Vad har fysioterapi med tarmfunktion att göra? Massor. Det säger Åsa Österlund som hjälper personer med IBS att få ett fungerande liv. Vi träffade henne för att prata skit, KBT, och varför fler fysioterapeuter borde göra detsamma.
Åsa Österlund hjälper Gunilla Bergek Lindahl att få kontakt med sina muskler och känna skillnad mellan spänt och avslappnat. Det känns lugnt i magen, säger Gunilla. Foto: Agneta Persson
Capio Lundby specialistsjukhus i Göteborg. Fysioterapeuten och KBT-terapeuten Åsa Österlund har ett digitalt avstämningsmöte med en av sina patienter, John-Christian Wallgren. Han har något stort att berätta. Han har varit på bio, vilket betyder att han nu suttit i en biosalong sammanlagt fem gånger i sitt liv.
– Jag stressade inte ens upp mig, berättar han, och jag är faktiskt sugen på att gå igen!
För John-Christian, som kan ha diarré tio gånger om dagen, är det här en skrällseger eftersom magen har gjort honom socialt handikappad ända sedan han var barn.
– Du har hjälpt mig att få en helhetsbild över mitt liv och att få bättre kontakt med mig själv, säger han. Det har inte hjälpt till hundra procent, men vardagen är klart lättare och livet mycket roligare. Många fler borde ha en Åsa vid sin sida!
Åsa ler i kapp med John-Christian. Det här är fantastiska nyheter.
– Det som är häftigt med dig, säger hon, är att när polletten trillar ner så börjar du göra. Du blir din egen terapeut.
En tennisarmbåge ändrade fysioterapeuten Åsa Österlunds inställning till psykologi. Foto: Agneta Persson
Det här såg hon inte framför sig när hon pluggade till fysioterapeut. Åsa, med ett förflutet som innebandyspelare på elitnivå, siktade som så många andra på idrottsmedicin. Hon var såld på anatomi och fysiologi, det där med psykologi var verkligen inte hennes grej. Men så drabbades hon av lateral epikondylit, alltså tennisarmbåge.
– Jag hade många patienter som varit med om trauman, krig och flykt, men jag saknade strategier för att hantera det. Det var väldigt tungt, jag var alltid orolig för att något skulle gå fel. Och samtidigt fanns det andra problem på arbetsplatsen.
Ingenting hjälpte. Men så efter två år bytte hon jobb, och på några månader var all smärta borta. Trots att det rent fysiskt inte innebar någon förändring.
– Då insåg jag hur psykiskt belastad jag hade varit och att smärta har flera dimensioner. Jag tror många underskattar hur nervsystem, hjärna och kropp kämpar när vi är i påfrestande miljöer.
Åsa berättar att hon har haft mycket smärta av olika slag genom livet och fascinerats av hur den kunnat komma och gå utan att hon alltid riktigt förstått varför. Men nu, när det onda i armbågen så tydligt försvann tillsammans med den kassa arbetsmiljön, fick hon upp ögonen för psykologin. Det kanske inte var så dumt ändå? Hon gick en basutbildning i psykoterapi med inriktning KBT, fick den ena aha-upplevelsen efter den andra. Upptäckte ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Blev specialist inom smärta. Jobbade bland annat i psykiatrin på Capio Lundby specialistsjukhus. På sjukhuset fick hon också i uppdrag att utforma ett bättre omhändertagande av bland annat patienter med IBS, Irritable Bowel Syndrome.
– Eftersom jag är en sådan som bara tutar och kör så startade jag snabbt en IBS-skola tillsammans med en dietist och en gastroenterolog.
Vilket skulle visa sig bli räddningen för många göteborgare.
Mellan 10 och 15 procent av befolkningen har IBS. Till symtomen hör smärta i magen, oregelbunden tarmfunktion, gasbesvär och illamående. En del lider av förstoppning medan andra i stället har diarré. Trots att patientgruppen är så stor får den sällan någon bra hjälp från vården, säger Åsa. Det delas ut standardråd som: Ät mer fibrer! Drick ordentligt med vatten! Var fysiskt aktiv! Viktigt, javisst, men verkligen inte hela grejen.
– Sjukvården är så fixerad vid vad man äter, men det är så många fler faktorer som påverkar hur tarmen fungerar. Som hormoner, nervsystem och muskler.
Dessutom, säger hon, när man har uteslutit sådant som glutenintolerans, inflammatoriska tarmsjukdomar och cancer får man ofta höra att ”det är bara IBS” och ”du får lära dig att leva med det”. De flesta som kommer till IBS-skolan har därför lång erfarenhet av att inte bli tagna på allvar. De är trötta och nedstämda. Somliga är suicidala.
– Det kan vara svårt att ha ett fungerande liv. Framför allt om man har diarréer och tarmen när som helst kan köra i gång och man riskerar att inte hinna till en toalett. Det är en mardröm som påverkar utrymmet att leva jättemycket.
Vilka symtom man har, hur ofta och i vilken omfattning de påverkar ens livskvalitet, varierar. Likaså orsakerna. Ibland triggas IBS i gång av en antibiotikakur, maginfektion eller operation som gör det svårt för tarmen att hitta tillbaka till sitt normala rörelsemönster. Och så kanske alltihop vidmakthålls genom stress, kost- och sömnvanor och fysiska aktivitetsvanor, förklarar Åsa.
– Hjärnan är som bekant lat. Den går alltid på ryggmärgsreflexen så att vi börjar upprepa saker automatiskt, inklusive tarmrörelserna.
Men IBS kan också uppstå som en konsekvens av psykologiska orsaker. Till exempel genom att kämpa med att vara bra nog och leva upp till allas krav och förväntningar, berättar Åsa. Trauman och PTSD är inte helt ovanliga hos den här patientgruppen.
– Kanske har man aldrig fått lära sig att sätta gränser, inte ens för den egna kroppen. Så att jobba med det här, hitta etablerande omständigheter i ens liv som skapar en situation och att förstå konsekvenserna, det är klassisk härlig KBT!
Dietisten Karin Hultgren och Åsa Österlund förbereder dagens IBS-skola. De som på grund av sina magar har svårt att ta sig hemifrån är med digitalt. Foto: Agneta Persson
IBS-skolan som hon håller tillsammans med dietisten Karin Hultgren består av fem gemensamma träffar, med individuella uppföljningar för dem som behöver. De som på grund av sina magar har svårt att ta sig hemifrån är med digitalt. Deltagarna får bland annat lära sig hur mage och tarmar fungerar och vad som kan få allt att balla ur.
– Vid IBS har man till exempel en ökad smärtkänslighet där helt normala processer och reflexer i kroppen kan upplevas som obehagliga. Många tänker ”vad åt jag nu som jag inte tålde”, när det där drar i gång.
Men oftast handlar det inte om vad man åt, utan att man åt eftersom den gastrokoliska reflexen, alltså att tarmen börjar röra på sig när vi äter, är störd.
– Så vi jobbar med att normalisera det som känns genom att förstå vad det är som händer i kroppen. Vi försöker skapa en nyfikenhet och en fascination över hur jävla coolt det här systemet är!
Så vad är lösningen då? Nja det handlar inte om lösningar, säger hon, utan snarare om att förstå helheten och hur man kan få kroppen att funka optimalt utifrån de förutsättningar man har.
– Och hur vi på bästa sätt gör det möjligt för tarmen att börja röra sig lite mer lagom och lugnt.
De går igenom betydelsen av kost, fysisk aktivitet och toateknik. De pratar muskler, nervsystem och hormoner. Och de pratar bäckenbotten och stress. För stressen är alltid närvarande vid IBS, säger Åsa. Är man inte stressad innan man drabbas så blir man det eftersom en mage som inte funkar styr hela ens tillvaro. Hur ska jag ta mig till jobbet? Klara av mitt arbete? Åka på resa, gå på restaurang, dejta? Tänk om jag skiter på mig på bussen?
– Det där sätter i gång en uppsjö av tankar kopplat till att inte räcka till och att vara utanför. En känsla av maktlöshet och ett ökat behov av kontroll.
Och det är här fysioterapin och KBT:n har en central roll att spela.
– Är vi stressade får vi ofta en anspänning i bäckenbotten – som är en av våra muskler som reagerar snabbt på stress eftersom den har så många nerver kopplade till både tarm, blåsa och underliv.
Åsa jobbar mycket med att patienten ska lära sig hur det känns i kroppen när den är avslappnad.
– Den som bär på en massa saker, som har kämpat hela livet med att leva upp till andras krav, kanske aldrig slappnar av helt. Hur ska man då veta om man är spänd eller avslappnad?
Rent konkret kan hon till exempel lyfta patientens ben eller arm och förändra känslan i kroppsdelen genom att skaka och gunga. Eller genom passiva rörelseuttag där hon böjer och sträcker. Oftast hjälper patienten då till. Men hur skulle de göra om de inte gjorde det?
– Till sist hittar de känslan av att släppa taget och börjar också träna upp förmågan att känna vad de gör. Vilket är en färdighet man kan flytta över till hela kroppen, inklusive magen. Alla muskler och nerver hänger ju ihop och påverkar varandra.
Hon berättar om en patient som led av förstoppning och hade väldigt ont.
– Vi gjorde lite övningar, låg ner och fällde benen, stod på alla fyra och kutade och svankade, sjönk ner och gick upp och sträckte fram och bak, andades ner i magen. Vi jobbade med skakningar och gungningar för att sätta i gång en avspänning. Helt plötsligt började tarmen röra på sig och han fick springa på toa. Det är så coolt!
John-Christian Wallgren och Åsa Österlund har setts regelbundet digitalt i ett år. I dag pratar de om ifall han kanske börjar bli redo för ett fysiskt besök. Foto: Agneta Persson
IBS-skolan har nu funnits i elva år, och utvärderingarna visar att en del faktiskt kan bli helt bra, även om de dragits med problemen hela livet. Och nästintill alla blir mycket, mycket bättre. Som John-Christian Wallgren som vill gå på bio igen. Eller Gunilla Bergek Lindahl som berättar att magen har styrt hennes liv ända sedan slutet av 1960-talet. Hon har sökt hjälp många gånger, men bara blivit uppmanad att äta fibrer, dricka vatten och röra på sig. För henne, som är uppe i tio tusen steg redan före lunch, är det tröttsamt att få höra det där om och om igen.
– Jag har dessutom utmärkta värden och ser helt enkelt inte ut att vara plågad, säger hon. Det är först här jag har blivit tagen på allvar. Magen kan fortfarande leva rövare, men jag har inte längre ont!
Och så har vi Marie Nilsson. Att komma hit är något av det bästa hon har gjort, säger hon.
– Jag har släppt fixeringen kring var toaletten finns. Det är en frihet och en frigörelse. För ett tag sedan åkte jag upp till Vemdalen med ett annat lugn. Jag är inte längre rädd.
Fler inom vården borde ha kunskap om hur IBS fungerar, säger Åsa. Särskilt fysioterapeuter, och framför allt borde yrkeskåren vara en självklar del i behandlingen av den här patientgruppen.
– Det är ju vi som kan kroppen och det muskuloskeletala, vilket är kunskaper som lätt kan översättas till tarmproblematik.
Man borde dessutom jobba mer över professionsgränserna, säger hon. Ta bort de där stuprören som hon tycker bara blir fler och fler.
– Vi gör undersökningar och söker diagnoser, men vi bommar ofta att se hela människan och vilken livssituation den befinner sig i. Kan vi inte i stället bredda och lära av varandra? Jag skulle gärna lära fler som jobbar inom vården hur kroppen funkar.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
