Strokepatienter övade kroppskännedom i unik studie

– Vi behöver se balansen från flera olika perspektiv, säger Mialinn Arvidsson Lindvall, som i sitt avhandlingsarbete bland annat undersökt om basal kroppskännedom kan ge bättre balans efter stroke.

Mialinn Arvidsson Lindvall kan kombinera forskning och kliniskt arbete inom primärvården i Kumla. Foto: Madelaine Jansson, UFC

Som nyutexaminerad jobbade sjukgymnasten Mialinn Arvidsson Lindvall på neurologen vid Örebro universitetssjukhus. Men sedan 2007 finns hon på Kumla vårdcentral, där hon fortsatt att inrikta sig på neurologiska patienter. Hennes magisteruppsats från 2009 handlade om stroke och balansträning, ett område hon fastnade för.
– När jag gick en kurs i basal kroppskännedom började jag fundera: Skulle BK kunna vara en träningsform för strokepatienter? En central del i BK är att hitta en inre mittlinje i kroppen och utföra övningar utifrån den. Många strokepatienter har sidoskillnader och nedsatt balans: Hur skulle det vara för dem att öva på att hitta mittlinjen? berättar Mialinn Arvidsson Lindvall.

De här frågorna blev utgångspunkten för hennes doktorandstudier vid Örebro universitet.
– BK för strokepatienter med balanssvårigheter var inte utvärderat tidigare, så när jag startade var det en unik kombination, även om det nu har börjat komma fler studier, säger Mialinn.

I hennes RCT-studie ingick 46 personer med stroke. Alla var gångare med eller utan hjälpmedel. 24 av dem lottades till träningsgruppen med BK och 22 till kontrollgruppen. BK-övningar genomfördes under en timme per vecka under åtta veckor. Träningen skedde på fyra olika primärvårdsenheter och leddes av fysioterapeuter som hade mellan 15 och 20 års erfarenhet av BK.
– Men de hade inte lett grupper med strokepatienter förut, så det var nytt för dem. Övningar genomfördes framför allt i sittande, men även i stående och liggande.

Alla grupper följde samma struktur men övningarna blev individuellt avpassade och intensitet och svårighetsgrad ökades under träningsperioden.
– Resultaten visade inga signifikanta skillnader över tid mellan grupperna avseende balansförmåga, tilltro till balans och subjektivt upplevd hälsa, säger Mialinn.
I efterhand har hon funderat på om resultaten hade varit annorlunda om BK-instruktörerna även hade haft neurologisk kompetens.
– Det skulle ha varit spännande att utvärdera! Skulle de ha tänkt på ett annat sätt? Jag saknade även ett mätinstrument som testade tyngdöverföringar. Det gav mig idén till min tredje delstudie om Six spot step est.

I delstudie II blev de personer som övat BK intervjuade om sina upplevelser av träningen. Även de fysioterapeuter som genomfört träningen intervjuades i par. Det övergripande temat i svaren var att BK-träningen upplevdes som enkel men utmanande och att den gav tid för reflektion över kroppens funktion.
– Deltagarna upplevde att de kunde gå längre sträckor och att de små enkla rörelser de gjorde i BK-övningarna kunde påverka hela kroppen, säger Mialinn.
BK-träningen gav också deltagarna en upplevelse av att komma ned i varv.
– De kände sig lugnare i kroppen men fick ändå mer energi av BK.

I intervjumaterialet fanns även personliga historier om träningseffekter på individnivå.
– ”Nu när jag vet hur jag ska sitta, klarar jag att sitta vid datorn och jobba” beskrev någon, säger Mialinn.
Fysioterapeuterna beskrev utmaningen i att många deltagare hade nedsatt känsel i en sida och att de blev trötta väldigt fort.
– Det är mycket viktigt att individanpassa BK-övningarna för den som har stroke. Någon deltagare fick exempelvis genomföra liggande övningar på en brits i stället för på golvet, säger Mialinn.

I delstudie III utvärderades om Six spot step test (SSST) som är framtaget för MS-patienter, även kan fungera för strokepatienter. I studien fick deltagarna gå sick-sack fem meter och sparka omkull fem klossar med ett ben i taget.
– Testet bygger på att ta tyngden på ena benet till det andra. För personer med stroke innebär det en utmanande tyngdöverföring i aktivitet. Resultatet visade att det är ett användbart och tillförlitligt mätinstrument för personer med stroke, berättar Mialinn.

Den fjärde delstudien innehöll en mix av kvalitativa och kvantitativa metoder.
– Vi träffade 19 personer med stroke i deras hem eller på vårdcentral. De fick skatta sin balans och sedan gjorde vi objektiva test på balansen. De intervjuades också om sina upplevelser av sin balans.
Resultaten visade att mätresultaten inte alltid överensstämmer med vad personen upplever.
– En del kan gå väldigt dåligt objektivt sett men ändå uppskatta sin balans som relativt bra. Det gemensamma draget i deltagarnas svar var att de upplevde att balansen var en utmaning, men att de ändå klarade sin vardag, förklarar Mialinn.

Den objektiva mätningen och skattningen gav kompletterande information. Det kan fysioterapeuter alltid kan ha med sig i arbetet, tycker Mialinn.
– Det viktigaste fyndet för mig är att vi behöver se på balansförmåga från flera olika perspektiv. Vi måste se till att personen med stroke är i fokus och vi måste fråga patienten hur den upplever sin balans. Utifrån det kan vi sedan träna på olika sätt och mäta på olika sätt.

  • Syfte:
    Att undersöka och beskriva olika aspekter av balans hos personer som fått en stroke avseende träning, mätinstrument och upplevd balans.
    Resultat i urval:
    ∙ Åtta veckors träning med basal kroppskännedom, BK, gav ingen signifikant skillnad mellan interventionsgruppen och kontrollgruppen när det gäller balansförmåga.
    ∙ Fysioterapeuterna och de som deltagit i träningen beskrev att balansen utmanades av BK och att träningen gav möjlighet att reflektera över kroppen och dess funktion.
    ∙ Six-spot step test har god validitet och reliabilitet för personer med stroke men begränsad känslighet vid upprepande mätningar.
    Titel:
    Physiotherapeutic perspectives on balance control after stroke; exercises, experiences and measures,
    Örebro universitet 2018
2018-09-21|AVHANDLINGAR|