En ny avhandling som visar en hög skadefrekvens hos parasportare har bidragit till att parasportförbundet tilldelar fysioterapeuter fler arbetsdagar. Mer resurser ska också läggas på idrottsmedicin inför Paralympics i Tokyo 2020.
Kristina Faghers kartläggning av parasportares skador och sjukdomar är världsunik. Foto: Erik Skogh
Förekomsten av idrottsrelaterade skador och sjukdomar är hög hos svenska elitaktiva paraidrottare. Incidensen är nästan dubbelt så hög i jämförelse med liknande studier för svenska idrottare utan funktionsnedsättning, berättar fysioterapeuten Kristina Fagher.
Med sin avhandling är hon först i världen med att kartlägga parasportares idrottsskador och sjukdomar över tid. Forskningsprojektet är också unikt för att det även inkluderar parasportarnas sjukdomar, sömn och smärta med mera.
– I dag presterar många paraidrottare på nästan lika hög nivå som elitidrottare utan funktionsnedsättningar. Trots detta är kunskapsbristen stor när det gäller skador och sjukdomar inom parasporten.
Hennes avhandling består av totalt fem delstudier. I den första delstudien intervjuades 18 svenska paraidrottare med en fysisk, visuell eller intellektuell funktionsnedsättning. Resultaten visar att paraidrottares erfarenheter av idrottsrelaterade skador skiljer sig från skador hos elitidrottare utan funktionsnedsättning.
– Man behöver förstå att en idrottsskada i en frisk kroppsdel, till exempel den icke förlamade sidan, kan få stor påverkan på det dagliga livet för en person med en funktionsnedsättning. Paraidrottarna vittnade om att vardagen kunde bli mycket svårare vid en skada, berättar Kristina Fagher.
Majoriteten av skadorna, 59 procent, har också ett samband med funktionsnedsättningen.
– Till exempel råkar idrottare med synnedsättning oftare ut för krockar och kollisioner, medan rullstolsidrottare i mycket högre grad än andra drabbas av axelskador, säger Kristina Fagher.
Goalball, Paralympics i Rio 2016. Pressbild: Sveriges paralympiska kommitté
I den andra delstudien utvecklades en e-hälsoapplikation där deltagarna rapporterade in sina hälsodata via sina mobiltelefoner. I en tredje studie, en pilot, utvärderades sedan denna e-hälsoapplikations användbarhet.
I den fjärde delstudien fyllde 104 svenska parasportare i ett baslinjeformulär om sin idrott, sin funktionsnedsättning, sitt träningsbeteende, nuvarande idrottsrelaterade skador och sjukdomar samt allvarliga idrottsrelaterade skador och sjukdomar ett år tillbaka i tiden.
I den avslutande delstudien rapporterade 107 parasportare varje vecka under ett helt år in data om nya idrottsrelaterade skador och sjukdomar, träningsmängd, träningsintensitet, sömn, oro/nedstämdhet, smärta och användning av smärtstillande läkemedel. Resultaten visade att 34 procent hade haft en allvarlig idrottsskada under det senaste året.
– De allvarliga skadorna förekom oftast bland unga idrottare, bland de som regelbundet rapporterade smärta under idrott samt bland de som regelbundet använde smärtstillande läkemedel, berättar Kristina Fagher.
Hela 68 procent ådrog sig någon form av skada under undersökningsåret och här var överbelastningsskador allra vanligast. Nästan sju av tio skador (68 procent) orsakades av själva funktionsnedsättningen. Mängden sjukdomar var också stor i jämförelse med idrottare utan funktionsnedsättning, och den vanligaste var infektioner.
– Idrottare med ryggmärgsskada drabbas till exempel oftare än andra av urinvägsinfektioner.
Dessutom rapporterade cirka hälften av parasportarna måttlig till svår smärta varje vecka, och 59 procent angav att de fick otillräckligt med sömn. I resultaten syns även vissa riskfyllda beteenden, berättar Kristina Fagher.
– Resultaten visade ett samband mellan svåra skador och benägenheten att fortsätta träna trots skada.
Förutom sina skador och sjukdomar måste parasportare även hantera en stor kunskapsbrist hos sina coacher. Bland annat rapporterade var tredje idrottare att deras landslagscoach delvis eller helt saknade kunskap om parasport.
– Många coacher tycks sakna kunskap om hur en elitsatsning påverkar personer som har en funktionsnedsättning. Dessa coacher rekryteras ofta för sitt kunnande i att lägga upp träning och ladda inför ett OS, men man kanske inte har kunskap om hur det exempelvis är att spela hockey med ryggmärgsskador, förklarar Kristina Fagher.
Kunskapsbristen gör att coacherna inte inser att själva funktionsnedsättningen gör att kroppen påverkas på ett annat sätt vid både träning och tävling.
– Till exempel är det svårt att träna på samma sätt som andra om man har mycket spasticitet. Eftersom allt tar mer energi går det inte att träna eller köra rehabträning med samma intensitet.
Paraidrottarna berättade även om stora kunskapsbrister i sjukvården.
– Vårdpersonal förstår inte att det är elitidrott parasportare sysslar med och att de har samma krav och mål som elitidrottare utan funktionsnedsättningar. De upplevde också att de inte fick hjälp lika snabbt som andra elitidrottare, säger Kristina Fagher och tillägger:
– Vi skulle kunna göra mycket mer för paraidrottare när vi möter dem på vårdcentraler, ortopedkliniker, inom ryggmärgsskaderehab och habilitering. Där skulle fysioterapeuter kunna ta mer plats med de kunskaper och erfarenheter vi har inom funktionsnedsättningar, träning och rehabilitering.
Det är vid träning som de flesta skador sker för en paraidrottare, men då finns sällan någon medicinsk personal på plats. Hur är tillgången till fysioterapeuter för paraidrottare i dag?
– Det är främst på tävlingar och ibland på landslagslägren vi finns med, säger Kristina Fagher, men det är ju ett generellt problem inom idrottsvärlden att det inte finns medicinsk personal på plats under träning.
Avhandlingen pekar dock tydligt på att parasportare behöver mer resurser än de utan funktionsnedsättning – och därmed större satsningar på medicinsk personal och på prevention av idrottsskador.
– Jag skulle själv önska att vi fysioterapeuter skulle ta en större plats på denna arena.
De förebyggande åtgärderna behöver anpassas specifikt till paraidrottare.
– Vi måste hitta förebyggande strategier som går att kombinera med olika typer av funktionsnedsättningar. Dessutom kan vi inte göra preventionen för komplicerad och tidskrävande om den ska bli gjord i en redan pressad vardag.
Just nu är Kristina Fagher föräldraledig men arbetar vanligtvis som förbundsterapeut för svenska parasportförbundet.
– När jag är tillbaka ska vi diskutera hur vi kan använda resultaten som grund för evidensbaserade förebyggande program. Det är nästa steg i vår forskning att hitta förebyggande strategier för parasportare.
Finns det planer på att utöka antalet fysioterapeuter på förbundet utifrån resultaten?
– Det har redan hänt! Avhandlingen har bidragit till att fysioterapeuter har fått fler dagar tilldelade och till att förbundet ska satsa mer på idrottsmedicinska resurser inför Paralympics i Tokyo 2020. Planen är också att inför Paralympics i Paris 2024 kunna implementera ett evidensbaserat förebyggande program.
Avhandlingen: Sports-related injuries and illnesses in Paralympic athletes, Lunds universitet 2019.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
