Med en toppannons blir du synlig för fysioterapeuter

Ska barn med ADHD medicineras och bli stillasittare?

Fem procent av Sveriges skolbarn har diagnosen ADHD. Många av dem behandlas med centralstimulantia. Fysisk aktivitet borde tidigt bli en del av behandlingen och ett naturligt inslag i skoldagen. Skolan ska anpassas till barnens behov av rörelse, inte tvärtom. Det tycker skribenten Tove Wireby.

Några av diagnoskriterierna för ADHD är koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet, rastlöshet och uppmärksamhetsstörningar. Idag har cirka 5 procent av alla skolbarn diagnosen. I dagsläget är den vanligaste och mest vetenskapligt underbyggda behandlingen av ADHD centralstimulantia eller annan medicinering i kombination med olika former av psykoterapi. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur mäktig läkemedelsindustrin är idag. Fysisk aktivitet som behandling vid ADHD är något som idag inte ens nämns i riktlinjerna för behandling av diagnosen. Fysioterapeuter har en värdefull kompetens inom området som bör lyftas fram inom psykiatrin.

Hos barn med ADHD har man har sett en minskad frisättning av hormonerna dopamin och noradrenalin. Centralstimulantia innehåller dessa hormon som ökar vakenhetsgrad, uppmärksamhet och förmåga att fokusera och koncentrera sig. Barn med ADHD är ofta övertrötta och därför överaktiva. Det naturliga är då att röra på sig för att öka vakenhetsgraden, som när man suttit still för länge och börjar bli trött och aktiverar sig på något sätt för att piggna till. I stället för att låta barnen röra på sig och uppmuntra till fysisk aktivitet ger man dem idag medicin som ökar vakenhetsgraden och barnet blir lugnt och stilla. Bieffekterna tycks dock falla i glömska – magont, sömnsvårigheter, ökat blodtryck, irritabilitet, trötthet, viktnedgång och ledsenhet är några av dem. Dessutom vet man idag inte hur medicinen påverkar barnet långsiktigt.

Fysisk aktivitet då? Det är ingen nyhet att det har många positiva hälsoeffekter på oss i olika sammanhang. Vi vet bland annat att det ökar endorfinfrisättningen, vi blir mer stresståliga, får bättre självkänsla, blir starkare och piggare och får ökad livskvalitet, bara för att nämna några positiva effekter. Fysisk aktivitet blir allt mer accepterad som behandlingsmetod vid tillstånd som lätt till måttlig depression, både som komplement och som enda behandling. Det finns idag lite forskning på sambandet mellan fysisk aktivitet och ADHD. Fysisk aktivitet ökar, som centralstimulantia, också frisättningen av dopamin och noradrenalin utan bieffekter. Fysioterapeuter arbetar med rörelse som huvudsakligt medel för att främja hälsa, och jag tror att de tillsammans med andra professioner kan bidra med värdefull kompetens som en del i behandlingen av ADHD.

Utvecklingen i vårt samhälle går åt en allt mer stillasittande livsstil. Våra kroppar och hjärnor är dock kvar långt tillbaka i tiden när vi var tvungna att röra på oss för att skaffa mat och överleva. Vi är helt enkelt inte gjorda för att sitta stilla. Att vara påhittig, rastlös och impulsiv är diagnoskriterier för ADHD. De är också barnkriterier. Barnkriterier som inte passar in i den stillasittande livsstil vi skapat. Det är idag lättare att anpassa barnet med hjälp av medicin än vad det är att anpassa miljön runtomkring.
Jag menar inte att ADHD är ett påhitt och självklart finns det barn med ADHD som fått stor hjälp av de behandlingsåtgärder som används idag. Det jag vill lyfta fram är att vi är för snabba på att ställa en diagnos och behandla med medicin och därmed tar den enkla, snabba vägen. Lägg mer resurser på fysisk aktivitet innan en diagnos ställs, och ta hjälp av fysioterapeuter som har rörelse som främsta behandlingsinstrument. Det pratas för lite om just fysisk aktivitet som behandling av ADHD. Man kan födas med en sårbarhet, och symtomen kan utlösas och förvärras av stress och yttre faktorer. Se till barnets verkliga behov och till det som är positivt – att det vill och behöver röra på sig. Få in fysisk aktivitet som ett naturligt inslag i en stimulerande och anpassad skolmiljö. Fysioterapeuter kan också bidra med kunskap och utbildning till föräldrar, lärare och andra personer som kommer i kontakt med barnen i dess vardag. Lägg mer fokus på anpassning av barnets miljö istället för att anpassa barnet. Lägg inte ansvaret på barnen.

Tove Wireby, fysioterapeutstudent vid Luleå tekniska universitet

Källor:

Tove Wireby

2017-03-23|DEBATT|