STARTKONTAKTOM OSSARKIVANNONSERA
NYHETERDEBATTFORSKNINGLEDARE
FORSKNING
Notiser
Avhandlingar
Forskning & utbildning
Forskning pågår
Vill du skriva om forskning?

Aktuella avhandlingar

Använd mer rörelseglädje i framtidens fysioterapi

2017-02-06 (Text: Lois Steen)
Rörelse handlar inte bara om fysisk hälsa, utan också om känslor och sinnesupplevelser. Det anser Camilla Wikström-Grotell som i sin avhandling granskar betydelsen av sambandet mellan rörelse och hälsa inom fysioterapin.

Fysioterapin i Norden har sitt ursprung i läror om medikal- och sjukgymnastik som utvecklades på 1800-talet. Redan då insåg man betydelsen av rörelse för att lindra lidande och ta tillvara patientens inre resurser, berättar Camilla Wikström-Grotell. Till vardags är hon prorektor vid Yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors som utbildar Finlands framtida fysioterapeuter. Hennes intresse för rörelse som begrepp väcktes på 1980-talet då hon var nyutexaminerad fysioterapeut och fysioterapin gick in i sin akademiska fas.
– För mig betydde fysioterapi redan då mycket mer än böj och töj. Inom det praktiska fysioterapiarbetet och utbildningen upplevde jag att fokus låg i hög grad på den fysiska hälsan, säger Camilla Wikström-Grotell.
Det väckte intresse för att forska om fysioterapins teoretiska grunder och en breddning av begreppet rörelse. Hennes avhandling pekar på behovet av en bred förståelse för människan som helhet inom fysioterapins forskning och klinik. I den lyfter hon fram rörelseglädje, välbefinnande och tilltro till personens egna inre resurser som viktiga aspekter.
– Vi kan inte enbart se till den fysiska hälsan utan vi måste också se rörelsen som känsla och sinnesupplevelse.
Sambandet mellan människans inre resurser och hälsa har ännu inte tillämpats i sin fulla potential inom fysioterapin, tycker Camilla Wikström-Grotell.
– Rörelseglädje kan med fördel utnyttjas i större utsträckning inom fysioterapin i framtiden. Betydelsen av en humanvetenskaplig förståelse av sambandet mellan rörelse och hälsa ökar i en framtid som också inom fysioterapi kommer att präglas av hälsoteknologi och robotisering.

Avhandlingens titel: Rörelse som värde, mening och känsla – mot en humanvetenskaplig idealmodell för fysioterapi, Åbo Akademi 2016

Länk till fulltext
Bild

Träning bet inte på blodfetterna hos ryggmärgsskadade

AVHANDLING 2017-01- 13 (Text: Agneta Persson)
Majoriteten av ryggmärgsskadade har minst en riskmarkör för hjärt- kärlsjukdom. Detta även om de är smala och regelbundet fysiskt aktiva. Det visar en ny avhandling från Umeå universitet.

Efter att ha jobbat 16 år som fysioterapeut med ryggmärgsskaderehabilitering började Peter Flank märka att patienterna var väldigt tunga.
– Samtidigt hade diskussionen om att sänka BMI-gränsen börjat internationellt. Vi har ju tidigare haft 25 som gräns, precis som för alla andra, men har man 24,9 i BMI som ryggmärgsskadad är man troligen väldigt överviktig eftersom man tappat en stor procent av sin muskelvolym, säger Peter Flank.
I sitt avhandlingsarbete har han studerat sambandet mellan BMI och blodfettsrubbningar hos sammanlagt 213 personer i Sverige med traumatisk ryggmärgsskada. Internationella studier på blodfetter hos denna grupp, där hjärt- kärlsjukdom är den vanligaste dödsorsaken, finns sedan tidigare. Men det här är första gången studien görs i Sverige. Och Peter Flank hittade något nytt.
– Den stora grejen här är att en så otroligt stor andel har minst en blodfettsrubbning, säger han. Det finns ingen skillnad i ålder och det spelar heller ingen roll vilken BMI de har. Även de som låg på mellan 16 och 18 i BMI, vilket är lågt, hade också oftast minst en blodfettsrubbning. Även de som angav att de var fysiskt aktiva. Vi fann ingen relation mellan blodfettsrubbning och fysisk aktivitet.
Träning påverkar alltså inte blodfetterna hos personer med traumatisk ryggmärgsskada. Vad kan fysioterapeuten göra då?
– Vi ska fortsätta att rekommendera fysisk aktivitet. Men kanske inte med samma sjukgymnastiska iver över att få koll på sina blodfetter. Jag kommer inte i fortsättningen säga att ”det är för att du ska få ner ditt kolesterol och dina triglycerider”, för det kan jag inte säga. Däremot är träning bra för kondition och styrka.

Titel: Spinal cord injuries in Sweden - Studies on clinical follow-ups

Läs avhandlingen i fulltext här

Stora brister i strokerehab

20161205 (Text: Lois Steen)
En ny avhandling från Lunds universitet visar att uppföljning och rehab efter stroke har stora brister. Var fjärde får inte någon läkaruppföljning tre månader efter stroke. Och ett år efter stroke har var femte patient ännu ouppfyllda rehabiliteringsbehov.

Varje år insjuknar kring 30 000 personer i Sverige i stroke. De som överlever får ofta fysiska eller kognitiva nedsättningar och för flertalet är rehabilitering aktuellt, för att ha möjlighet att återgå till ett normalt liv. En ny avhandling från Lunds universitet har nu visat att uppföljningen brister och att 20 procent av patienterna inte får sina rehabiliteringsbehov fyllda. Teresa Ullberg, forskare vid Lunds universitet och ST-läkare vid Skånes universitetssjukhus, står bakom den och hon har gjort den första djupgående analysen av Riksstrokes 1-årsuppföljning. Forskningen berör strokedrabbade mellan åren 2008-2010 och syftet med studierna var bland annat att undersöka hur många som var hjälpberoende 3 och 12 månader efter stroke, hur många som hade otillfredsställda rehabiliteringsbehov 1 år efter stroke och hur många som fått uppföljande återbesök hos läkare det första året efter stroke.

Resultaten visar att kvinnor hade sämre funktionsnivå än män vid både 3 och 12 månader. Funktionsnivån försämrades mellan 3 och 12 månader efter insjuknandet, speciellt hos äldre över 75, och i synnerhet hos kvinnor. Ett år efter stroke, ansåg sig en av fem patienter ha otillfredsställda rehabiliteringsbehov. Och särskilt vanligt förekommande var bristen på rehabilitering hos de äldsta patienterna (>85 år) och hos de med allvarligt stroke. Patienter med otillfredsställda rehabiliteringsbehov vid 1 år hade också ökad förekomst av smärta, depression och låg självskattad hälsa vid 1 år.

Resultaten visar att bara två av tre patienter bedömdes av en läkare inom 3 månader efter utskrivning från sjukhus. Brist på uppföljning var vanligast hos de med funktionsnedsättning och äldre
– Det är två utsatta grupper som hamnar mellan stolarna hos vårdgivaren och som själv kan ha svårt att ta kontakt med sjukhuset och primärvården när kallelse för återbesök uteblir, säger Teresa Ullberg.

Resultaten visar också att en av tre hade slutat med minst ett strokeförebyggande läkemedel vid ett år, men hos de högutbildade och de som haft ett återbesök hos läkare var följsamheten till läkemedlen större.

Mycket fokus har de senaste åren legat på akut strokevård där stora framsteg gjorts. Betydligt mindre intresse har ägnats åt den långa rehabiliteringsperiod som väntar de som överlever.
– Det finns idag ingen tydlig nationell uppföljningsstruktur för strokepatienter som skrivits ut från sjukhus, även om enskilda sjukhus har en sådan. Därför är det viktigt att införa en uppföljning av strokepatienter som är lika för hela landet, säger Teresa Ullberg.

Titeln: Perspectives on post-stroke care and outcomes - Analyses based on the 1-year follow-up from Riksstroke

Länk till fulltext
Bild
Foto: Erik Andersson

Hemrehab med roboten Hobbit

2016-11-07 (Text: Agneta Persson)
Kan robotar hemma hos gamla personer fungera som framtidens rehabassistenter? Kanske det. Men då behöver man förstå att även äldre ställer krav på tekniken, säger forskaren Susanne Frennert.
Rolig och gullig men lite klumpig och med en hel del övrigt att önska. De 18 äldre personer i Sverige, Österike och Grekland som i tre veckor var fick prova roboten Hobbit i sina hem var roade men inte helt nöjda. Skulle den kunna patrullera runt och kolla så att allt var okej, eller plocka skräp från golvet och hämta mediciner, så behövde mattor och trösklar tas bort.
– Det finns stereotypa uppfattningar om att äldre inte förstår sig på teknik och då är risken att det blir för enkelt, säger Susanne Frennert, forskare i rehabiliteringsteknik vid Lunds tekniska högskola som disputerade i september.
Och även om Hobbit imponerade med att leda ett gymnastikpass så ville de boende ha ut mer av sin instruktör.
– Hobbit kan bara leda sittjympa där man använder armarna. Den kan visserligen avläsa rörelser och säga till om man behöver lyfta armarna lite högre, men de äldre ville ju också träna benen och det är den inte programmerad till.
Hobbits begränsade förmåga speglar en syn på äldre människor som sjukare och mer orörliga än vad de flesta faktiskt är, säger Susanne Frennert. Ska roboten kunna bli en permanent sambo i framtiden så måste den också utvecklas utifrån de äldres behov och önskemål. Den behöver också bli en bättre människokännare.
– Ska den plocka upp från golvet eller ska den i stället uppmuntra personen att plocka upp själv? Det kan ju lätt bli så att man sitter kvar i soffan när man egentligen behöver röra på sig, men behov och förmåga varierar ju från person till person, säger Susanne Frennert.
Kommer Hobbit kunna ersätta en levande fysioterapeut?
– Det tror jag inte. Det behövs alltid en människa som identifierar behoven och gör uppföljningar. Men den skulle kunna bli ett komplement – som är i tjänst 24 timmar om dygnet.

Titel:Older People Meet Robots – Three Case Studies on the Domestication of Robots in Everyday Life.Lunds tekniska högskola, 2016

Här finns avhandlingen i fulltext

Mensen kan bli tillgång vid styrketräning

2016-10-27 (text: Lois Steen)
Styrketräning som förläggs till första halvan av menscykeln har bättre effekt på kvinnors muskelkraft, muskelstyrka och muskelmassa. Det visar en ny avhandling från Umeå universitet.
Tidigare i höst gick flera svenska idrottsstjärnor ut i pressen om berättade hur de påverkas i sin prestation under mensen. Flera, däribland fotbollspelaren Lotta Schelin och simmaren Sarah Sjöström, konstaterade att mens är en icke-fråga i idrottsvärlden. En ny avhandling som kom i samma veva fick snabbt mycket publicitet då den visade att benstyrketräning under menscykelns första del ger bättre effekt.
– Området förtjänar mer uppmärksamhet då kvinnor ofta blir uteslutna i idrottsmedicinska forskningsstudier just på grund av variationer i hormoner. Eftersom menstruation är en central del av kvinnors vardag och träning behöver vi bli bättre på att ta hänsyn till detta när vi optimerar träningen för kvinnor, säger Lisbeth Wikström-Frisén, nybliven med dr vid Umeå universitet.
I sin forskning ville hon bland annat få svar på frågan om kvinnor kan träna efter sin menscykel och därmed få bättre träningseffekter utan att utöka antalet träningstillfällen.
I en praktiskt tillämpad träningsstudie deltog 59 kvinnor i benstyrketräning under en fyramånadersperiod. En grupp som utförde högfrekventa benstyrkeövningar (5 ggr/vecka) under menscykelns två första veckor jämfördes med en grupp som utförde samma träningsprogram under menstruationscykelns andra hälft.

Resultaten visar att gruppen som tränade under menscykelns första hälft fick en signifikant ökning av hopphöjd och muskelstyrka samt muskelmassa i benen. Hos de som tränade under menscykelns sista två veckor påvisades däremot inga signifikanta ökningar. (Vid en jämförelse av träningseffekten på kvinnor som använde hormonbaserade p-piller med dem som inte använde det, visades inga märkbara skillnader.)

Vanligtvis brukar man optimera styrketräning genom att periodisera träningen genom variationer i volym, intensitet och antalet träningstillfällen. Nu finns alltså ännu ett sätt - för kvinnor.
– Min forskning visar att man kan man periodisera träningen och stimulera ökad muskelstyrka genom att ta vara på var kvinnor befinner sig i sin menstruationscykel, säger Lisbeth Wikström-Frisén.

Det gäller att börja se mensen som en tillgång för såväl hälsan och träningen, tycker hon.
– Unga kvinnor som tränar för hårt och äter för lite kan få menstruationsrubbningar. Men om träning under mensen har positiva effekter, då kanske fler kan bli motiverade att behålla den.
En annan aspekt handlar om den totala träningsbelastningen.
– Om jag kan flytta och anpassa min träning till en viss fas i min menscykel och öka min muskelstyrka utan att öka antal träningstillfällen, då behöver jag inte träna lika mycket. Kanske kan kvinnor därigenom undvika överträning, säger Lisbeth Wikström-Frisén och fortsätter:
– Många som jag möter nu tycker att det är intressant att bilden av mens kan förändras och bli till nytta och inte en belastning.

Titel:Training and hormones in physically active women: with and without oral contraceptive use, Umeå universitet 2016

Länk till avhandlingen i fulltext
Bild

Krävande balansträning ger bättre vardag

2016-10-27 (Text: Hilda Zollitsch Grill)
Personer med Parkinsons sjukdom kan träna hårdare och mer utmanande än man kanske tror, enligt en ny avhandling. Medicinering har ofta god effekt på steglängden men inte på stegbredden, något man behöver ha i åtanke när man utformar träningsprogram för denna grupp.
David Conradsson tog sjukgymnastexamen 2008. Han började snart intressera sig för rörelsekontroll, och intresset för neurologi växte när han började jobba på fysioterapikliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Samtidigt smög sig forskningen också in.
– Forskningens kombination av struktur och kreativitet lockade mig, jag gillar ramar och att stapla böcker i olika högar, säger han självironiskt.
Hans avhandlingsarbete handlar om effekten av träning och medicinering på balanskontroll hos personer med Parkinsons sjukdom. I en delstudie testades en grupp personer med Parkinsons sjukdom före och efter medicinering med avseende på planerad och oplanerad gående vändning och jämfördes med en grupp friska kontrollpersoner. Det visade sig att medicinering gjorde att deltagarna kunde gå längre, men att stegbredden inte påverkades vilket gjorde att kroppens rotation förblev oförändrad och vändningen fortsatt problematisk.

I en klinisk del utvecklades ett tio veckors träningsprogram med utmanande balansövningar som inkluderade dual task-övningar, till exempel en kognitiv uppgift som att rabbla siffror samtidigt som man gick. I en randomiserad kontrollerad studie lottades 100 deltagare till antingen en träningsgrupp som genomgick tio veckors-programmet eller en kontrollgrupp som fortsatte sin vanliga behandling och aktiviteter. Träningsgruppen visade signifikanta förbättringar av både balans- och gångförmåga och utförandet av kognitiva uppgifter under dual task-gång jämfört med kontrollgruppen. Träningen gav också positiva effekter på den allmänna fysiska aktiviteten i dagligt liv.
David Conradsson drar slutsatsen att kognitivt krävande balansträning med stegvis svårare övningar är till stor nytta för personer med Parkinsons sjukdom, och att det är viktigt att träna stegbredden i rehabilitering.
– Träning är ofta lite för ”mysigt”, man kan med fördel köra hårdare. En svår och krävande balansträning med dual task-inslag liknar ju vardagens krav, förtydligar han och menar att man i framtidens rehab behöver beakta den kognitiva förmågans inverkan på gång- och balansförmåga mer än vad som görs i dag.

Fortsatt forskning blir det för David Conradssons del och han har som långsiktigt mål att etablera en egen forskningsinriktning inom neurologi. Helst vill han som nu kombinera forskning med undervisning och kliniskt arbete. Men närmast väntar ett post doc-projekt vid McGill University i Montreal som handlar om hur samspelet mellan höger och vänster hjärnhalva påverkar gångförmågan hos personer som fått en stroke. Flytten går i september.

Titel: Balance Control in Older Adults with Parkinsons´s Disease –
Effects of Medication and Exercise.

Länk till avhandlingen i fulltext



Fysioterapi, Fysioterapeuterna, Box 3196, 10363 Stockholm.
Besöksadress: Vasagatan 48, 3 tr
Tel: 08-56706100

e-post: fysioterapi@fysioterapeuterna.se