Med en toppannons blir du synlig för fysioterapeuter

”Läkarna skulle kunna dela med sig”

Läkare, ingenjörer, ekonomer och industriarbetare som tjänar bra borde stå tillbaka till förmån för lågavlönade yrkesgrupper. Det anser Aina Blom, förhandlingsrådsledamot i Stockholm.  Vi har träffat henne för att prata lön.

Ett av Ainas mål som förhandlare är att skapa konstruktiva möten som leder framåt. Foto: Agneta Persson.

Tolv tusen spänn. Det var vad nybakade sjukgymnasten Aina Blom fick i lön 1985. Som nyexaminerad hamnade hon i löneklass K12, där K stod för kommunalt anställd. Inget att förhandla om. Det var inget som bekymrade henne då. Det var bara skönt att få en lön. Men när de fyrkantiga, fixt och färdiga tarifflönerna ersattes med individuella löner blev det krångligare. Nu var det inte längre lön efter år i yrket som gällde, utan betalning efter prestation. Aina hade blivit fackets arbetsplatsombud, och som sådant skulle hon möta arbetsgivaren vid förhandlingsbordet för att diskutera hur pengarna skulle fördelas rättvist.
Det gick åt skogen. Arbetsgivaren hade redan bestämt vem som skulle ha vad.
– I något fall kunde vi väl ändra en femtiolapp hit eller dit, men i övrigt gick det inte att rucka på någonting. Kanske lyckades jag inte argumentera väl nog för det? Eller så var det så att det faktiskt inte gick.
Om löneförhandlingarna mellan parterna bara var ett spel för gallerierna tänkte Aina Blom inte vara med. Så hon hoppade av sitt fackliga uppdrag för Fysioterapeuterna, eller Legitimerade sjukgymnasters riksförbund (LSR) som förbundet hette då. I stället engagerade hon sig i paraplyorganisationen Saco. Långt senare lyckades Fysioterapeuterna få henne aktiv i det egna förbundet igen, och i dag är hon förhandlingsrådsledamot i Stockholm.

När vi ses en vinterdag i SLSO:s (Stockholms läns sjukvårdsområde) fackliga lokaler i Solna har lönerörelsen just rullat i gång. Det är inget som märks i Ainas kalender. Än. Men dagarna brukar bli brådare ju mer april närmar sig. Den stora lönesamtalstiden. Medlemmar ringer och har frågor. Vad ska man säga? Hur ska man slipa argumenten? Vilken lön är rimlig? Längre in på våren kan svårare samtal komma. Individärenden som gör att facket måste rycka ut och hjälpa till att hitta en lösning.
– Den anställde kanske har suttit i medarbetarsamtalen och känt att den uppfyller alla lönekriterier, säger Aina. Ändå blev det bara lite i löneökning. Ibland kan vi göra en överläggning med chefen. Och så kräver vi en handlingsplan, för det går sällan att göra något direkt.
Det är det här med tajmningen. Den är en hake i hela löneprocessen, säger Aina Blom. Ofta kommer hon in sent. Många gånger har medlemmen dessutom redan fått sin nya lön, trots att det inte varit någon avstämning än. Det händer inte särskilt ofta att hon blir inkallad. Fysioterapeuter är ganska kapabla individer, säger hon. Det ska mycket till innan någon ringer in henne, men då är det också illa. Och då är det verkligen befogat att ha facket vid sin sida. För hur välvillig och tillmötesgående chefen än är så är det en maktposition chefen har, säger Aina. Det som händer när hon kliver in tillsammans med medarbetaren är att vågskålen liksom åker upp, och samtalet blir mer jämbördigt.
– Det är jätteviktigt att man har med sig någon när man är upprörd och ska ha ett samtal med sin chef. Det kanske man inte förstår på en gång, men det är jätteviktigt.
Hon är bra på sådant, säger hon. Att se till så det blir konstruktiva möten som leder framåt. Hon har delvis alla års erfarenhet av knepiga rehabsamtal med neuropatienter att tacka för det.
– I mötet med patienter och anhöriga är det tydlighet som gäller, säger hon. Det är samma sak här. Och vet du vad? Jag tycker sådant är ganska häftigt. Jag gillar det. För det mesta tycker jag det blir bra. Vi har som regel alltid kommit någonstans.

Men lönesamtal och fördelning av snåla löneutrymmen är inga lätta saker. Mer till någon innebär ju mindre till någon annan. Och helt objektiva löner finns inte. Ibland tänker hon att det vore enklast om alla med samma typ av tjänst fick samma löneförhöjning och så var det bra med det. Man skulle slippa tjafsa om hundralappar hit och dit, och ingen skulle behöva bli kränkt och sänkt över att få minst. Eller, vilket faktiskt händer, ingenting alls.
– Fast jag skulle ändå säga att det är bra med en spridning. För om du jobbar mycket och lägger ner tid på att göra ett riktigt bra jobb, till skillnad från kollegan som ofta kommer för sent och inte presterar eller engagerar sig, då ska det väl belönas?
Hade vi legat kvar i det gamla löneklassystemet så hade vi tuffat på i något slags sakta uppförslut, säger hon. Sedan de individuella lönerna infördes har det ändå hänt saker. Vissa skjuter upp som små korkar. Men det går långsamt. Fysioterapeut är ett lågavlönat kvinnodominerat yrke som fortfarande släpar på ett ännu sämre avlönat förflutet, påpekar Aina Blom. Låga löner betyder inte bara tunnare plånböcker. Det betyder också sämre arbetsmiljö, i och med att man på många arbetsplatser måste dra in sin egen kostnad.
– Det här är ju en ganska allvarlig arbetsmiljö­ och patientsäkerhetsrisk som kan gå ut över kvaliteten. Det ligger till exempel sparkrav på landstinget sedan flera år tillbaks att sänka kostnaderna med två procent om året. Samtidigt ska personalen få högre lön, för det är ju så vi belönar våra medarbetare. Hur fasen får vi den ekvationen att gå ihop? Jo, det innebär att vi måste springa fortare och fortare, och till sist kommer du till en gräns när du kliver över en tröskel för patientsäkerheten som inte är bra. Patientsäkerhet och arbetsmiljö går hand i hand.

Kanske kan Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö åstadkomma förändring, hoppas Aina Blom. Och i den bästa av världar leder föreskriften också till högre löner.
– Den skulle ju kunna bidra med att man faktiskt diskuterar hur vi mår på ett tydligare sätt. Men det är politikerna till sist som måste besluta sig för hur man ska lösa det här och prioritera om i sina budgetar.
Det kommer att bli bättre. Det kommer till och med att bli bra. Aina Blom är säker på att fysioterapeuterna någon gång tar sig ur låglöneträsket. Med solidarisk hjälp från dem som har mer.
– Jag tycker ju att läkarna skulle kunna dela med sig lite. Och det finns fler grupper i samhället som jag tycker kunde säga ”vi höjer upp de här kvinnolönerna nu, vi satsar på det så står vi tillbaka ett år”. Då tänker jag på ingenjörer, ekonomer och högavlönade industriarbetare. Skulle det vara för mycket begärt?

2017-03-23|PROFILEN|