En ny enkät till landets MAR:ar sätter strålkastarljuset på brister på kompetens, rehabilitering och hälsofrämjande i den kommunala hälso- och sjukvården. Men i dag tycks fler kommuner ändå klara sitt rehabiliterande uppdrag jämfört med förra året.

Enkäten berör kommunal rehab vid covid och andra sjukdomar och besvär, patientsäkerhet, hjälpmedel med mera. Foto: Colourbox

I en enkät riktad till landets medicinskt ansvariga för rehabilitering (MAR) har Sveriges Arbetsterapeuter och Fysioterapeuterna velat ta reda på hur kommunerna klarar sitt rehabiliterande uppdrag för covidpatienter och andra målgrupper under pandemins senare del. Förra året gjordes en liknande MAR-enkät (Se faktaruta längre ned).
Hur ser läget ut rent generellt om man jämför med juni 2020?
– I den nya enkäten har något fler svarat att man klarar sitt rehabiliterande uppdrag jämfört med för ett år sedan, säger Charlotte Chruzander, hälso- och sjukvårdstrateg på Fysioterapeuterna. Fokus i den förra var mycket mer på skyddsutrustning, rutiner för smittskydd och utbildning i hygienrutiner, men där har det skett ett ordentligt kunskapslyft vilket gör att man har kunnat börja återuppta rehabiliteringen. Det är ett skifte som vi kan se.

Ett par av frågorna handlade om verksamhetsledningens kunskap om och verksamheternas införande av Socialstyrelsens kunskapsstöd kring covid-19.  Här svarar 56 procent att ledningen i hög till mycket hög grad känner till kunskapsstödet och 44 procent att kunskapsstödet implementerats i hög till mycket hög grad.
– Att en så stor andel angav att kunskapsstödet var känt och att det hade implementerats var en glädjande överraskning. Jag hade nog förväntat att det skulle vara lägre siffror, säger Fysioterapeuternas ordförande Cecilia Winberg.
Å andra sidan var det 56 procent av MAR:arna som svarade att det var implementerat i låg eller mycket låg grad. I vissa fritextsvar kommer det fram att det implementering inte har kunnat göras för att det varit brist på arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Andra svarade att kommunens boenden inte varit så smittdrabbade, varför implementeringen inte genomförts.
– En del beskriver också att den legitimerade personalen är insatta i Socialstyrelsens kunskapsstöd medan den övriga personalen inte är det. Så vad är definitionen av att något är implementerat? Det är inte enkelt att tyda. Kanske saknas det också rutiner för att implementera ett nytt kunskapsunderlag i många kommuner, säger Charlotte Chruzander.

Sextiosex procent ansåg dock att kommunen i hög till mycket hög utsträckning klarade av sitt rehabiliterande uppdrag av covidpatienter, medan 33 procent ansåg man bara klarade det i låg till mycket låg utsträckning. Enligt fritextsvaren är det främst den långsiktiga rehabiliteringen som varit svår genomföra på grund av bristande personalresurser, medan akuta insatser har utförts.
– Vad är en acceptabel nivå, 100 procent? Det kan huvudmän och utförare säkert ha olika åsikter om. Men i enkäten är det är tydligt att det finns ett glapp i verksamheterna mellan vad man skulle kunna göra för patienternas hälsa och vad man hinner göra.
Men vad tycker förbundets ordförande Cecilia Winberg. Är det godkänt?
– Nej, det är det ju inte, alla kommuner ska ju leva upp till sitt rehabiliterande uppdrag. Vårt budskap till kommunernas beslutsfattare är att man måste utreda varför man inte kan klara uppdraget. Och att man utifrån de svar man får av en sådan utredning börjar ta itu med bristerna.
Hur tycker landets MAR:ar att kommunerna klarar det rehabiliterande uppdraget gentemot patienter med andra besvär och funktionsnedsättningar än covid? Förhållandevis väl, enligt enkäten. Hela sjuttiosju procent svarade att kommunen i hög till mycket hög utsträckning klarar sitt rehabiliterande uppdrag för övriga målgrupper. Samtidigt svarar var fjärde att kommunen bara i låg utsträckning klarar det.
– Kommunerna har ett ansvar att leva upp till sitt rehabuppdrag oavsett om brukarnas behov handlar om covid eller andra sjukdomar och besvär, säger Cecilia Winberg.

I enkäten har man också skattat patientsäkerheten gällande hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande/habiliterande insatser i den kommunala hälso- och sjukvården. Här anser 67 procent av MAR:arna att patientsäkerheten i kommunen är hög eller mycket hög, medan cirka var tredje skattar den som låg eller mycket låg. I kommentarerna framkommer det att det är hälsofrämjande och förebyggande insatser som har fått stå tillbaka under året.
– Förbundet har en förståelse att man har behövt prioritera akuta insatser under pandemin, men vi känner en oro för att det här är en prioritering som riskerar att kvarstå även efter pandemin, säger Cecilia Winberg. När det gäller förebyggande och hälsofrämjande insatser vill vi att de återigen blir prioriterade och att kommunerna ska välja att prioritera det ännu högre, eftersom det är många insatser som har skjutits upp.
I fråga om hjälpmedelsförsörjningen anser 95 procent att brukarnas hjälpmedelsbehov har kunnat tillgodoses i hög eller mycket hög grad. Dock har förskrivningen av passiva hjälpmedel ökat, exempelvis att fler komfortrullstolar och färre aktiva rullstolar förskrivits, berättar Charlotte Chruzander.

När MAR:arna ombeds att ange framtidens utmaningar hamnar ökat stillasittande högst upp på listan med 77 procent, följt av uppskjuten förflyttningsutbildning (58 procent) och inställda förebyggande insatser (56 procent).  Påverkar inte de här utmaningarna också patientsäkerheten?
– Jo, i hög utsträckning, det framkommer också i fritextsvaren. Frånvaron av fysisk aktivitet och inställda förebyggande insatser har haft en negativ effekt på patientsäkerheten, på de äldres hälsa och har ökat risken för fall och liggsår, säger Charlotte Chruzander.
Cecilia Winberg anser också att kommunernas utmaningar har en väldigt tydlig koppling till patientsäkerheten.
– Till exempel behöver medarbetarna få sin förflyttningsutbildning för att kunna förflytta patienter och brukare på att säkert sätt. Det är en viktig arbetsmiljöfråga att det här fungerar. När det gäller fallprevention, finns det hur mycket evidens som helst om hur vi kan förebygga fall. Men har fysioterapeuter inte utrymme att genomföra dessa insatser leder det till ökade fallrisker. Det är ett patientsäkerhetsproblem.

De största framtida kompetensbehoven finns enligt MAR-enkäten inom områden som vardagsrehabilitering (70 procent, förflyttning (59 procent) och rehabilitering av patienter som inte har covid (43 procent).
Fanns de här kompetensbristerna redan innan eller att det är pandemin som ställt till det?
– Av svaren kan vi utläsa att de här bristerna har funnits tidigare men att de har fördjupats under pandemin. Med den här enkäten sätter vi ljuset på flera problem som kommunerna behöver göra något åt, säger Charlotte Chruzander.
Både hon och Cecilia Winberg betonar att kommunerna nu måste ta fram en tydlig plan för vad man vill med rehabiliteringen i den kommunala hälso- och sjukvården och utifrån den planen ta fram en strategi för hur man ska leva upp till sitt rehabiliteringsuppdrag. Dessutom lyfter förbundet att det behövs fler fysioterapeuter och arbetsterapeuter i verksamheterna och att de och övrig personal behöver erbjudas kompetensutveckling.
– Kompetensbristerna har varit uppenbara länge och förbundet har gång på gång de senaste åren påtalat att det är viktigt att fysioterapeuter inom kommunal hälso- och sjukvård har möjlighet till kompetensutveckling i sitt arbete, säger Cecilia Winberg.
– Vi vill inte bara ha en återgång till det som var innan pandemin för det var inte tillräckligt bra. För att alla olika målgrupper som finns i kommunala verksamheter ska leva ett så aktivt liv som möjligt måste både rehabiliteringen och det förebyggande och hälsofrämjande arbetet prioriteras högre!

En sak som Cecilia Winberg ännu är upprörd över i kommunernas hantering av pandemin är att fysioterapeuter på olika håll i landet inte fick tillfälle att hjälpa covidpatienter, utan i stället ansågs vara en av de professioner som patienterna inte hade behov av.
– Det har ju varit direkt dåligt att kommunerna inte har sett värdet av vad fysioterapeuter hade kunnat bidra med. Tyvärr har både fysioterapeuter och arbetsterapeuter på sina håll fått kämpa för att få gehör för nyttan av sina insatser. Men det vi också vet är att i de kommuner där det har funnits en MAR så har kunskapsstöden kring covid-19 kunnat implementeras snabbare.
Att Socialutskottet nyligen beslutat att man vill att regeringen ser över möjligheten att införa en MAR-funktion i varje kommun är därför något som Cecilia Winberg gläds över. Det är en fråga som förbundet drivit länge.
– Det är viktigt att det finns en MAR i varje kommun för dels ger det ett ökat fokus på de rehabiliterande och förebyggande insatserna, dels måste kommunerna börja ta ett större ansvar för de frågorna. En MAR kan genom sin kompetens bidra till att rehabfrågorna ges mer fokus och utrymme i den kommunala hälso- och sjukvården. Fysioterapeuter i en sådan roll kan också skapa en tätare koppling mellan aktuell forskning och verksamheten, vilket i sin tur kommer att gagna patienter och brukare.

  • FAKTA: ENKÄT OM HUR KOMMUNER KLARAR REHABUPPDRAG

    Under maj-juni 2020 genomförde Sveriges Arbetsterapeuter och Fysioterapeuterna en enkät riktad till landets medicinskt ansvariga för rehabilitering (MAR) för att ta reda på hur kommunerna klarade sitt rehabiliterande uppdrag under första delen av pandemin. Den visade bland annat att pandemin påverkat den rehabilitering som genomförts i kommunerna och patientsäkerheten samt att stort fokus låg på frågor om hygienrutiner och skyddsutrustning.

    Under februari 2021 genomfördes en uppföljande enkät kring hur kommunerna klarar sitt rehabiliteringsuppdrag för covidsjuka samt för andra grupper. Den innehöll också frågor om verksamheternas kunskap om och införande av Socialstyrelsens kunskapsstöd kring covid-19, hjälpmedel och framtida utmaningar och kompetensbehov.

    Funktionen MAR finns i cirka 93 av landets 290 kommuner. Femtiosex MAR:ar svarade på enkäten, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 50 procent.