Brist på emotionellt socialt stöd är en större riskfaktor för män än för kvinnor att utveckla smärta. För kvinnor är däremot bristen på praktiskt socialt stöd en större riskfaktor att utveckla smärta. Det visar en avhandling om genusnormer och långvarig smärta.
Fysioterapeuten och psykologen Anke Samulowitz arbetar vid Kunskapscentrum för jämlik vård i Västra Götalandsregionen. Foto: Frank Palm
I en ny avhandling från Sahlgrenska akademin har Anke Samulowitz studerat vilka genusnormer som är kopplade till långvarig smärta och vilka samband det finns mellan genusnormer, långvarig smärta och psykosociala resurser.
Den första studien var en litteraturöversikt som undersökte hur kvinnor och män med smärta beskrevs i vetenskapliga artiklar. Den visade bland annat att kvinnor beskrevs som känsliga och förväntades att lära sig att anpassa sitt liv till smärtan. Män beskrevs som smärttåliga och förväntades söka efter orsak och behandling av sin smärta utanför sig själva.
– Ett annat exempel på en stark norm är att män ska vara självständiga och autonoma, säger Anke Samulowitz. Samtidigt förväntar hälso- och sjukvården att kvinnor med smärta ska vara bra på egenvård och att själva hantera sin smärta i vardagen. Men de beskrivs däremot aldrig som oberoende och självständiga.
I den andra delstudien intervjuades fem kvinnor och tre män med smärta. Den visade att smärtrehabilitering hade gett dem en känsla av kontroll över sin smärta och sitt liv. Men varken kvinnor eller män använde sig av socialt stöd i sin smärthantering.
– Det var tydligt i svaren att smärtpatienterna var medvetna om rådande genusnormer, säger Anke Samulowitz. En fråga var: ”Om du hade varit en man/kvinna i stället tror att du skulle blivit behandlad annorlunda?” Kvinnorna trodde att de skulle fått hjälp fortare om de varit män. Männen trodde att de skulle ha blivit behandlade med mer medkänsla om de varit kvinnor.
I delstudie tre och fyra analyserades enkätdata från en befolkningsstudie utifrån självskattad grad av praktiskt socialt stöd samt emotionellt socialt stöd, kopplat till smärtfrekvens. 4010 individer följdes upp efter ett och ett halvt år. Resultaten visade att kvinnor utan smärta hade ett starkare praktiskt socialt stöd än män. Men så var det inte för kvinnor med smärta. Det är ett så kallat normbrott, förklarar Anke Samulowitz.
– Det finns en stark förväntan att kvinnor alltid får mer socialt stöd än män. Men det verkar inte stämma när de har en etablerad smärta.
Analysen visade även att kvinnor med långvarig smärta och ett starkt socialt stöd hade smärta mindre ofta vid uppföljningen än kvinnor med svagt stöd. Det kom också fram att kvinnor utan långvarig smärta och med ett svagt praktiskt socialt stöd hade 62 procents högre risk att utveckla smärta än kvinnor med ett starkt stöd.
– Svagt praktiskt stöd är en riskfaktor för mer smärta. Många kvinnor har en trippelbelastning i vardagen, när de förutom sitt arbete ska ta hand hushåll, barn och sin smärtande kropp. De kan drabbas hårt om det praktiska stödet uteblir när de inte orkar lika mycket som förut.
Det kom också fram att män med svagt emotionellt socialt stöd hade en 100 procents högre risk att utveckla smärta än män med ett starkt stöd.
– Enligt stereotypen förknippas emotionalitet med kvinnor, men här ser vi att ett svagt emotionellt stöd är en riskfaktor för långvarig smärta hos män. Slutsatsen vi kan dra är att emotionellt stöd är viktigt också för dem.
Vidare framkom det att män med långvarig smärta och starkt emotionellt socialt stöd hade smärta oftare än män med svagt emotionellt socialt stöd, berättar Anke Samulowitz.
– Hur ska vi tolka de resultaten? Det här är bara mina spekulationer, men jag undrar om män som får ett starkt emotionellt stöd i högre grad medger sin smärta. Det behöver inte vara något negativt att man brutit med normen att män ska förneka smärta och alltid stå ut.
Stereotyper kan leda till genusbias, det vill säga medicinskt omotiverade skillnader i behandlingen av kvinnor och män, menar Anke Samulowitz.
– Om den här forskningen når ut till hälso- och sjukvården och man börjar diskutera genusnormer hoppas jag att det kan leda till en mer jämlik vård som i högre grad utgår från individens behov, och inte utifrån det vi tror att kvinnor och män behöver.
Även fysioterapeuter behöver bli mer genusmedvetna, säger Anke Samulowitz.
– I Sverige ser vi oss som jämställda, men stereotyperna finns här i högsta grad och det är bara när vi blir medvetna om dem som vi kan göra något åt vårt beteende. Ett sätt är att börja normspana på den egna arbetsplatsen. Till exempel diskutera vilka behandlings- och träningsformer som rekommenderas för kvinnor respektive män. Får en 25-årig kille erbjudande om medicinsk yoga och blir en 65-åring kvinna inbjuden till intensivträning?
Hon vill också inspirera kollegor i smärtvården att ta sig an de sociala delarna i den biopsykosociala modellen.
– En del uttrycker att det är svårt att konkretisera hur man ska jobba med den sociala aspekten av smärta. En ingång skulle kunna vara att ställa konkreta frågor om tillgången till socialt stöd, såväl emotionellt som praktiskt, till både män och kvinnor. Ta inget för givet. Våga fråga.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
