Ad

Mindre fajt och mer kul med Cloodt

Alla som tror att fackligt arbete är kul räcker upp en hand! Okej. Då ska ni få höra om makarna Cloodt. Bägge sitter i distriktsstyrelsen i Kronoberg. Erika är ordförande, Mattias förhandlingsråd. De har det varken tråkigt eller jobbigt. Tvärtom.

Familjen Cloodt bor i Växjö och består av Erika, Mattias, Axel, 4 år och Vilgot, 1 år. Foto: Agneta Persson.

– Vi har som mål att vi ska vara den roliga styrelsen, säger Erika. Förbundets ordförande Stefan Jutterdal har till och med sagt att vi är den styrelse där det skrattas mest …
En del av receptet stavas lägg ambitionsnivån där den hör hemma. Ingen orkar vara jättedrivande hela tiden.
– Många säger att de har så mycket i sina liv och inte kan ta på sig fackliga uppdrag, säger Erika. Då svarar vi alltid ”jamen då passar du perfekt till vår styrelse, för det har vi allihop!” Vi har alla ideella uppdrag, egna företag, nyköpta hus, en massa barn och läser extrakurser.
Konkret kan det till exempel innebära att inga styrelsemöten får dra ut på tiden. Det är mellan fem och sju som gäller. Sharp. Barnen är alltid välkomna. Den som inte kan vara på plats får delta via Skype. Uppgifter som kan kännas svåra fördelas solidariskt.
– När vi till exempel ska skriva verksamhetsplan får en börja, sen fyller någon annan på, säger Mattias. Vi gör det tillsammans. Samma sak med årsberättelsen. Vi skriver varsin grej.
Det ska inte vara något segt tragglande. Och inga krav som tänjer på resurser eller förmågor. Har till exempel kassören många bollar i luften för tillfället så räcker det gott och väl att hålla reda på pengarna, ingenting annat. Kanske finns det mer ork nästa år?
En sluten Facebookgrupp för enbart styrelsemedlemmar är också något som gör det hela lättjobbat. Där kan man lägga ut meddelanden som ”Hej, vi behöver mejla ut det här, vem gör det?” eller ”Jag har satt ihop det här, kan nån kolla?”
Ingen förväntas heller vara allvetande expert på lagar och paragrafer. Fakta går alltid att ta reda på när det behövs.
– Många tänker att man måste kunna så mycket, säger Mattias. Men vi har ju experter vi kan fråga och luta oss mot. Ombudsmän och kanslipersonal. Då blir det inte så läskigt.

Varken Erika eller Mattias hade någon facklig erfarenhet när de engagerade sig i Fysioterapeuterna. För Erikas del började det med ren och skär nyfikenhet för fyra år sedan.
– Jag undrade vad facket egentligen gör. Och så såg jag på distriktets hemsida att de sökte styrelsemedlemmar. Jag hörde av mig och sa att jag var intresserad, vilket ju mottogs med varm hand. Jag är den enda hittills som rekryterats på det viset!
Erika fick gå en grundkurs för att lära sig hur facket är uppbyggt och fungerar. Och på det har det följt en rad träffar med andra styrelseledamöter från andra delar av landet, och med förbundets ombudsmän. Varje tillfälle har varit en aha-upplevelse som öppnat ögonen för vad förbundet faktiskt jobbar med, och hur, säger hon.
För två år sedan blev hon vald till styrelsens ordförande, och blev därmed den officiella representanten för Fysioterapeuterna i Kronoberg. I samma veva hoppade Mattias på båten. Han ville byta jobb, och just då behövde styrelsen ett nytt förhandlingsråd. Hon som slutat hade klivit av hela uppdraget som Saco-representant i Region Kronoberg, en tjänst där 20 procent ägnas åt Fysioterapeuterna.
Mattias fick jobbet. Han saknade helt fackliga meriter.
– Det blev tusen samtal till förbundet, berättar han. Jag frågade hur jag skulle göra och vad jag skulle tycka. Men jag var ganska bekväm med att ställa alla möjliga mer eller mindre begåvade frågor, och jag la ingen prestige i det. Jag tror man ska avdramatisera det där med vad som krävs av en. Det är varken svårt eller konstigt att ringa och be om hjälp. Det känns aldrig som om vi stör.

Kanske kan man uppfatta makarna Cloodt som lågmälda och ofarliga. En lätt match för arbetsgivare som vill styra och ställa. Men. Trevliga, ja. Lättduperade, nej.
– Det finns situationer där vi motsätter oss arbetsgivarens idéer, eller situationer där jag behöver gå in och säga att något inte blev bra eller att de brutit mot något, säger Mattias. Men jag tycker de har förståelse för den fackliga sidan, även när vi helt enkelt inte håller med. Vi ska komma ihåg att fack och arbetsgivare har samma mål, men att vi har olika intressen och perspektiv att bevaka.
– Vi är inte motpoler, säger Erika. Vi har allt att vinna på att ha en god relation och en bra kontakt. Du har ju fått beröm för att de upplever att du är professionell!
– Ja … någon brukar kommentera att jag är så snäll och har lätt att få med mig arbetsgivaren på det jag vill. Eftersom vi har en ganska god relation går det oftast inte så långt att det blir problem.
Bilden av facket som står på barrikaderna och letar bråk och anledningar att sätta dit arbetsgivaren är ändå något som fortfarande behöver tvättas bort, säger Erika och Mattias. Och även föreställningen att det skulle finnas en motsättning att tycka jobbet är kul och samtidigt vara fackligt engagerad.
– Jag har ett jättebra exempel, säger Erika. När en av mina kollegor gick i pension sa hon i sitt avslutningstal att hon verkligen hade älskat sitt jobb, och att hon bara sett lönen som en bonus. ”Så som ni förstår var jag aldrig någon höjdare på fackliga frågor”, sa hon. Det borde i stället vara ”jag älskar mitt jobb så mycket att jag skulle kunna gå dit utan lön – och därför skulle jag kunna vara en bra facklig representant”.
Men det är ju också den framtoningen förbundet har: Professionsbenet är tyngre än det fackliga. Det är helt i sin ordning, tycker både Erika och Mattias. Det är där styrkan finns, och ska finnas.
– Vi skulle bli betydligt mer ointressanta om vi bara pratade kollektivavtal, säger Mattias. Det ska inte vara ”åh nej, här kommer facket”, utan ”här kommer Fysioterapeuterna!”

Men det fackliga benet får inte tappas bort, säger de. Professions- och fackfrågor ska gå hand i hand. Därför bjuder de regelbundet in regionens direktörer inom hälso- och sjukvården för att förutsättningslöst prata om vad fysioterapeuter kan bidra med. Det har hjälpt till att kapa avståndet till makthavarna. Ett exempel: När de under hösten fick höra talas om de nya specialisttjänsterna för fysioterapeuter i Sörmland (Se Fysioterapi nr 8, 17) mejlade Mattias hälso- och sjukvårdsdirektören för att berätta.
– Några timmar senare fick jag svaret ”Jättekul, vi vill gärna prata om det!” Vi får ta plats och synas. Det är okej att träffa tjänstemän och direktörer utan att det är så formellt, eller att det måste komma ut något konkret av det. Det räcker faktiskt med en dialog för att bygga en relation. I Kronoberg blir vi numera tillfrågade om åsikter. De är helt enkelt intresserade av att lyssna på vad vi säger och det känns väldigt kul.
– Det är också vår målsättning, säger Erika. Vi ska vara några som man vill prata med.
När Fysioterapeuterna nu ska göra en organisationsöversyn vill förbundet bland annat veta hur fackets medlemmar tycker att en modern organisation som lockar yngre bör se ut. Eller hur fler ska kunna vara delaktiga. För så här är det fackliga engagemangsläget: Av Fysioterapeuternas 21 distrikt är det långt ifrån alla som har tillsatt alla styrelseposter. Flera distrikt har ingen fungerande styrelse över huvud taget och hänvisar till förbundet i Stockholm. Några har en styrelse men ingen ordförande, andra har en ordförande men inget förhandlingsråd. Bara en handfull kammar hem full pott.
– Jag tror det finns en rädsla för byråkrati, säger Erika. Att vi är ett gäng som bara sitter och går igenom vilka som inte följt reglerna exakt. Jag skulle också säga att det finns ett glapp mellan medlemmarna och förbundet centralt. Man vet inte så jättemycket om hur de jobbar. Förbundet behöver synas mer och visa att det är roligt. Sen spelar det nog roll om det finns yngre ansikten i förbundsstyrelsen.
Särskilt unga fysioterapeuter har all anledning att hoppa på fackliga poster, resonerar Erika, eftersom grunden till att man engagerar sig fackligt ju måste vara att man brinner för professionens framtid.
– Vi om några har nytta av allt vi kan påverka. Ingen av oss är väl likgiltig inför vart professionen tar vägen? Unga har minst 35 år kvar i arbetslivet, så låt oss göra det bästa av dem!

2017-12-07|PROFILEN|