Det svåra samtalet – kanske inte så svårt som vi tror

Fysioterapeutstudenten Helena Haugen, som har en bakgrund som socionom och kurator, anser att det finns en onödig rädsla kring det svåra samtalet. I sin insändare delar hon med sig av tre olika förhållningssätt som kan underlätta i mötet med patienter i kris.

Jag hade kanske varit ett par dagar på praktikplatsen när det hände. Den äldre, kvinnliga patienten på vårdavdelningen drog ihop axlarna, slog ned blicken och knep ihop ögonen. Så kom tårarna. Både jag och min studiekamrat såg på kvinnan och jag började ana oron hos min studiekamrat.

Som fysioterapeuter behöver vi vara rustade för att hantera människors känslor och upplevelser. Det inkluderar smärta, livskriser och sorg. Ändå hör jag som fysioterapeutstudent alltför ofta att ”det där skulle jag inte kunna hantera” med hänvisning till patienters eventuella känslouttryck. Men jag vill påstå att det inte krävs att vi inte behöver vara samtalsexperter för att kunna vara närvarande under ett svårt samtal, det behöver inte ens vara så utmanande som vi tror. För oavsett vad det väcker hos oss själva behöver vi ibland kunna stå pall.

Sorg är helt naturligt, den hör till livet och är ofrånkomlig. Den är ett mänskligt fenomen som liksom lycka – kan binda ihop oss människor. Den kan också leda till att vi förstår varandra på ett bättre sätt. Sorgen kan vara kortvarig eller livslång, den kan vara djup eller ligga och puttra precis under ytan, den kan beskrivas som ett knivhugg eller som ett mörkt moln på en annars klarblå himmel. Den är också vanligt förekommande som en följd av en förlust av en person men också av en funktion eller struktur.

Låt den som sörjer få behålla rätten att sörja, skriver Helena Haugen. Foto: Colourbox

Ändå kan det vara så att vi, beroende på vilka vi är och vilken vana vi har av att möta människor i sorg eller kris, reagerar olika när en patient övermannas av känslor. Kanske det kan bli lättare att hantera sådana situationer genom att tänka på följande tre saker.

1. Ingen kommer att gå sönder av att gråta
Jag har, innan jag började läsa till fysioterapeut, arbetat i 17 år som socionom, terapeut, familjebehandlare och kurator. Jag har mött både enskilda individer och familjer i kris som varit i chock över förluster i livet, som knappt stått ut en sekund till, som gråtit över livet självt och som inte orkat mer. Mina erfarenheter är att ingen kommer att gå sönder av att gråta. Det kommer inte du heller att göra av att lyssna. Mitt varmaste tips är att vara där, närvarande, lyssnande och att vara tyst. Låt den som sörjer få behålla rätten att sörja. Du behöver inte kramas om personen inte visar att den vill ha en kram. Du behöver definitivt inte säga något smart eller klokt. Bara var närvarande. Låt gråten få ebba ur.

2. Stå stadigt när det gungar
När marken under en rämnar så behöver de allra flesta någon som står stadig och kan representera fast mark. Var den personen. Visa med din blick att du ser, visa med kroppen att du lyssnar, nicka inkännande när något sägs. Med din stadighet och vakenhet kan du förmedla ett lugn och en trygghet som står för stabilitet. Det kan vara viktigare än att säga ”det kommer att lösa sig” – för det kanske det inte gör.

3. Man behöver inte gå längre än till sig själv
Sist med inte minst, vad hade du själv velat ha för bemötande vid en förlust eller kris? Vad hade din bästa vän eller familjemedlem velat ha för bemötande av vårdpersonal? Man behöver inte gå längre än till sig själv för att få svar på hur man skulle kunna hantera vissa saker. Någon sa en gång att ”you’ll never leave the place before you’ve been there”. Med det menas att man aldrig kommer att kunna gå vidare om man inte har varit i känslan, krisen eller sorgen.

Citatet fångar också upp något jag lärt mig genom åren – att det svåra samtalet inte behöver fyllas med ord. Ofta är det tillräckligt — och ibland det allra bästa — att bara stanna kvar, lyssna och låta sorgen få ta sin plats.  Och det är jag övertygad om att vi alla kan klara, oavsett hur lång erfarenhet vi har.

Helena Haugen
fysioterapeutstudent, Karolinska institutet