Enligt en ny svensk studie kan dopaminregleringen delvis förklara varför en del äldre väljer att vara mer fysiskt aktiva än andra. Troligtvis är det så att vissa individer får en större belöningskänsla av fysisk träning, säger forskaren Ing-Mari Dohrn.
En ny studie har studerat sambanden mellan fysisk aktivitetsnivå och dopaminregleringen hos äldre. Foto: Colourbox
Syftet med studien som genomförts vid Karolinska Institutet var att se om det fanns skillnader i fysisk aktivitetsnivå och i stillasittandebeteende i förhållande till vilken genuppsättning för dopaminfunktion äldre personer har, berättar fysioterapeuten och forskaren Ing-Mari Dohrn.
– Det har inte gjorts så mycket sådana här studier på människor, även om det finns en del djurförsök gjorda. Och de studier som gjorts på människor har bara hämtat data från självrapporterad fysisk aktivitet, medan vi nog är de första som studerat sambanden mellan dopaminfunktionen och objektivt mätt fysisk aktivitet via accelerometerdata.
I studien analyserades data från 504 äldre vuxna, 66–87 år, från det populationsbaserade forskningsprojektet Swedish National study on Aging and Care in Kungsholmen (SNAC-K). Fysisk aktivitet mättes med activPAL-accelerometrar och DNA extraherades från blodprover för genanalys, förklarar Ing-Mari Dohrn.
– Deltagarna i studien fick bära en accelerometer fasttejpad på låret under en veckas tid. Tack vara blodprover som är tagna i den stora SNAC-K-studien har vi kunnat titta på olika genvariationer för deltagarnas dopaminfunktion och analysera vilken påverkan de tre dopaminrelevanta genetiska variationer (DRD1, DRD2 och DRD3) hade på daglig tid i stillasittande, fysisk aktivitet med låg intensitet samt måttlig till intensiv fysisk aktivitet.
Vilket är det viktigaste resultatet av studien?
– Att beroende på vilken genetisk uppsättning deltagarna hade kunde vi se skillnader i fysisk aktivitetsnivå på måttlig till hög intensitet, säger Ing-Mari Dohrn.
Forskargruppens tolkning av resultaten är att kroppens belöningssystem kan vara inblandat i varför vissa äldre rör på sig mer än andra.
– Troligtvis är det så att vissa individer får en större belöningskänsla av att vara fysiskt aktiva vilket i sin tur stimulerar dem till ännu mer fysisk aktivitet. Det skapar i sin tur en positiv cirkel som är motiverande. De individer däremot som inte har ett lika fördelaktigt belöningssystem får inte samma belöningskänsla i förhållande till fysisk aktivitet – de tycker förmodligen inte att det är lika härligt och skönt att röra sig, förklarar Ing-Mari Dohrn.
Ing-Mari Dohrn. Foto: Bo Bergman
Vilken klinisk nytta kan fysioterapeuter ha av forskningsresultaten?
– Det handlar om vårt förhållningssätt till fysisk aktivitet och rådgivning till fysisk aktivitet. Vi kan självklart inte gentesta äldre personer för att hitta vilka åtgärder som passar bäst för olika individer. Men vi ska ha med oss att vi kan behöva stötta äldre på olika sätt för att de ska vilja träna, säger Ing-Mari Dohrn.
– Vi måste vara ödmjuka och tänka på att alla inte får samma positiva känsla av att träna – och att det kan bero på genetiska förutsättningar. Den som vill främja fysisk aktivitet behöver därför förstå att vissa äldre kan behöva mer stöd för att träna, då de inte automatisk upplever ett välbehag.
Kanske behöver vi hitta andra motiverande tankebanor för dem, som att ändå röra på sig för sin hälsas skull, reflekterar Ing-Mari Dohrn.
– Ungefär som när vi alla gör när vi borstar tänderna varje dag. Det kanske inte är så jätteroligt men vi gör det ändå för att hålla tänderna friska. På samma sätt kan fysisk aktivitet vara en vardagsrutin som vi genomför, även om det inte alltid känns kul.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
