Hon vill ge röst åt de nedtystade

Vården måste våga fråga om våldsutsatthet. Det kan rädda liv. Det säger Josefina Johannisson som skrivit en bok om sin mamma Mona, som mördades av hennes biologiska pappa. Boken är hennes sätt att ge de kvinnor som inte överlevde en röst.

Josefina Johannisson, som är logoped i grunden, vill ge en röst till de kvinnor som tystats ned av våldsamma män. Foto: Martina Wärenfeldt

Josefina Johannisson, som är logoped i grunden, arbetar som verksamhetsutvecklare inom Region Kronoberg och samordnare för sällsynta diagnoser. Men hon är också ett barn som tidigt förlorade sin mamma. Mona som mördades av en våldsam man. En man som också var Josefinas biologiska pappa. Under arbetet med boken har hon – som en slags haveriutredning – gått igenom foton, förhörsprotokoll, förundersökningsprotokoll, rättsmedicinska rapporter, socialtjänstens anteckningar och sjukhusjournaler för båda sina föräldrar.

Varför ville du skriva den här boken?
– Jag ville vara en röst för de kvinnor som ligger nedgrävda och nedtystade på grund av mäns brutala våld mot dem. Jag vill vara deras språkrör. På ett personligt plan var det också viktigt för mig att upprätta min mamma Monas namn som blev så nedsolkat av mediabevakningen. På ett mer samhälleligt plan ville jag visa på var de organisatoriska mellanrummen finns, de som gör att kvinnor inte får hjälp.

Kan du ge ett konkret exempel på ett mellanrum?
– Ett tydligt mellanrum, i både min mammas fall och för andra som utsatts för dödligt partnervåld, är att många i omgivningen har haft vetskap om våldet och utsattheten. Men trots att många visste vad som pågick var det ingen som agerade på det man visste. Till exempel uttryckte min mamma rädsla för min pappa när hon besökte vården. Det fanns så många tillfällen att rädda hennes liv. Jag önskar att någon hade utrett anmälan som kommit in om att jag, min bror och min mamma for illa, och att man då hade gjort en uppföljning av min pappa.
Det hon vill nu är att samhällets olika instanser och olika professioner ska samverka och dela information.
– Jag vill att varje profession inom vården och socialtjänsten ska fundera på hur man samverkar när man ser att någon är utsatt. Hur inspirerar vi och hur stödjer vi en förändring till ett mer förebyggande förhållningssätt? Vi måste sluta se våldet som en privat familjeangelägenhet. Det är ett samhällsproblem som påverkar livet och hälsan för så många kvinnor och barn.
Hon vill också att fler försöker jobba bort tystnader och tabun kring våldsutsatthet.
– Vi behöver säkra upp att frågan om våld ställs i olika screeningar när folk söker vård, precis som man rutinmässigt ställer frågorna om livsstil, alkohol och tobak. Om alla får frågan, är det ingen som är speciellt utpekad.

Det krävs mod att ställa frågor om våldsutsatthet. Var ska yrkespersoner hitta det modet?
– Kanske kan det inspirera till mod att man genom att samarbeta med andra kan bli skillnaden mellan liv och död för en kvinna, för en mamma. Jag tror att folk vill vara vardagshjältar, men vi måste göra det lättare att göra rätt med tydliga stödjande rutiner och riktlinjer och genom att främja samverkan. Då vet man att man inte behöver hantera en komplex situation ensam. För om vården ställer frågan måste det också finnas en handlingsberedskap om någon svarar ja, jag är utsatt för våld. Annars vågar folk inte fråga.

Har du något särskilt att säga till fysioterapeuter?
– Att våldsutsatta kvinnor kanske söker hjälp för smärtor och stress, utan att tala om vad de varit med om och just därför är viktigt att fråga alla. Personligen önskar jag också att jag hade träffat en fysioterapeut som hade kunnat hjälpa mig med det kroppsliga. All otrygghet och alla trauman från min uppväxt har definitivt satt sig i kroppen. Det yttrade sig som skakningar. Jag har även en konstant inre stress; att jag måste lyckas och säkra framtiden på olika sätt. Jag har också haft svår endometrios.

Även om hon inte fick tidig hjälp från en fysioterapeut, har hon på egen hand hittat hjälpsamma egenvårdsrutiner.
– När stressen blir för svår sticker jag ut och springer. Jag springer inte fort, jag springer långt och långsamt. Då kommer jag in i ett flow som gör mig glad efteråt. Det är likadant med isbad. Jag går ned i vattnet och lämnar stressen och ångesten där, och stiger upp som om jag vore nystartad.

Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se