Vi behöver uppmärksamma och medvetandegöra berättelserna som vi skapar tillsammans i hälso- och sjukvården, säger Lisa Herulf Scholander. I sin avhandling introducerar hon uttrycket narrativa relationer och visar att både patienternas och personalens berättande har betydelse för vården.
Fysioterapeuten Lisa Herulf Scholander har sin kliniska bakgrund inom primärvården och kommer att fortsätta arbeta med kunskaps- och vårdutveckling. Foto: Privat
Det finns många teorier om berättande i relation till kliniskt arbete och traditionen inom narrativ medicin är att fokusera på patientens berättelse. Det förklarar Lisa Herulf Scholander som har forskat om berättelsernas roll i det vardagliga vårdarbetet på en geriatrisk vårdavdelning.
– Inom vården pratas det mycket om vikten av att lyssna på patientens berättelse för att se och bemöta patienten som en person. Jag ville ta reda på hur man kan tillämpa det här personcentrerade lyssnandet i konkreta vårdsituationer och vilka vardagliga förutsättningar som behövs för att kunna arbeta på ett sådant sätt. Det vet vi väldigt lite om.
Hon startade med att observera vårdarbetet på avdelningen för att få insyn i arbetssätt, interaktioner, processer och rutiner. Hon gjorde även informella intervjuer med patienter och medarbetare.
– Jag ville komma in med en öppenhet och inte låsa mig i förväg. Fältarbetet gjorde att jag kunde ställa frågor i direkt relation till det jag observerade.
Efter observationerna fick professionerna sitta ned i fokusgruppsdiskussioner.
En del kollegor kanske tycker att ämnet är ogripbart och flummigt. Var det en utmaning att förklara för studiedeltagarna vad allt gick ut på?
– Ja, det var det verkligen! Många deltagare sa att det kändes abstrakt och teoretiskt, så våra metoder fick anpassas längs vägen. I fokusgrupperna använde vi vinjetter – små berättelser om vardagliga situationer på avdelningen – för att sätta i gång deltagarnas egna reflektioner. Jag förklarade också att vi var mest intresserande av att analysera de vardagliga handlingarna och hur berättandet kommer till uttryck i det kliniska arbetet.
En slutsats av resultaten, säger Lisa Herulf Scholander, är att det behövs ett perspektivskifte från att se patientens berättelse som en färdig produkt som ska samlas in, till att i stället se att den är något pågående som man gör tillsammans i vardagen.
– Vi behöver byta förhållningssätt från produkt till process. För patientens berättelse kommer inte alltid fram där vården förväntar sig att det ska ske, till exempel vid en inskrivningsintervju. Mycket av berättandet sker i triviala situationer som passerar obemärkt, när man tar en fika eller hämtar ett par strumpor tillsammans med en patient. Där finns pusselbitarna som ökar förståelsen för patientens behov, resurser, önskningar och förutsättningar.
Resultaten visar dessutom att personalen är medskapare i berättelserna om patienterna. Lisa Herulf Scholander använder metaforen av en teaterscen där interaktionerna mellan personal och patienter sker på den kliniska scenen medan det arbete som görs utan direkt interaktion med patienter sker bakom kulisserna.
Varför är det viktigt att synliggöra det?
– Mycket av arbetet på en slutenvårdsavdelning sker backstage: möten, administration, kommunikation med andra vårdgivare, hjälpmedelsordination med mera. Det är också bakom kulisserna medarbetarna delar med sig av saker de fångat upp om patienterna. Dessa fragment ger dem en bättre helhetsbild av patienternas personliga situationer. Därför är det viktigt att det här dolda arbetet får högre status som en värdefull del av det kliniska arbetet.
Men det dolda berättandet är inte helt riskfritt, eftersom det kan sprida stereotypa bilder av de äldre och vidmakthålla hierarkier, betonar Lisa Herulf Scholander.
– Det är viktigt att bli medveten om vad som sägs bakom kulisserna för det påverkar i sin tur hur det patientnära arbetet blir och vad patienten får för vård och åtgärder. Tar teamronden bara upp medicinska och funktionsinriktade åtgärder inför utskrivningen? Eller finns frågor om patientens upplevelse av situationen med, förstår hon vad som ska ske härnäst?
Avhandlingen visar vidare att när medarbetarna delade sina berättelser med varandra ökade förståelsen över professionsgränserna.
– Förstår man varandras vardagliga villkor blir det lättare att samarbeta och ge varandra stöd och hjälp, ibland ta över någon arbetsuppgift. Det var också tydligt att det uppstod ett lärande när olika professioners tysta kunskap och kliniska erfarenhet kunde överföras i det vardagliga berättandet.
Vilket budskap vill du skicka med till kollegor?
– Våga stanna i de vardagliga berättelserna och fånga upp de små fragment om patienten som kommer fram i samband med att man gör något annat. Ge de stunderna högre status och värdera högre att dela dem vidare till dina kollegor. Att våga berätta om egna kliniska dilemman har också ett stort värde och det behöver inte alltid organiseras i en mötesform. Det räcker långt att lyssna på varandras berättelser och kanske fråga ”hur skulle du gjort i den här situationen?”
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
