Hon är internationellt efterfrågad hjärtforskare och föreläsare plus populärvetenskaplig författare – ständigt nära överbelastning. Omtänksamma kollegor har bett henne att gå från kanten, men Katarina Steding Ehrenborg vill vara just där. På gränsen.
Det var på väg ut ur utbildningskomplexet Health Sciences Center i norra Lund som det kittlade till på det där sättet det gör när hon hittar rätt. Hon lät orden ”tänk om man skulle doktorera” flöda genom hjärnan, och resten av kroppen gav henne svar. Året var 2005 och Katarina Steding Ehrenborg började närma sig examen på fysioterapeutprogrammet. Hon hade studerat ett år i Melbourne och kommit tillbaka med fördjupat intresse för fysiologi. Under en samverkansdag på medicinska fakulteten hade hon träffat en disputerad läkare som tipsat om institutionen för klinisk fysiologi och möjligheten att vara där och leka med datorer och en MR-kamera. Det var därför hon testade idén i huvudet om att bli forskare.
– Datorer var jag inte intresserad av och MR-kamera visste jag inte riktigt vad det var. Ändå tänkte jag att där verkar man kunna göra saker och det visste jag att jag ville.
Så ospecifikt började det. Katarina är av uppfattningen att det är svårare att bli forskare om man vet precis vad man vill eftersom det är så osannolikt att man får göra exakt det. Omständigheter är ofta mer avgörande. När hon någon månad efter samverkansdagen fick träffa nuvarande professorn Håkan Arheden på institutionen för klinisk fysiologi ville han forska på idrottshjärtan men saknade en ingång i idrottsvärlden.
Innan 2005 var över hade Katarina, som var fysioterapeut till ett handbollslag och engagerad i idrottsmedicinska föreningen, hjälpt till att skaffa fram idrottare till hans forskning och var troligen landets enda fysioterapeut som kunde styra en MR-kamera. Hon hade skapat början på sin egen yrkesstig. Kort därefter framhöll han något som blev avgörande för beslutet om att verkligen börja forska.
– Han sa att det krävs normalbegåvning för att doktorera. Det krävs så klart också driv och pengar, men så svårt är det inte.
Många fysioterapeuter som forskar fördjupar sig i någon behandlings- eller undersökningsmetod. Det var aldrig aktuellt för Katarina.
– Att validera en metod och nöja mig med det lockar mig inte. Att fråga varför lockar mig. Om man inte kan svara på den frågan saknas det något.
Fem år senare hade Katarina och hennes kollegor visat det starka sambandet mellan total hjärtvolym och maximalt syreupptag. Detta används nu i internationella riktlinjer för hur man avgör om ett hjärta är stort på grund av sjukdom eller på grund av träning. Forskningen svarade alltså på frågan vad det är som gör att idrottare kan ha så bra kondition, och visade också att om man har stort hjärta men normal eller nedsatt kondition är något fel.
– Vi fysioterapeuter vill ju att träning ska användas som medicin, men når inte riktigt fram. Tänk om det är så enkelt att det beror på att vi sällan kan förklara precis varför träning hjälper. För läkemedel kan man förklara den exakta verkningsmekanismen. Vi behöver tänka likadant, och då behövs ofta tvärvetenskapliga metoder.
Katarinas nuvarande huvudforskning är en randomiserad kontrollerad studie med en träningsintervention på personer med hjärtsvikt. Frågeställningen är varför patienter upplever att de blir bättre av att träna. Man har nämligen tidigare inte kunnat se några direkta effekter på hjärtat i vila efter en träningsperiod.
– Om man tränar en patient för att klara av fysiskt arbete måste man också utvärdera dem i fysiskt arbete. Därför ska patienterna cykla i en MR-kamera före och efter träningsperioden.
Utöver detta dokumenterar Katarina hjärtan på idrottare över tid för att få veta hur funktionen påverkas av en elitkarriär.
I den forskningsgrupp Katarina leder tillsammans med fem andra docenter och två professorer finns läkare, biomedicinska analytiker, ingenjörer med inriktning på matematik och ingenjörer med inriktning på fysik. I den kan hon be kollegorna att utveckla MR-kameran så att den samlar in bilder snabbare när hon behöver skarpare bilder på hjärtat. Detta är avgörande för att kunna undersöka hjärtat i arbete. När bilder tas på hjärtat i vila håller den som undersöks andan. Katarinas försökspersoner cyklar liggande i MR-kamerans tunnel. Då blir bilderna suddiga om de samlas in på samma sätt som i vila eftersom kroppen rör sig.
Kameran är central för forskningsgruppen som internationellt är känd som ”Lund Cardiac MR group”. Den visar hjärtat i fyra dimensioner där tiden är den fjärde och tillåter forskarna att titta på exakt hur blodet strömmar genom muskeln. Forskningsgruppen tillhör den internationella toppen, främst när det gäller kranskärlssjukdom och infarktutveckling. Den har också ett internationellt samarbete som drar extra uppmärksamhet till sig. Det är Katarinas astronautprojekt tillsammans med amerikanska rymdforskningsmyndigheten Nasa.
– Vi analyserar bilder på deras hjärtan tagna före uppskjut och efter vistelsen i rymden för att se hur hjärtat påverkas av den särskilda miljön. Att vistas i tyngdlöshet gör att blodet centraliseras i bröstkorgen vilket ger en belastning på hjärtat som eventuellt kan vara skadligt och leda till ärrvävnad på hjärtat.
Detta samarbete inleddes för runt ett decennium sedan efter att Katarina ställt några frågor till en astronautforskare på ett minnessymposium för arbetsfysiologen Bengt Saltin. Tillställningen samlade forskare från hela världen som gjort sin postdok-forskning hos den meriterade professorn. Astronautprojektet låg länge vilande, men så kom ett samtal i början av oktober i år.
– Plötsligt fick jag ett fritidsprojekt. Det kan inte bli något större för mig eftersom Nasas pengar stannar i USA.
Det låter enkelt. Man pratar med någon efter en föreläsning och vips forskar man på astronauter. Behöver man inte vassa armbågar som forskare, särskilt som relativt ung kvinna?
– Internationellt både konkurrerar och samarbetar vi med bland annat Köpenhamn, Oxford, London och Toronto. Lokalt vet jag att min arbetsplats är helt unik i den kultur och de värderingar som finns.
I policyn för forskargruppen inom klinisk fysiologi är det fastslaget att alla ska hjälpa varandra även om det innebär att den som blir hjälpt går förbi i hierarkin. Främsta tecknet på framgång är om man lärt upp någon som blir expert. Docenterna löser finansieringen tillsammans och har gemensamma doktorander trots att de egentligen hade kunnat ha egna forskargrupper.
– Jag jobbar med vita medelålders män. De kritiseras ofta som grupp. Men jag vet inga som är mer solida i sin etik och moral än mina kollegor. Vi arbetar aktivt för en bra arbetskultur, vi reflekterar varje fredag kring ledarskap och etik.
Katarinas forskarkollegor avkräver henne numera en konsekvensanalys när hon säger att hon vill göra något nytt. De frågar henne vad hon då inte ska göra. Det har sin förklaring.
Hon pekar på kanten av bordet.
– Jag vill vara här, på gränsen till utmattning. Vissa personer har av omtänksamhet sagt att jag ska gå från kanten, men jag vill inte det. De som står vid kanten har en entusiasm och glädje. Jag undrar om vi kan kombinera det med kontroll – och prestera. Kan vi stå där tillsammans utan att ramla?
Kollegornas krav och tydliga egna prioriteringar har hållit henne på rätt sida kanten sedan april 2020. Hösten innan ramlade hon ner.
Hon forskade på institutionen för klinisk fysiologi, var forskningsledare på institutionen för hälsovetenskaper, undervisade blivande fysioterapeuter, hade nyligen fått två barn och släppt sin första bok ”Hjärtsmart”. Cirkusen runt boken rullade på men hemma dog alla hennes älskade gullrankor utan att hon märkte det. Yrsel och tinnitus besvärade henne allt mer.
– Den fjärde december kom jag inte ur sängen. Jag trodde först att jag var magsjuk men insåg sen. Jag dokumenterade en annan persons sjukskrivning och när jag tänkte efter kunde jag se att jag var halvvägs längs hennes väg.
Sjukdomen blev ett uppvaknande. Sedan dess har hon kristallklara prioriteringar, på ett sätt som hon tror att man endast har om man har drabbats av något liknande.
– Då ville jag bara vara mindre arg på mina barn. Tänkte att om jag bara orkar en sak så är det att vara en bra mamma och fru, och om jag orkar jag en sak till så vill jag forska.
Nu både forskar och undervisar hon igen. Hon beskrivs av kollegan Susanne Brokop på fysioterapeutprogrammet som en förträfflig föreläsare, alltid i framkant ämnesmässigt och ivrig som person. Katarina sprider gärna sin kunskap men föredrar egentligen att göra det i skrift. Trots kraschen efter första boken har hon nyligen kommit ut med en ny, ”Bättre med åren”. I den får läsarna lära sig hur de kan göra för att leva länge med hög kvalitet.
Denna gång har Katarina stenkoll på sin egen hälsa också. Hon tackar nej till intervjuer om de innebär för många resor. Det har fått förlagsfolket att kalla henne för ”den motvilliga författaren”. En beskrivning hon accepterar. För hon vet exakt vad hon vill och att författarskapet är först nummer tre på prioriteringslistan. Efter familjen och forskningen.
Teresa Lindstedt
frilansreporter