Oetiskt att inte erbjuda träning vid cancer?

Är det etiskt försvarbart att inte erbjuda träning som en del av cancerbehandlingen? Dags att agera! Det skriver Elin Ekblom Bak, professor i idrottsvetenskap vid GIH och ordförande för SweCanMove, Svenskt nätverk för träning och cancer.

I Sverige får ungefär var tredje person någon form av cancerdiagnos under sin livstid. De senaste årtiondena har glädjande nog kantats av fantastiska framsteg i utvecklingen av olika cancerbehandlingar. Om man går tillbaka till 70-talet hade endast 3 av 10 cancerdrabbade lovande överlevnadsutsikter. Detta har ändrats radikalt och idag har framstegen gjort att 7 av 10 personer lever länge efter sin cancerdiagnos. Om man ser till några av de vanligaste cancertyperna, såsom bröst- och prostatacancer kan prognosen vara ännu bättre, statistiken visar att 9 av 10 överlever sin cancerdiagnos, speciellt om cancern upptäcks tidigt.

Framstegen har en baksida – biverkningar
Men medan vi firar framstegen förbises något avgörande – konsekvenserna av biverkningarna från behandlingarna. Ta prostatacancer där cirka 11 000 män drabbas årligen, och under nästa år kommer uppåt 150 000 män i Sverige ha eller ha haft prostatacancer. För att angripa cancern används numera ofta en behandling som heter ADT – Androgen Deprivation Therapy – som sänker nivåerna av testosteron i kroppen med syfte att bromsa eller stoppa cancerns tillväxt. Testosteron är ett byggande hormon som bland annat ger männen deras orättvisa fysiska försprång – varför nederländska friidrottsstjärnan Femke Bol aldrig kommer kunna slå Norges sprintess Karsten Warholm på 400 meter häck när de båda presterar på topp. Behandlingen skapar en mängd olika typer av biverkningar i hela kroppen och även mentalt när testosteronet trycks ner såsom lägre självkänsla, minskad muskelmassa, viktuppgång, ökad trötthet – cancerrelaterad trötthet – som inte går att vila bort.
Exemplet med ADT behandling är att det är en framgångsrik behandling och särskilt i de fall där cancern är extra agressiv. För att angripa cancer på andra sätt används även strålning, cytostatika och annan hormonbehandling för såväl prostatacancer som vid andra cancerdiagnoser såsom bröst-, livmoderhals-, kolorektal- eller lungcancer. Behandlingarna är livräddande men med dem följer biverkningar av olika slag som kraftigt sänker livskvaliteten och ökar risken för annan sjuklighet, så som ökad risk för hjärt-kärlsjukdom. Allt fler överlever, men många lever med en vardag som inte alls blev som de hade tänkt sig.

Evidensen finns men träningsmöjligheter saknas
Hur kan vi då hjälpa de drabbade? Jo, idag finns en stark vetenskaplig evidens för att fysisk träning kan motverka många av dessa biverkningar och öka livskvaliteten – oavsett diagnos och behandling. Det finns även evidens för förbättrad överlevnad vid träning efter cancerdiagnos, framför allt för bröst-, prostata-, kolorektal- och lungcancer. I de fall där vardaglig fysisk aktivitet förekommer samtidigt som behandling ser man att den drabbade kan få bättre mående, och när det finns ork och kraft visar forskning att lite tyngre styrketräning och intensivare konditionsträning är mycket effektivt för att lindra olika typer av biverkningar.
Det går att glädjas åt att i det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering står att alla cancerpatienter ska rekommenderas träning under sin behandling. Tyvärr kan steget vara enormt stort till att det faktiskt kan erbjudas som en del av standardbehandlingen – vare sig träningen skulle ske inom eller utanför vården. Detta anser jag snart inte kan ses som etiskt försvarbart. Kan man undanhålla någon en medicinsk behandling, ifall man visste att den hade goda effekter på personens mående och framtida sjukdomsrisk? Skulle inte tro det.
Det finns flera exempel på drivna individer och framgångsrika initiativ som försöker sprida kunskap om träningens effekter, eller erbjuda strukturerad träning till personer som drabbats av cancer. Men som med allt som inte är tillgängligt för alla enligt gängse standard, så når det dem som redan har kunskap om träning, eller dem som råkar ha tur att träffa på någon av dessa entusiaster och initiativ. Möjligheten för ökad livskvalitet blir inte jämställd.

Australien och Norge visar vägen
Det finns föregångsländer. Exempelvis Australien är långt före oss, där det finns kunskap att hämta om hur man mer strukturerat kan erbjuda träning som en del av cancerbehandlingen. Det finns även ett närmare exempel som vårt grannland Norge. I Oslo bildades 2007 stiftelsen Aktiv mot Kreft, medgrundad av långdistanslöperskan Grete Waitz efter att hon själv drabbats av cancer och fått rådet att gå hem och vila – något som kändes helt fel.
Aktiv mot Kreft är en insamlingsstiftelse som ger sjukhus ett erbjudande: Upplåt lokalyta, så utrustar vi toppträningslokal med personal, AKTIV-instruktörer, och täcker alla kostnader i tre år. Det kan man kalla för en straffspark utan målvakt i mål! I dagsläget finns ”Pusterom” – träningsrum – på 24 sjukhus i Norge, från Stavern i söder till Hammerfest norr om polcirkeln. På samtliga där det gått tre år har sjukhusen själva tagit över driften. Initiativet har helt enkelt varit så bra att de vill kunna erbjuda träning som en del av behandlingen – lika enkelt och naturligt för cancerläkaren som att skicka vidare till blodprovstagning eller röntgen.
Sverige då? Drivna individer och initiativ finns på flera håll. Föregångsexempel som projektet Cancer + träning = sant på Växjö sjukhus startade redan 2016, med fokus på både bättre fysisk och psykiskt mående hos de deltagande cancerpatienterna. År 2023 bildades systerstiftelsen Aktiv mot Cancer i Sverige. På GIH i Stockholm har vi precis examinerat första kullen av AKTIVA-instruktörer. Flera samtal är i gång för att etablera ”Pusterom” på svenska sjukhus – exempelvis på Sahlgrenska Universitetssjukhuset har visat intresse, men bland annat lokalfrågan är ett hinder att överkomma.

Nytt nätverk kraftsamlar för förändring
Det är utifrån denna bakgrund som vi därför nu lanserar SweCanMove – Svenskt nätverk för träning och cancer – som ska erbjuda en plattform för att samla engagerade forskare, vårdpersonal, patienter och andra aktörer som har förmågan att arbeta framåt. Även om mycket gott pågår på olika håll, så blir kraften betydligt större om vi samlar den – för att sprida kunskap och få fler personer med cancer i träning. Alla behövs!
För att avsluta med en idrottsliknelse: Ni minns säkert Jonna Sundlings makalösa upphämtning i OS-skidstafetten år 2022, då hon låg 37.2 sekunder efter norska åkaren, men gick i mål som vinnare med sju tiondelar. Hon sa: ”Mitt fokus var bara FRAMÅT, och tänkte inte så mycket på hur många sekunder det var”. Med ett annalkande nytt vinter-OS i februari 2026, så kan vi ju till exempel redan nu börja jaga Norge. Just nu ligger dom 24 pusterom före oss, men vårt fokus är detsamma – FRAMÅT. Välkommen att följa med oss FRAMÅT!

Elin Ekblom Bak
Professor i idrottsvetenskap vid GIH samt ordförande i SweCanMove – Svenskt nätverk för träning och cancer.

Vill du kontakta nätverket? Du når oss här: kontakt@swecanmove.se