av ökad stresstålighet, bättre sömn, ökad aptit och så vidare.
– Med ett motoriskt alfabet ökar chansen att de stannar på lektionen. Och gör de det kan inkörsporten till att stanna hemma bli lite trängre helt enkelt.

Medan barnen studsar bollar sätter Kristin poäng i bedömningsprotokollet. Ju färre poäng, desto bättre. Foto: Joel Nilsson

Att lämna hälso- och sjukvården och ge sig in i skolans värld har inneburit flera omställningar. Som till exempel att jobba under skollagen och att det därmed inte längre är hälso- och sjukvård hon bedriver.
– Det är många fysioterapeuter som tror att jag bedriver primärvård på skolor. Men det gör jag inte, och får inte heller göra. Jag jobbar förebyggande.
Hon kan inte heller agera utan vårdnadshavarnas samtycke. Ser hon något på skolgården får hon inte göra något förrän skolan ber henne. Men det är inte alltid som vårdnadshavarna visar någon förståelse.
– Det kan vara känsligt att få höra att ens barn är i behov av hjälp, särskilt när man inte har bett om att få höra det. En del blir ledsna, andra blir provocerade och säger att ”mitt barn spelar ju fotboll och det är inga problem”.
Men såklart finns det också de som tar det hon säger på allvar och agerar. Kristin berättar om en mamma som började gråta när hon förstod hur svårt hennes son haft det.
– Men efter min återkoppling vågade familjen mer och började till exempel vara ute i skogen tillsammans. Så det kan bli jättebra.

Kanske är ändå den största omställningen att gå till skolan att inte vara efterfrågad på samma sätt, säger Kristin.
– I vården kommer patienterna till mig för att få hjälp. Här måste jag sälja in mig själv, säga hej, jag finns, jag kan hjälpa er. Det är inte helt lätt, särskilt som jag ofta genererar mer arbete för lärare som redan är pressade.
För när Kristin till exempel gjort en klassrumsobservation är det inte ovanligt att lärarna behöver ändra på lektionsupplägget för att få det lugn som de bett om hjälp med. Kristin vill ofta att de lägger in de där rörelsepauserna som så lätt prioriteras bort.
– När man väl har klassen lugn vågar man kanske inte bryta eftersom det är så svårt att hitta tillbaka till koncentrationen.
Men det är egentligen bara en fråga om hur man lägger upp pauserna, och när man gör det. Det räcker inte, som många tror, att bara slänga upp en dansfilm på Youtube. Det kan vara jättebra för somliga, men den som har problem med motoriken kommer att gömma sig, säger Kristin. Rörelsepauserna måste också tas innan klassen far i väg.
– Man behöver så att säga ge barnet mat innan det blir hungrigt. Det kan ta tid att etablera de här rutinerna, men man måste orka med det. Och man måste våga göra samma sak flera gånger. För det handlar om förutsägbarhet. Om eleverna vet vad som förväntas av dem kommer det vara lättare att få dem följsamma.

Screeningen består av 16 moment på temat balans och koordination. Foto: Joel Nilsson

Några hårda siffror på vilka underverk hon som skolfysioterapeut har åstadkommit finns inte.
– Eftersom det är prevention vi jobbar med är det ju helt hopplöst att kunna presentera ett resultat. Men vi har haft oändligt med avstämningar inom projektet, och man har märkt skillnad på de elever jag har hjälpt. Jag har också efterfrågats allt mer.
Efter första läsåret valde hon dessutom att skriva sin magisteruppsats om hur personal på olika nivåer upplevt att ha hennes kompetens på plats.
– Det blev ett sätt för mig att utvärdera min tid på skolorna. Och det var ju väldigt positivt resultat med berättelser om hur barnen när de växer motoriskt tar ett kliv framåt även i andra ämnen.
Det här har Kristins chef och Kristin själv haft dragningar för regionens politiker om. För ett år sedan gjorde Kristin också en kortare film som förklarar vad hon som fysioterapeut gör i elevhälsan, och hur kopplingen mellan fysisk aktivitet och skolresultat ser ut. Med den filmen vann hon en av Region Gotlands interna tävlingar. Det där bidrog förmodligen till att tjänsten permanentades i höstas, tror hon.
– Det är ovanligt att politiker skjuter till pengar för något nytt. Men de har sett behovet och det känns ju helt fantastiskt!

Åren som skolfysioterapeut har inneburit en rejäl utvecklingsresa för henne personligen, berättar hon. Att hålla föreläsningar för lärare, rektorer och specialpedagoger, besöka nätverksträffar, arbetsplatsträffar och föräldramöten för att berätta om varför allt hon fokuserar på är viktigt, har varit utmanande och gjort henne till en modigare person.
– Vilket jag har behövt. Jag har också blivit bättre på att säga nej, lärt mig att bli lite mer obekväm. Jag har varit så himla mån om att vara till lags, men det funkar ju inte här. Man måste vara extremt självständig i den här rollen, och det tror jag har gjort att jag blivit tydligare.
Och, ser man på, tiden i skolan har fått Kristin att inse vad hennes egen taskiga motorik har haft för betydelse. Inte bara att ett pass på Friskis & Svettis innebär för många armar och ben att hålla reda på och att hon måste välja antingen armar eller ben. Nej, det är nu hon förstår vilken betydelse det hade haft för henne i livet om hon själv fått hjälp med motoriken som barn.
– I stället blev jag en duktig flicka som hela tiden försökte och försökte utan att riktigt lyckas. Så om det bara är en enda unge jag hjälper i dag, ja då är det värt allt.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se