Region Sörmland fick tidigt ställa om för att ta hand om covidpatienter. Bland annat startades särskilda step down-avdelningar. Vi ringde upp IVA-sjukgymnasten Emma Malm som varit med och byggt upp dem. Lär gärna av våra erfarenheter, säger hon.
Det är nästan surrealistiskt. Det liknar inte det vi har på IVA i vanliga fall, säger IVA-sjukgymnasten Emma Malm. Foto: Catarina Berterud
Sörmland är en av de tre regioner i Sverige som drabbats hårdast av nya corona. För intensivvården innebar den snabba spridningen en abrupt omställning, berättar Emma Malm som är IVA-sjukgymnast på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.
– På fredagen den 20 mars låg det en enda patient med corona på IVA, och på måndagen hade vi öppnat en särskild covid-IVA med 14 platser. Två veckor senare hade vi öppnat tre helt nya IVA-avdelningar på sjukhuset, plus en step down-avdelning med ett bättre flöde ut från IVA för att kunna frigöra platser för nya patienter med intensivvårdsbehov.
Även på lasarettet i Nyköping öppnades en step down-avdelning för patienter som behöver mellanlanda på vägen från IVA till en vanlig vårdavdelning.
– De är fortfarande svårt sjuka, och i normala fall skulle de ha legat kvar på IVA, säger Emma Malm. De är nyligen extuberade, en del har track. De är påverkade av många mediciner, nästan alla har ett IVA-delirium och är stressade eller kognitivt påverkade. De kräver mycket övervakning.
I dag cirkulerar ungefär tolv fysioterapeuter mellan IVA och step down-avdelningarna på Mälarsjukhuset. Störst fokus ligger på step down. Den fysioterapi som patienterna behöver där är till exempel andningsträning, slemmobiliserande tekniker, avlastande rörelseträning för armar och ben, förflyttningsträning och balansträning vid sittande. Många behöver också träna på att hålla upp huvudet. Med tanke på andnings- och slemproblematiken är det också viktigt med en god positionering. Till det har man köpt in positioneringskuddar och även fåtöljer som underlättar uppesittande.
– Mycket handlar om rehab i ett mycket tidigt skede efter den här svåra smällen, säger Emma Malm. Det är basala insatser, och behoven här är mycket lika oavsett patientens ålder. De yngre kan ha lite lättare att återhämta sig den första tiden, men det beror också på hur svårt sjuka de har varit och hur länge de har legat djupt sövda.
Målet är att träffa varje patient två gånger om dagen. Insatserna behöver portioneras ut eftersom patienterna bara orkar korta stunder åt gången.
– Men vi räcker inte till. Det är så många patienter och det krävs mycket personal för att kunna ge dem den fysioterapi de behöver. En del måste man vara fyra personer som hjälps åt med.
Ett exempel är när en svag patient ska träna att sitta upp på sängkanten, berättar Emma Malm.
– Även om man till viss del kan använda funktionerna på sängen som en hjälp i förflyttningen från liggande till sittande behöver en person hjälpa till med att ta benen över sängkanten. Två personer kan behöva stötta överkroppen och hålla rätt på patientens slangar, och en fjärde person behöver stötta upp huvudet. Både i själva förflyttningen och i sittande på sängkanten vill vi få patienten så aktiv som möjligt för att det ska bli ett träningsmoment. Svaga patienter klarar inte av att utföra momenten själv.
Rena buklägesbehandlingar är inte aktuella på step down, säger hon, men på IVA när det är buklägesvändningar krävs det ännu mer personal.
Att regionen beslutade att inrätta step down-avdelningar är jättebra, säger Emma Malm. Hon skulle gärna se att avdelningarna får vara kvar även efter pandemin. Men den blixtsnabba omställningen har inneburit stora utmaningar. Vanligtvis är hon är den enda IVA-sjukgymnasten på Mälarsjukhuset och skulle nu lära upp fysioterapeutkollegor utan vana av intensivvård som kallats in från andra verksamheter i regionen. Och någon vettig tid för fortbildning fanns inte.
– Vi hade ett par praktiska genomgångar av buklägesvändningar, men vi hann inte hålla några ordentliga utbildningar om hur man till exempel ska tänka kring positionering och andning. Vi fick gå in och göra jobbet bara, och så fick jag förmedla min kunskap under tiden. Det är så oerhört mycket praktiskt som är nytt om man inte är van, som alla uppkopplingar till apparater man måste ta hänsyn till när man ska göra något.
Det var inte bara fysioterapeuter som snabbt fick hoppa in i en främmande miljö. Även läkare, sjuksköterskor och undersköterskor fick kallas in från andra verksamheter. I en sådan situation är behovet av kunskapsförmedling extra stort, konstaterar Emma Malm. Och att ha respekt för varje professions särskilda kunskap. När det till exempel gäller insatserna på covid-IMA (intermediärvård) har det funnits föreställningar som vad fysioterapeuter ska göra som inte alltid har stämt överens med vad de själva anser att de ska göra, säger Emma Malm.
– Till exempel har det funnits förväntningar på att vi ska använda oss av motståndsandning på alla de här patienterna, medan vi i första hand till exempel förespråkar positionering eftersom PEP-andning kan vara för ansträngande. Vi har inte alltid fått gehör för detta, utan tvärtom blivit väldigt ifrågasatta av en del läkare.
När arbetstakten är hög och personalen kommer och går är det också svårt att hitta de rutiner som skulle behövas, säger Emma Malm.
– Vi har fått uppfinna mycket längs vägen. Någon med mandat skulle behöva styra upp step down-avdelningarna med klara rutiner. Vi har förbättrat rondstrukturen, och nu är fysioterapeuterna med på alla ronder, men med tydligare struktur från början skulle vi kunnat ha ett bättre teamarbete tror jag. Men alla gör verkligen sitt yttersta och försöker jobba tillsammans, trots att förutsättningarna är som de är. Det är mycket positivt.
Rent psykologiskt är det påfrestande att arbeta med så svårt sjuka människor, berättar Emma Malm. Fysioterapeutgruppen har bett om att få samtalsstöd, och nyligen fick de träffa en kurator tillsammans.
– För en del av mina kollegor har det varit väldigt jobbigt att träffa så här svårt sjuka patienter när man inte är van vid det. Dessutom är man i en ny situation där man inte riktigt vet hur man ska göra och där man inte har samma kontroll över sin jobbsituation som vanligt. Vi brottas också mycket med vad vi kan göra med de resurser vi har i förhållande till det stora inflödet av jättesjuka patienter. Man ser ju glappet mellan vad man skulle vilja göra och vad som är faktiskt möjligt. Det är en stor stress.
Även för Emma Malm, som är van vid svårt sjuka IVA-patienter, har covid-19 varit en psykologisk utmaning. Anhöriga får inte längre komma in på avdelningen, patienterna kan inte kan se personalens ansikten och det blir svårare att kommunicera tydligt genom munskydd.
– Det kan i vanliga fall vara berörande på många sätt att jobba med intensivvårdspatienter, säger hon. Det är den stora mängden patienter nu som är den stora skillnaden. Man inser omfattningen på ett annat sätt. Det är nästan surrealistiskt. Det liknar inte det vi har på IVA i vanliga fall.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
