Arbetsuppgifterna har ökat markant, men antalet tjänster är desamma. Vikarier är svåra att få tag på. Nu har sjukgymnasterna på Örnsköldsviks sjukhus tröttnat på arbetsvillkoren och gjort en anmälan till Arbetsmiljöverket.
Örnsköldsviks sjukhus. Foto: Anneli Jernberg
I flera år har efterfrågan på sjukgymnasterna* på Örnsköldsviks sjukhus ökat. Fler vill ha in dem i ett tidigare skede, och sjukgymnasterna involveras i fler diagnoser. Efterfrågan har också ökat inom cancerrehabilitering, njurmedicin och hjärtverksamhet. När den akuta ortopedin i Sollefteå la ner utökades antalet platser på ortopeden i Örnsköldsvik, något som också kräver fler fysioterapeutiska insatser.
När sjukhuset för några år sedan startade en ny akut öppnades också en obs-enhet där patienter kan läggas in över dygnet, eller bara några timmar. I samband med det fick sjukgymnasterna ett betydligt större uppdrag på akuten, men mer resurser har de inte fått. Det säger sjukgymnasten och skyddsombudet Annelie Selling.
– Vi fick akutsökare som de söker oss på, säger hon, och vi kan bli involverade i bedömningar på akuten som vi inte blev innan. Vårdavdelningar som har fått fler vårdplatser bemannas upp med fler sjuksköterskor och undersköterskor, men vi har inte blivit fler sjukgymnaster. Vi har inte blivit fler arbetsterapeuter, logopeder eller kuratorer heller.
Sjukgymnasterna har i flera år uppmärksammat ledningen på problemen med otillräckliga resurser, sjukskrivningar på grund av för hög arbetsbelastning och att det blir allt svårare att göra ett bra jobb. Utan att få något gehör.
– De säger bara att det inte finns ekonomi att tillsätta mer resurser, säger Annelie Selling. På sjukgymnastiken har vi aldrig haft någon vikariebudget. Vi vabbar ju också, och är sjuka själva. Vi har alltid varit duktiga på att springa och täcka upp för varandra och släcka bränder. Det går ett tag, men det går ju inte i längden. Särskilt inte när uppgifterna blir fler och fler.
I höstas fick sjukgymnastgruppen på sjukhuset nog och gjorde en skrivelse till ledningen med redogörelser för vilka utökade uppgifter de har fått, hur arbetssituationen ser ut, vad de vill vara med och utveckla i verksamheten men inte hinner, och så vidare.
– Men vi fick inget svar, ingen reaktion, ingen återkoppling, säger Annelie Selling.
Strax före jul gjorde skyddsombuden på arbetsplatsen därför en formell begäran om arbetsmiljöåtgärder, en så kallad 6:6A (se fakta). När arbetsgivaren inte besvarade den med tillräckliga åtgärder gick ärendet vidare till Arbetsmiljöverket. Framför allt har arbetsgivaren i sitt svar på begäran om åtgärder misslyckats med att presentera kortsiktiga förändringar som gör skillnad, säger Annelie Selling.
– I början av mars valde de till exempel att ta bort hjärtgrupperna för att minska på arbetsbelastningen. Men det gjorde ingen skillnad eftersom det är en verksamhet som vi inte har haft igång sedan december – just på grund av resursbrist. Det känns inte som att man från ledningsnivå har förstått.
Det som har brustit är ansvaret att leda och fördela arbetet när resurserna inte räcker till, säger Annelie Selling. Att sjukgymnasterna själva ska prioritera och börja ställa diagnosgrupper mot varandra är helt orimligt, påpekar hon.
– Vi är ju lika viktiga för alla områden. Det är arbetsgivaren som måste tala om för oss vad vi inte ska göra i det här läget.
De snåla resurserna riskerar inte bara att göra sjukgymnasterna själva sjuka, eller att personalen söker sig därifrån. De riskerar också att gå ut över patienterna.
– När vi inte kan göra våra arbetsuppgifter fullt ut för att vi har för lite resurser så är det klart att det blir sämre kvalitet på vården, och att det påverkar patientsäkerheten, säger Annelie Selling. Det måste arbetsgivaren vara beredd att stå för. Jag hoppas den här processen leder till att man förstår att det är vinstgivande för landstinget att satsa på våra resurser, att vi får bli fler och därmed få en bättre arbetsmiljö.
Karin Dunberg, tillförordnad länsverksamhetschef geriatrik, neurologi och rehabilitering, säger att det är omöjligt att få in vikarier när någon är borta enstaka dagar.
– Under sommartid, föräldraledighet och långtidsfrånvaro söker arbetsgivaren självklart efter vikarier, säger hon. Det ingår i den totala budgeten och ligger inte beskrivet som enskild vikariepost. Fysioterapeuter är dock en bristvara. Vid senaste annonseringen hade vi inte ens några behöriga sökande.
Ändå har de fått fler arbetsuppgifter. Hur kommer det sig?
– Om man upplever den ökade efterfrågan från specialistvården som ett krav, och att man samtidigt ska ha kvar alla tidigare uppgifter, då blir det ju en ökad belastning. Då får man försöka prioritera bort något annat.
Det är arbetsgivarens uppgift att göra den prioriteringen, och där tycker de att de inte har fått den hjälp de behöver?
– Det finns en prioriteringsordning för fysioterapeuterna i Ö-vik, betydligt mer fyllig än vid de andra orterna inom länet. Men om arbetsgruppen ändå upplever att det här känns för tufft, då är det ju så det är för deras del.
Hur ser du på att det nu har blivit en anmälan till Arbetsmiljöverket?
– Att en 6:6A gjordes precis när vi anställt en ny enhetschef som skulle börja i mars känns olyckligt. Liknande dialoger kräver hög samverkan mellan medarbetare och enhetschef. Men nu är anmälan gjord och då får vi alla förhålla oss till det. Jag tror att de insatser som föreslagits, och en bättre dialog framöver, kommer att leda den aktuella situationen i positiv riktning.
*Fotnot: ”Fysioterapeut” är numera den officiella yrkestiteln, men alla har inte bytt namn. På Örnsköldsviks sjukhus är majoriteten sjukgymnaster, och därför använder vi den titeln i den här artikeln.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
