Hon går till jobbet som fysioterapeut trots kriget

Sedan den ryska invasionen började har fysioterapeuten Viktoria Matvejeva från Lviv ändå gått till jobbet varje vardag. Sonen har hon med sig för hans dagis är stängt. Ännu har hon inga planer på att lämna Ukraina.

Viktoria Matvejeva med treårige sonen Kyrylo som hon tar med sig till jobbet då alla daghem är stängda sedan kriget startade. Foto: Privat

På morgonen den 24 februari var fysioterapeuten Viktoria Matvejeva, 32 år, på väg till jobbet, ett center för äldreboende och rehabilitering. På vägen skulle hon lämna av sin treårige son Kyrylo på dagis. Först kom ett telefonsamtal om att de hade stängt. Sedan hörde hon om invasionen, och tog i stället med sig sonen till jobbet. Och så har det fortsatt.
– En annan mamma tar också med sig sin son till jobbet så pojkarna kan leka med varandra, berättar Viktoria.
Lviv har ännu så länge varit förskonat från krigshandlingar fast flyglarm kan höras både dag och natt. Staden är fylld av människor som flytt landets östra och centrala delar där kriget eskalerar, och de senaste dagarna ha trängseln och desperationen på tågstationen i Lviv varit oerhörd. De flesta försöker ta sig till närbelägna Polen som under krigets första vecka har tagit emot över 450 000 ukrainska flyktingar. Främst är det kvinnor, barn och äldre som flyr, eftersom män i vapenför ålder (18-60 år) stoppas vid gränserna. Många av Viktorias bekanta har också lämnat landet, men själv har hon just nu inga planer på att fly. När hon talar är hon lugn och behärskad, även om mycket starka känslor finns under ytan.
– Jag, och alla här med mig, känner enorm glädje när det kommer besked om den ukrainska armens framgångsrika motstånd och deras segrar. Men vi sörjer djupt alla offer och bombade städer, säger Viktoria.

Viktoria Matvejeva arbetar med rehabilitering av äldre i Lviv, som ligger nära gränsen till Polen. Foto: Privat

Att ändå fortsätta gå till jobbet är hennes sätt att göra motstånd. På centret där hon arbetar bor människor, de flesta äldre, som inte kan klara sig självständigt på grund av rygg- och skalltrauman, amputationer, stroke, cerebral pares, Parkinson, Alzheimer eller MS. Det är cirka 300 patienter som tas om hand av 100 anställda, däribland flera sjuksköterskor och flera läkare (varav en neurolog och en geriatriker), en psykolog och en tandläkare. Men förutom Viktoria finns det bara en fysioterapeut till. Fysioterapin är ett relativt nyetablerat medicinskt område, om man jämför med Sverige, och det finns inte så många fysioterapeuter i Ukraina i förhållande till folkmängden. (Se fakta längre ned.)
Viktoria Matvejeva utbildade på idrottshögskolan i sin hemstad Rivne, ungefär tjugo mil nordost om Lviv, dit hon sedan flyttade. Hon gifte sig, födde barn och var sedan var barnledig några år. Föräldrapenningen hon fick från staten motsvarande cirka 300 kronor per månad, men eftersom hennes man jobbade klarade sig familjen. Men sommaren 2020 dog hennes man och Kyrylos pappa plötsligt. Snabbt behövde Viktoria hitta ett jobb och började då arbeta på en privat klinik inriktad på barn och ungdomar som hade skolios och andra ortopediska besvär. I fjol kom hon till sitt nuvarande jobb.
– Jag skulle vilja har fler “segrar” i mitt jobb, som till exempel när en yngre människa blir bättre och kan åka hem efter att ha lärt sig att gå med en protes eller klarar att ta sig fram med rullstol. Men i de allra flesta fall handlar det om att förbättra olika funktioner hos de äldre så att de kan ha något bättre komfort under de sista åren av sitt liv, berättar Viktoria.

Ändå känner hon en djup tillfredsställelse med det hon uppnår.
– Det handlar egentligen om denna känsla mellan mig och patienten. Att se deras glädje, även om det till synes är så lite som en förbättrad handfunktion, det är någonting enormt, säger hon.
Varje rehabiliteringsprogram är individuellt och bestäms av en grupp bestående oftast av en eller flera läkare, en psykolog och en fysioterapeut. För Viktorias del handlar det mycket om att förbättra konkreta funktioner som att gå, stå, sitta, äta, klara bestyr i badrummet och på toaletten.
– Jag använder en mängd olika tekniker såsom aktivitetsträning, gymnastik, massage och andningsterapi. Patienter får också alltid ett övningsprogram att göra på egen hand, säger Viktoria.
Centret finansieras av den ukrainska staten, men de boende måste ändå betala kring 8 000 hryvnia (cirka 2 700 kronor) varje månad. Ofta betalar de av sin pension, men högst 75 procent av den. Det räcker oftast inte för pensioner i Ukraina är mycket låga, berättar Viktoria.
– Resten brukar oftast deras barn eller släktingar betala. De som inte har någon släkt eller saknar pension behöver inte betala något för kostnaderna täcks då av staten.
Det är först på senare år som arbetsmarknaden för fysioterapeuter i Ukraina breddats och lönerna gått upp något. Det här är något som organisationen Ukrainian Association of Physical Therapy arbetar för, även om man ännu så länge bara har knappt 150 medlemmar. Fler och fler institutioner som sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden och även landets spacenter har börjat inse att fysioterapi är ett enormt viktigt inslag, berättar Viktoria.

En vecka har gått sedan Ryssland attackerade Ukraina. Hur det ska gå med utvecklingen av fysioterapin, civilsamhället i stort och landets demokrati, är mycket osäkert nu. Men Viktoria tror, precis som många människor i Ukraina, på fred och på en seger över den ryska angriparen.
– Jag kan tyvärr inte hantera vapen så jag kan inte gå ut och kämpa. I stället ser jag det som min uppgift, och som en förpliktelse mot mitt land, att ta hand om min son och göra mitt jobb så bra jag kan.

Tadeusz Rawa
frilansreporter, Polen