STARTKONTAKTOM OSSARKIVANNONSERA
NYHETERDEBATTFORSKNINGLEDARE
FORSKNING
Notiser
Avhandlingar
Forskning & utbildning
Forskning pågår
Vill du skriva om forskning?

Aktuella avhandlingar

Styrketräning och stretching effektivt vid långvarig smärta

2017-06-12 (Text: Agneta Persson)
Både styrketräning och stretching under lång tid är lika effektivt vid långvarig smärta, visar en ny avhandling av Linn Karlsson. Hon hoppas att den kan bidra till genomtänkt designade träningsupplägg för målgruppen.

Med drygt tio års klinisk erfarenhet som fysioterapeut inom rehabilitering av långvariga smärttillstånd ville Linn Karlsson ta reda på hur träning som behandlingsmetod kan bli bättre. En viktig del i grundförståelsen när det gäller problematiken kring långvarig smärta, säger Linn Karlsson, är att biologiska, psykologiska och sociala faktorer samspelar och påverkar upplevelsen och konsekvenserna av smärtan.
– Man vet att olika typer av fysisk aktivitet är bra för olika typer av långvarig smärta, säger hon. Närmre än så ligger inte kunskapsläget nu. Det finns teorier om att ökad styrka gör att man lättare klarar av vardagens belastningar, men det är än så länge en oprövad hypotes.
I sin forskning har hon bland annat studerat kvinnor med långvarig nacksmärta. Delar av avhandlingen baseras på en träningsstudie där kvinnor med långvarig skuldersmärta antingen fick träna med fokus på styrketräning, eller med fokus på stretching. Träningen skedde i hemmet under ett års tid och lika goda resultat på smärta och funktion kunde ses i båda grupperna.
– Det förvånande mig att stretchgruppen hade så positiva resultat.
Linn Karlsson gjorde även undersökningar med mikrodialysteknik i kappmuskeln före träningsstart och efter fyra till sex månaders träning.
I en delstudie intervjuades också en annan målgrupp, vars långvariga smärta var mer utbredd. Deltagarna fick frågor om sina erfarenheter och tankar kring att kunna utföra fysisk aktivitet och träning med långvarig smärta.
– Jag har framförallt studerat de biologiska och psykologiska faktorerna. I mina studier kan man se att de här faktorerna spelar roll. Biokemiska ämnen i muskeln är påverkbara, och de psykologiska faktorerna påverkar också effekten av träning.

En längre version av denna artikel publiceras i tidningen Fysioterapi nr 6-17.

Avhandling: Chronic Pain and Exercise - Studies on pain intensity, biochemistry, adherence and attitudes. Linköpings universitet, 2017.

Länk till fulltext

Nackmusklernas samspel är skadat hos patienter med whiplash

2017-05-08 (Text: Agneta Persson)
Via en ny mätmetod med ultraljud kan osynliga whiplashskador mätas. Sjukgymnasten Gunnel Peterson har använt den i sin forskning och kunnat visa att nackmusklerna inte samarbetar som de ska hos skadade patienter.

Under sina 20 år som kliniker har Gunnel Peterson sett hur patienter med whiplashskador farit illa i vården.
– Det blir ofta misstrodda eftersom röntgen eller magnetkamera sällan visar någon skada, säger hon. De har i stället fått höra att de får lära sig leva med besvären.
När hon jobbat inom primärvården och på smärtmottagning har hon ofta varit frustrerad över att inte kunna hjälpa denna patientgrupp mer. 2009 tog hon kontakt med en kollega som är expert på nackmuskler, professor Anneli Peolsson, och kunde efter en tid påbörja sina doktorandstudier med henne som huvudhandledare.
Tillsammans reste de landet runt med en portabel ultraljudsapparat och började mäta nackmusklernas funktion efter en metod som Anneli Peolsson tidigare tagit fram. De filmade nackmuskler i alla lager, ända in mot halsryggraden, medan de var i rörelse.
– Vi filmade nackmusklerna vid armlyft, säger Gunnel Peterson. Många patienter har ont i nacken när de jobbar med armarna upp mot axelhöjd. Hos friska kunde vi se ett individuellt samspel mellan de yttre och de inre nackmusklerna. Jobbar man inte så mycket med den yttre muskeln så jobbar man inte så mycket med den inre heller, och vice versa. Det finns en balans. Men det samspelet fanns inte hos dem med whiplashskada.
Gunnel Peterson har med hjälp av metoden och nya analysmetoder kunnat urskilja både förkortning och förlängning av muskeln.
– Jag har tittat på hela muskelns arbete och kunnat se rörelsen från början till slut.
I sitt avhandlingsarbete har Gunnel Peterson även studerat träningseffekter på whiplashskador. Resultaten visade bland annat att hos de patienter som genomfört fysioterapeutledd nackspecifik träning ökade uthålligheten i nackmusklerna påtagligt.

En längre version av denna artikel publiceras i tidningen Fysioterapi nr 5-17.

Avhandling: Neck muscle function in individuals with persistent pain and disability after whiplash injury, Linköpings universitet 2016.

Länk till fulltext
Bild
FOTO: Colourbox

Snabb och säker bedömning via ortopedisk triage

2017-04-03 (Text: Lois Steen)
– Det handlar om att hitta rätt vårdnivå för patienterna. Vi ska inte bli ortopeder, men vården ska använda varje yrkeskompetens på bästa sätt, säger Karin Samsson, som forskat om fysioterapeuten som första bedömare i ortopedisk triage.

Smärta i leder eller muskler är ett av de vanligaste skälen till att söka hjälp i primärvården och väntetiden till en bedömning av en ortopedkirurg är ofta lång. Vårdgivare i många länder har därför infört ortopedisk triage, vilket innebär att vidareutbildade fysioterapeuter gör en första bedömning och sedan hänvisar patienterna till lämpliga åtgärder.
– Den mesta forskningen om triage sker i Australien, Kanada och Storbritannien. Det som rapporterats i Sverige är förbättringsprojekt, men det finns ingen tidigare forskning om ortopedisk triage här, säger Karin Samsson, forskaren bakom landets första avhandling om fysioterapeut-ledd ortopedisk triage i primärvården.

Hösten 2009 påbörjade Karin Samson en randomiserad kontrollerad studie där 203 patienter som remitterats till ortoped, slumpades till att antingen träffa ortopeden direkt (sedvanlig vård) eller först bedömas av fysioterapeut.
– Resultaten visade att fysioterapeuten med god säkerhet kunde välja ut vilka som kunde vara lämpliga för ortopedisk åtgärd som kirurgi, och vilka som inte behövde bedömas av ortoped. Antalet ortopedbesök reducerades med mer än hälften.

Patienternas upplevelse av vårdkvalitet undersöktes också.
– Deltagarna var nöjda med båda bedömarna och upplevde hög vårdkvalitet, men de som träffat en fysioterapeut var mer nöjda med bemötandet och den medicinska kompetensen, säger Karin Samsson.

I ett delarbete jämförde hon även långtidseffekterna (efter 3, 6 och 12 månader) på hälsorelaterad livskvalitet, smärtrelaterad funktionsnedsättning och sjukskrivning för de olika bedömaralternativen. Deltagarna skattade då ett signifikant bättre hälsotillstånd 3 månader efter triage jämfört med sedvanlig vård. I övrigt sågs inga signifikanta skillnader.

För att undersöka patienternas uppfattningar och förväntningar inför en ortopedisk konsultation gjorde Karin Samsson även en kvalitativ intervjustudie. I svaren fann hon fem kategorier: Hoppas på att något ska hända, Möta en expert, Ha ett respektfullt möte, Delta i konsultationen och Tro på att röntgen är bevis. Ett övergripande tema formulerades: Ta mig på allvar och gör något!

– Vår gamla bild är att patienterna främst vill träffa en läkare i vit rock, men mina resultat har fått mig att tänka att den bilden kanske inte stämmer längre. Om patienten upplever sig väl omhändertagen och att bedömaren har kompetens så verkar professionen spela mindre roll, konstaterar Karin Samsson.
Hon hoppas att denna kliniknära forskning ska bli till nytta i en snar framtid.
– Många svenska fysioterapeuter är specialister enligt förbundets specialistordning och sitter på särskild kunskap. Om den skulle tas tillvara i triagemodeller tror jag att man skulle kunna implementera detta som ett nationellt sätt att jobba.

Sedan ett par månader jobbar Karin Samsson kliniskt på privata mottagningen Ortho Center Rehab i Göteborg, men hon fortsätter med forskningen via en post doc-tjänst på deltid.
– Det kommer allt fler RCT-studier av hög kvalitet som utvärderat fysioterapeut-ledd ortopedisk triage. Jag håller på med en litteraturöversikt för att ta reda på om vi har evidens för att kunna säga att ”det här ska vi göra”. Jag gör även en hälsoekonomisk utvärdering av triagemodellen i jämförelse med sedvanlig vård utifrån min RCT-studie. Det är väldigt spännande!

En längre version av artikeln publiceras i Fysioterapi nr 4-17.

Avhandling: Physioterapist-led orthopaedic triage – assessment and management of musculoskeletal disorders in primary care. Göteborgs universitet 2016

Länk till fulltext

Fallrädsla ger fler fall vid Parkinsons

AVHANDLING 2017-03-05 (Text: Lois Steen)
Rädsla för fall hos personer med Parkinsons sjukdom bidrar till en ökad fallrisk. Och själva vetskapen om ökad fallrisk spär i sin tur på rädslan för att falla. Det visar en avhandling från Lunds universitet. ”Var försiktig om det behövs, men inte rädd! Rädslan bidrar till en försämrad livskvalitet”, säger fysioterapeuten Stina Jonasson.

Enligt en metaanalys faller cirka 60 procent av alla med Parkinsons varje år och cirka 40 procent faller flera gånger per år. Fysioterapeuten Stina Jonasson har i sin avhandling djupintervjuat personer med Parkinsons sjukdom om deras upplevelser av sin fallrädsla. Alla bekräftade att rädslan för att falla är en påtaglig störning i vardagen, som gör dem sårbara och vardagen skrämmande och riskfylld.
Medvetenheten om ökad fallrisk vid Parkinsons ökade dessutom fallrädslan ytterligare. För att möta rädslan vidtog de olika försiktighetsåtgärder, som att undvika onödiga risker och ta stöd av anhöriga och hjälpmedel. De valde även bort att gå i trappor, lämna bostad utan sällskap, gå och handla; de situationer där fallrädslan var stark.
– Rädslan i sig kan därmed öka risken för passivitet och social isolering, säger Stina Jonasson, som pekar på att fallrädsla också leder till stillasittande, försämrad livskvalitet och ökad risk för framtida fall.
– Därmed är rädsla för att falla hos personer med Parkinsons sjukdom en viktig aspekt att beakta. Såväl för forskare som för kliniker och rehabiliteringsteam.
Avhandlingen ringar också in gångsvårigheter, blodtrycksfall och extrem trötthet som bidragande faktorer till fallrädsla. Stina Jonasson konstaterar att det behövs förebyggande åtgärder som tar itu med såväl dessa som rörelserädslan. Det kan handla om träning i att gå på ojämna underlag och i trappor och att lära sig att ta sig upp från golvet om man har ramlat.

Avhandling: Fear of falling in persons with Parkinson´s disease, Lunds universitet

Här finns avhandlingen i fulltext

Använd mer rörelseglädje i framtidens fysioterapi

2017-02-06 (Text: Lois Steen)
Rörelse handlar inte bara om fysisk hälsa, utan också om känslor och sinnesupplevelser. Det anser Camilla Wikström-Grotell som i sin avhandling granskar betydelsen av sambandet mellan rörelse och hälsa inom fysioterapin.

Fysioterapin i Norden har sitt ursprung i läror om medikal- och sjukgymnastik som utvecklades på 1800-talet. Redan då insåg man betydelsen av rörelse för att lindra lidande och ta tillvara patientens inre resurser, berättar Camilla Wikström-Grotell. Till vardags är hon prorektor vid Yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors som utbildar Finlands framtida fysioterapeuter. Hennes intresse för rörelse som begrepp väcktes på 1980-talet då hon var nyutexaminerad fysioterapeut och fysioterapin gick in i sin akademiska fas.
– För mig betydde fysioterapi redan då mycket mer än böj och töj. Inom det praktiska fysioterapiarbetet och utbildningen upplevde jag att fokus låg i hög grad på den fysiska hälsan, säger Camilla Wikström-Grotell.
Det väckte intresse för att forska om fysioterapins teoretiska grunder och en breddning av begreppet rörelse. Hennes avhandling pekar på behovet av en bred förståelse för människan som helhet inom fysioterapins forskning och klinik. I den lyfter hon fram rörelseglädje, välbefinnande och tilltro till personens egna inre resurser som viktiga aspekter.
– Vi kan inte enbart se till den fysiska hälsan utan vi måste också se rörelsen som känsla och sinnesupplevelse.
Sambandet mellan människans inre resurser och hälsa har ännu inte tillämpats i sin fulla potential inom fysioterapin, tycker Camilla Wikström-Grotell.
– Rörelseglädje kan med fördel utnyttjas i större utsträckning inom fysioterapin i framtiden. Betydelsen av en humanvetenskaplig förståelse av sambandet mellan rörelse och hälsa ökar i en framtid som också inom fysioterapi kommer att präglas av hälsoteknologi och robotisering.

Avhandlingens titel: Rörelse som värde, mening och känsla – mot en humanvetenskaplig idealmodell för fysioterapi, Åbo Akademi 2016

Länk till fulltext
Bild

Träning bet inte på blodfetterna hos ryggmärgsskadade

AVHANDLING 2017-01- 13 (Text: Agneta Persson)
Majoriteten av ryggmärgsskadade har minst en riskmarkör för hjärt- kärlsjukdom. Detta även om de är smala och regelbundet fysiskt aktiva. Det visar en ny avhandling från Umeå universitet.

Efter att ha jobbat 16 år som fysioterapeut med ryggmärgsskaderehabilitering började Peter Flank märka att patienterna var väldigt tunga.
– Samtidigt hade diskussionen om att sänka BMI-gränsen börjat internationellt. Vi har ju tidigare haft 25 som gräns, precis som för alla andra, men har man 24,9 i BMI som ryggmärgsskadad är man troligen väldigt överviktig eftersom man tappat en stor procent av sin muskelvolym, säger Peter Flank.
I sitt avhandlingsarbete har han studerat sambandet mellan BMI och blodfettsrubbningar hos sammanlagt 213 personer i Sverige med traumatisk ryggmärgsskada. Internationella studier på blodfetter hos denna grupp, där hjärt- kärlsjukdom är den vanligaste dödsorsaken, finns sedan tidigare. Men det här är första gången studien görs i Sverige. Och Peter Flank hittade något nytt.
– Den stora grejen här är att en så otroligt stor andel har minst en blodfettsrubbning, säger han. Det finns ingen skillnad i ålder och det spelar heller ingen roll vilken BMI de har. Även de som låg på mellan 16 och 18 i BMI, vilket är lågt, hade också oftast minst en blodfettsrubbning. Även de som angav att de var fysiskt aktiva. Vi fann ingen relation mellan blodfettsrubbning och fysisk aktivitet.
Träning påverkar alltså inte blodfetterna hos personer med traumatisk ryggmärgsskada. Vad kan fysioterapeuten göra då?
– Vi ska fortsätta att rekommendera fysisk aktivitet. Men kanske inte med samma sjukgymnastiska iver över att få koll på sina blodfetter. Jag kommer inte i fortsättningen säga att ”det är för att du ska få ner ditt kolesterol och dina triglycerider”, för det kan jag inte säga. Däremot är träning bra för kondition och styrka.

Titel: Spinal cord injuries in Sweden - Studies on clinical follow-ups

Läs avhandlingen i fulltext här

Stora brister i strokerehab

20161205 (Text: Lois Steen)
En ny avhandling från Lunds universitet visar att uppföljning och rehab efter stroke har stora brister. Var fjärde får inte någon läkaruppföljning tre månader efter stroke. Och ett år efter stroke har var femte patient ännu ouppfyllda rehabiliteringsbehov.

Varje år insjuknar kring 30 000 personer i Sverige i stroke. De som överlever får ofta fysiska eller kognitiva nedsättningar och för flertalet är rehabilitering aktuellt, för att ha möjlighet att återgå till ett normalt liv. En ny avhandling från Lunds universitet har nu visat att uppföljningen brister och att 20 procent av patienterna inte får sina rehabiliteringsbehov fyllda. Teresa Ullberg, forskare vid Lunds universitet och ST-läkare vid Skånes universitetssjukhus, står bakom den och hon har gjort den första djupgående analysen av Riksstrokes 1-årsuppföljning. Forskningen berör strokedrabbade mellan åren 2008-2010 och syftet med studierna var bland annat att undersöka hur många som var hjälpberoende 3 och 12 månader efter stroke, hur många som hade otillfredsställda rehabiliteringsbehov 1 år efter stroke och hur många som fått uppföljande återbesök hos läkare det första året efter stroke.

Resultaten visar att kvinnor hade sämre funktionsnivå än män vid både 3 och 12 månader. Funktionsnivån försämrades mellan 3 och 12 månader efter insjuknandet, speciellt hos äldre över 75, och i synnerhet hos kvinnor. Ett år efter stroke, ansåg sig en av fem patienter ha otillfredsställda rehabiliteringsbehov. Och särskilt vanligt förekommande var bristen på rehabilitering hos de äldsta patienterna (>85 år) och hos de med allvarligt stroke. Patienter med otillfredsställda rehabiliteringsbehov vid 1 år hade också ökad förekomst av smärta, depression och låg självskattad hälsa vid 1 år.

Resultaten visar att bara två av tre patienter bedömdes av en läkare inom 3 månader efter utskrivning från sjukhus. Brist på uppföljning var vanligast hos de med funktionsnedsättning och äldre
– Det är två utsatta grupper som hamnar mellan stolarna hos vårdgivaren och som själv kan ha svårt att ta kontakt med sjukhuset och primärvården när kallelse för återbesök uteblir, säger Teresa Ullberg.

Resultaten visar också att en av tre hade slutat med minst ett strokeförebyggande läkemedel vid ett år, men hos de högutbildade och de som haft ett återbesök hos läkare var följsamheten till läkemedlen större.

Mycket fokus har de senaste åren legat på akut strokevård där stora framsteg gjorts. Betydligt mindre intresse har ägnats åt den långa rehabiliteringsperiod som väntar de som överlever.
– Det finns idag ingen tydlig nationell uppföljningsstruktur för strokepatienter som skrivits ut från sjukhus, även om enskilda sjukhus har en sådan. Därför är det viktigt att införa en uppföljning av strokepatienter som är lika för hela landet, säger Teresa Ullberg.

Titeln: Perspectives on post-stroke care and outcomes - Analyses based on the 1-year follow-up from Riksstroke

Länk till fulltext
Bild
Foto: Erik Andersson

Hemrehab med roboten Hobbit

2016-11-07 (Text: Agneta Persson)
Kan robotar hemma hos gamla personer fungera som framtidens rehabassistenter? Kanske det. Men då behöver man förstå att även äldre ställer krav på tekniken, säger forskaren Susanne Frennert.
Rolig och gullig men lite klumpig och med en hel del övrigt att önska. De 18 äldre personer i Sverige, Österike och Grekland som i tre veckor var fick prova roboten Hobbit i sina hem var roade men inte helt nöjda. Skulle den kunna patrullera runt och kolla så att allt var okej, eller plocka skräp från golvet och hämta mediciner, så behövde mattor och trösklar tas bort.
– Det finns stereotypa uppfattningar om att äldre inte förstår sig på teknik och då är risken att det blir för enkelt, säger Susanne Frennert, forskare i rehabiliteringsteknik vid Lunds tekniska högskola som disputerade i september.
Och även om Hobbit imponerade med att leda ett gymnastikpass så ville de boende ha ut mer av sin instruktör.
– Hobbit kan bara leda sittjympa där man använder armarna. Den kan visserligen avläsa rörelser och säga till om man behöver lyfta armarna lite högre, men de äldre ville ju också träna benen och det är den inte programmerad till.
Hobbits begränsade förmåga speglar en syn på äldre människor som sjukare och mer orörliga än vad de flesta faktiskt är, säger Susanne Frennert. Ska roboten kunna bli en permanent sambo i framtiden så måste den också utvecklas utifrån de äldres behov och önskemål. Den behöver också bli en bättre människokännare.
– Ska den plocka upp från golvet eller ska den i stället uppmuntra personen att plocka upp själv? Det kan ju lätt bli så att man sitter kvar i soffan när man egentligen behöver röra på sig, men behov och förmåga varierar ju från person till person, säger Susanne Frennert.
Kommer Hobbit kunna ersätta en levande fysioterapeut?
– Det tror jag inte. Det behövs alltid en människa som identifierar behoven och gör uppföljningar. Men den skulle kunna bli ett komplement – som är i tjänst 24 timmar om dygnet.

Titel:Older People Meet Robots – Three Case Studies on the Domestication of Robots in Everyday Life.Lunds tekniska högskola, 2016

Här finns avhandlingen i fulltext

Mensen kan bli tillgång vid styrketräning

2016-10-27 (text: Lois Steen)
Styrketräning som förläggs till första halvan av menscykeln har bättre effekt på kvinnors muskelkraft, muskelstyrka och muskelmassa. Det visar en ny avhandling från Umeå universitet.
Tidigare i höst gick flera svenska idrottsstjärnor ut i pressen om berättade hur de påverkas i sin prestation under mensen. Flera, däribland fotbollspelaren Lotta Schelin och simmaren Sarah Sjöström, konstaterade att mens är en icke-fråga i idrottsvärlden. En ny avhandling som kom i samma veva fick snabbt mycket publicitet då den visade att benstyrketräning under menscykelns första del ger bättre effekt.
– Området förtjänar mer uppmärksamhet då kvinnor ofta blir uteslutna i idrottsmedicinska forskningsstudier just på grund av variationer i hormoner. Eftersom menstruation är en central del av kvinnors vardag och träning behöver vi bli bättre på att ta hänsyn till detta när vi optimerar träningen för kvinnor, säger Lisbeth Wikström-Frisén, nybliven med dr vid Umeå universitet.
I sin forskning ville hon bland annat få svar på frågan om kvinnor kan träna efter sin menscykel och därmed få bättre träningseffekter utan att utöka antalet träningstillfällen.
I en praktiskt tillämpad träningsstudie deltog 59 kvinnor i benstyrketräning under en fyramånadersperiod. En grupp som utförde högfrekventa benstyrkeövningar (5 ggr/vecka) under menscykelns två första veckor jämfördes med en grupp som utförde samma träningsprogram under menstruationscykelns andra hälft.

Resultaten visar att gruppen som tränade under menscykelns första hälft fick en signifikant ökning av hopphöjd och muskelstyrka samt muskelmassa i benen. Hos de som tränade under menscykelns sista två veckor påvisades däremot inga signifikanta ökningar. (Vid en jämförelse av träningseffekten på kvinnor som använde hormonbaserade p-piller med dem som inte använde det, visades inga märkbara skillnader.)

Vanligtvis brukar man optimera styrketräning genom att periodisera träningen genom variationer i volym, intensitet och antalet träningstillfällen. Nu finns alltså ännu ett sätt - för kvinnor.
– Min forskning visar att man kan man periodisera träningen och stimulera ökad muskelstyrka genom att ta vara på var kvinnor befinner sig i sin menstruationscykel, säger Lisbeth Wikström-Frisén.

Det gäller att börja se mensen som en tillgång för såväl hälsan och träningen, tycker hon.
– Unga kvinnor som tränar för hårt och äter för lite kan få menstruationsrubbningar. Men om träning under mensen har positiva effekter, då kanske fler kan bli motiverade att behålla den.
En annan aspekt handlar om den totala träningsbelastningen.
– Om jag kan flytta och anpassa min träning till en viss fas i min menscykel och öka min muskelstyrka utan att öka antal träningstillfällen, då behöver jag inte träna lika mycket. Kanske kan kvinnor därigenom undvika överträning, säger Lisbeth Wikström-Frisén och fortsätter:
– Många som jag möter nu tycker att det är intressant att bilden av mens kan förändras och bli till nytta och inte en belastning.

Titel:Training and hormones in physically active women: with and without oral contraceptive use, Umeå universitet 2016

Länk till avhandlingen i fulltext
Bild

Krävande balansträning ger bättre vardag

2016-10-27 (Text: Hilda Zollitsch Grill)
Personer med Parkinsons sjukdom kan träna hårdare och mer utmanande än man kanske tror, enligt en ny avhandling. Medicinering har ofta god effekt på steglängden men inte på stegbredden, något man behöver ha i åtanke när man utformar träningsprogram för denna grupp.
David Conradsson tog sjukgymnastexamen 2008. Han började snart intressera sig för rörelsekontroll, och intresset för neurologi växte när han började jobba på fysioterapikliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Samtidigt smög sig forskningen också in.
– Forskningens kombination av struktur och kreativitet lockade mig, jag gillar ramar och att stapla böcker i olika högar, säger han självironiskt.
Hans avhandlingsarbete handlar om effekten av träning och medicinering på balanskontroll hos personer med Parkinsons sjukdom. I en delstudie testades en grupp personer med Parkinsons sjukdom före och efter medicinering med avseende på planerad och oplanerad gående vändning och jämfördes med en grupp friska kontrollpersoner. Det visade sig att medicinering gjorde att deltagarna kunde gå längre, men att stegbredden inte påverkades vilket gjorde att kroppens rotation förblev oförändrad och vändningen fortsatt problematisk.

I en klinisk del utvecklades ett tio veckors träningsprogram med utmanande balansövningar som inkluderade dual task-övningar, till exempel en kognitiv uppgift som att rabbla siffror samtidigt som man gick. I en randomiserad kontrollerad studie lottades 100 deltagare till antingen en träningsgrupp som genomgick tio veckors-programmet eller en kontrollgrupp som fortsatte sin vanliga behandling och aktiviteter. Träningsgruppen visade signifikanta förbättringar av både balans- och gångförmåga och utförandet av kognitiva uppgifter under dual task-gång jämfört med kontrollgruppen. Träningen gav också positiva effekter på den allmänna fysiska aktiviteten i dagligt liv.
David Conradsson drar slutsatsen att kognitivt krävande balansträning med stegvis svårare övningar är till stor nytta för personer med Parkinsons sjukdom, och att det är viktigt att träna stegbredden i rehabilitering.
– Träning är ofta lite för ”mysigt”, man kan med fördel köra hårdare. En svår och krävande balansträning med dual task-inslag liknar ju vardagens krav, förtydligar han och menar att man i framtidens rehab behöver beakta den kognitiva förmågans inverkan på gång- och balansförmåga mer än vad som görs i dag.

Fortsatt forskning blir det för David Conradssons del och han har som långsiktigt mål att etablera en egen forskningsinriktning inom neurologi. Helst vill han som nu kombinera forskning med undervisning och kliniskt arbete. Men närmast väntar ett post doc-projekt vid McGill University i Montreal som handlar om hur samspelet mellan höger och vänster hjärnhalva påverkar gångförmågan hos personer som fått en stroke. Flytten går i september.

Titel: Balance Control in Older Adults with Parkinsons´s Disease –
Effects of Medication and Exercise.

Länk till avhandlingen i fulltext



Fysioterapi, Fysioterapeuterna, Box 3196, 10363 Stockholm.
Besöksadress: Vasagatan 48, 3 tr
Tel: 08-56706100

e-post: fysioterapi@fysioterapeuterna.se