Ad

En lång resa från tortyr till träning

Hur får man en människa att börja röra på sig om minsta aktivitet kan väcka traumatiska minnen från tortyr och krig? Det vill fysioterapeuten och doktoranden Henrik Nilsson vid Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade ta reda på.

Henrik Nilsson är fysioterapeut och forskare på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade. Foto: Emil Malmborg.

– Shukran, shukran.
Henrik Nilsson säger tack på arabiska till de fem kvinnorna som sitter vid bordet i ett mötesrum på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Malmö. De har alla godkänt att vara en del av hans forskning. För att kvalificera som intervjupersoner till hans avhandling om fysisk aktivitet hos traumatiserade flyktingar måste de ha deltagit i någon av centrets träningsgrupper i minst tre månader. Bassängträning, yoga, jympa, kroppskännedom, fotboll, pingis, eller något annat.
– Vad tycker ni om fysisk aktivitet som en del av behandlingen? frågar Henrik. Hur har det varit att träna i grupp? Har det påverkat hur ni mår?
Tolken översätter.
– Häromdagen dansade vi, säger en av kvinnorna. Det hade jag inte gjort på 25 år. På en timme kom allt ut. Hemma får jag inte den här lusten. Min själ är död.
En kvinna berättar att det som betyder mest är att hon vill något över huvud taget igen. En annan säger att hon har börjat tycka om sig själv, att hon suttit isolerad hemma i fem år och inte velat prata med folk. Någon säger att det här är första gången någonsin hon tränar.

Det finns studier som visar att människor med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) generellt är mindre aktiva, både fysiskt och socialt. Utifrån det finns det rekommendationer och förslag på att ökad aktivitet skulle kunna minska symtomen. Men forskningen på området är ännu i sin linda. Och kombinationen posttraumatisk stress och postmigratorisk stress är ett outforskat område.
– Den evidens vi har och som ligger närmast vår målgrupp är främst på veteraner från USA. Men då har soldaterna kommit tillbaks till en trygg miljö och sitt eget språk. Det är en annan sak.
För det är skillnad på trauma och trauma, säger Henrik. Hos människor som behövt fly är isolering, som en effekt av bristande tillit, mycket vanligt. En uppmaning att börja röra på sig är inte tillräckligt för den här gruppen.
– Man kan inte bara skriva recept på fysisk aktivitet och förvänta sig att de kommer igång. Det krävs en introduktion, att vi är med på plats, att vi samtalar med och följer upp individen.

För ett par år sedan insåg Henrik Nilsson att han med sin långa erfarenhet själv skulle kunna bidra till att samla och sprida mer kunskap. Kanske skulle man utifrån centrets mångåriga data om patienter kunna dra slutsatser på gruppnivå? Han tog kontakt med Röda Korsets högskola för att få hjälp att skapa en databas att ösa ur. Det hela slutade med att han värvades som halvtidsdoktorand.
– Först blev jag överrumplad och tänkte vad innebär det egentligen? Men att jag kan göra det på halvtid, så jag kan ha kvar mötet med patienterna och forska nära det kliniska arbetet, gjorde att det ganska snart kändes som en trevlig idé.
Det här hade Henrik inte en tanke på när han utbildade sig. Han gjorde sitt examensarbete på korsbandsskador. Och som nybliven fysioterapeut startade han eget, åkte med behandlingsbänken runt på olika företag och föreläste om ergonomi. Det rullade på, men det var ensamt. Han behövde arbetskamrater. Dessutom hade han alltid haft ett intresse för psykologi som han inte fick utlopp för. Henrik ville jobba med hela människan, koppla ihop psyke och fysik. Så han tog en grundkurs i psykologi och anmälde sig som intresserad av att jobba på Röda Korset. Det tog inte lång tid förrän han blev uppringd. När kunde han börja?
Tolv år senare kan han hålla ett lätt träningspass på arabiska och är en av dem som jobbat längst på centret. Arbetslaget har vuxit, i dag är de fyra fysioterapeuter här. Plus psykologer, läkare, kuratorer och tolkar. Han trivs och känner att han jobbar för en viktig sak, säger han.
– Jag motverkar inte rasism direkt med det jag gör, men jag jobbar för att öka förutsättningarna för integrering. Det känns bra. Det ger mig också ett lite annat perspektiv på livet. Jag kan uppskatta att jag har det så bra som jag har det.

Syrien. Irak. Iran. Libanon. Somalia. Afghanistan. Chile. Bosnien. Det är därifrån de har kommit. Alldeles nyss, eller för många år sedan. De är allt ifrån nyanlända papperslösa till de som bott i Sverige många år och lyckats hålla sig över ytan. Tills något händer. En olycka, arbetslöshet, barn som flyttar hemifrån. Vad som helst som kan väcka tidigare trauman till liv.
De flesta som kommer hit till Röda Korsets center har förutom PTSD även många fysiska besvär. Framför allt är de orsakade av psykisk stress, men det finns förstås också konkreta skador från krig och tortyr. Skottskador, granatsplitter och misshandel som lämnat spår.
– Ofta ligger det långt tillbaka i tiden. Det kanske är läkt, men man har ändå utvecklat långvariga smärtsymtom.
Hur smärtorna uppkommit har stor betydelse, säger han. Tortyrmetoder, till exempel. De är uträknade för att de ska göra sig påminda även när tortyren har upphört. För den som fått en skadad axel efter att ha varit upphängd behöver smärtan inte nödvändigtvis vara det värsta, utan ångesten och stressreaktionen som startar varje gång axeln gör sig påmind.

Att få en människa med sådana erfarenheter att frivilligt röra på sig kräver professionell och varsam ledning. Mod. Ibland mycket lång tid. Den hjärtklappning och andfåddhet som uppstår vid fysisk ansträngning liknar ju den som uppstår vid ångest.
– Det kan vara skrämmande men också något bra, sett ur ett långsiktigt behandlingsperspektiv. Det kan bli som en form av exponering där man lär sig att vara kvar i ett visst obehag och upptäcka att det inte är farligt. Ett sätt att utmana sig själv, att minska rädslan eller undvikandet.
Man får anpassa sina metoder och inte gå för snabbt fram, säger Henrik. En undersökning kanske får vänta några besök för att man först ska kunna skapa tillit och trygghet.
– Vi får många frågor från andra fysioterapeuter om hur vi gör. Man måste våga ställa frågor till patienten, och man måste vara uppmärksam på att det kan väcka en massa reaktioner. Men det är inte farligt om man är med och kan hantera det.
Om våra patientmöten enbart skulle handla om att undvika att väcka olika trauman till liv, så skulle vi inte våga göra någonting, resonerar han.
– Bara att sitta och prata som vi gör nu kan påminna om en förhörssituation. Vilken rörelse som helst kan likna något. Att sträcka på armen kan till exempel påminna om en upphängning. Så länge man är tydlig med vad man gör och varför, och så länge man har patienten med sig, så tycker jag man inte ska vara för rädd.

Samtalsbehandling med traumabearbetning är grunden för teamets arbete. Men att prata är inte självklart för alla patienter. Det kan vara för svårt. En del förstår inte heller varför det skulle hjälpa att prata om sina trauman. Det kan också uppfattas som skamfyllt att träffa en psykolog.
– Det kan vara mer konkret att jobba med kroppen, säger Henrik. De som från början inte ville prata gör det ofta ändå hos oss fysioterapeuter. Vi kan vara en väg in i samtalsterapin.
En stor del av Henriks jobb går ut på att förklara hur det fysiska och det psykiska hänger ihop. Att stress och tidigare erfarenheter sätter igång reaktioner i kroppen, och att det kan vara en anledning till att man har ont eller domnar. Och tvärtom, att en spänd kropp kan påverka ens tankar och mentala förmåga. Lyckas han förklara sambanden så minskar också rädslan för symtomen, och förutsättningarna att lära sig hantera besvären på ett bättre sätt ökar. Visst får han höra mycket som är jobbigt, men det positiva överväger, säger Henrik.
– Jag kan se hur våra insatser gör att de kommer in i samhället och funkar bättre i skola, i familj, i jobb … allting. Jag ser resultaten på helheten.

Men det är klart att det påverkar honom att höra om svåra upplevelser. Det finns risk för en sekundärtraumatisering, säger han, och det är viktigt att ta hand om det man får ta emot. All personal har handledning, antingen i team eller individuellt. Det gäller också att avgränsa sitt uppdrag, vilket kan vara en utmaning när engagemanget är så stort. Det är ju så enkelt för honom att till exempel bara ringa några samtal för att snabba på en tid till ambassaden i Khartoum i ett återföreningsärende, som annars kanske fått vänta flera månader. Principiellt är det illa att han, bara för att han är svensk, kan ha så stor betydelse, tycker Henrik.
– Och samtidigt är det ju bra att jag kan göra skillnad!
Att ringa ambassader ingår förstås inte i hans arbetsbeskrivning, men det är lätt hänt att man slirar lite, säger han. Nu har Henrik tre småbarn hemma som hjälper honom att sätta gränser. När han kommer hem är det full rulle och han måste helt enkelt sluta tänka på jobbet och i stället bli den närvarande pappan. För att ställa om ringer han sin egen pappa. Varje dag, i bilen på vägen hem. Tio, femton minuters samtal som markerar att nu är arbetsdagen slut.
– Han är klok, min far. Han har lärt mig vikten av att byta fokus. Jag hade lika gärna kunnat prata med min fru, men har man tre barn som vill ha uppmärksamhet när dörren går upp så får man sällan den tiden just då.

Fotnot: Henrik Nilssons avhandling har arbetsnamnet ”Fysisk aktivitet och psykisk ohälsa bland traumadrabbade flyktingar” och görs vid Röda Korsets högskola i samarbete med Institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.

2017-08-10|PROFILEN|