Han var den enda fysioterapeuten i krigets Kobane

Dorpec Kobane är en svensk-kurdisk fysioterapeut som reste till krigets Syrien för att hjälpa den skadade befolkningen med rehabilitering. Nu har han skrivit en bok.

Dorpec Kobane är fast besluten att återvända till Syrien. Foto: Privat.

Som trettonåring på 80-talet flydde Dorpec Kobane, som själv är kurd, från Turkiet och kom till Sverige som ensamt barn. När han många år senare såg tevebilderna från hur IS anföll staden Kobane i norra Syrien väcktes gamla minnen om förtryck och släktingar som dödats. Dorpec följde nyheterna dygnet runt, och kände till slut att han måste åka dit.
– Det fanns inget som kunde få mig att ändra mig. Jag visste att barn led, och jag ville vara till hjälp, även om jag själv skulle dö. Det fanns inte en enda fysioterapeut där nere. Jag visste att jag behövdes.

Mot slutet av 2014 lämnade Dorpec fru och barn i Sverige och reste rakt in kriget. Planen var att stanna i två månader och försöka hjälpa skadade människor manuellt med det som fanns. Det enda han hade med sig var några gummiband.
Han mötte svårt traumatiserade patienter utan ben, utan armar, utan ögon. Patienter som blivit skjutna i huvudet och patienter med bombfragment i kroppen.
– Väldigt många paraplegiker, tetraplegiker och hemiparetiska patienter. Jag kunde hjälpa till med allmän mobilisering, rörelseträning, gångträning och lägesändringar. Folk hade legat i flera månader utan att röra sig.
I perioder var han den enda på plats med vårdutbildning och han hamnade i pressade situationer där han tog på sig att vara tolk, apotekare, sjuksköterska, psykolog och läkare.
– Jag har gjort allt möjligt när det inte fanns några andra att få hjälp av. Jag fick ta hand om patienter som var psykotiska, paranoida, psykosomatiska och som hade suicidtankar. Men jag stod i tät kontakt med internationella läkare.

Dorpec Kobane lyckades med bistånd från en rad välgörenhetsorganisationer i olika länder få ihop pengar och utrustning till ett rehabiliteringscenter. Han utbildade så många som möjligt i grundläggande anatomi och fysiologi så att de skulle kunna fungera som rehabassistenter.
– Vi smugglade också in en ortopedtekniker som stannade en månad och lärde oss att tillverka enkla ortoser och proteser.
2015 uppgick antalet behandlade patienter på Dorpecs klinik till 28 200 stycken.
– Vi jobbade nästan på ackord, men vi jobbade systematiskt. Ibland jobbade jag dygnet runt, ibland sov jag bara ett par timmar per natt. Men jag var tvungen. När jag såg patienternas lidande kunde jag inte sjunka.
Det som var tänkt att bli en insats på två månader blev i stället två år. Mot slutet av 2016 hade Kobane befriats, kriget lättat något och rehabiliteringskliniken blivit hyfsat självgående. Dorpec längtade hem till sina barn, och lämnade Syrien.
– Det kändes som jag svek människorna i Kobane, men samtidigt hade jag gjort det stora grova jobbet.

I dag arbetar Dorpec som fysioterapeut inom hemrehabilitering i Stockholm. Boken har också lett till flera föreläsningar för personal inom olika vårdyrken. Men Dorpec mår inte bra. Den traumatiska tiden i kriget gör att han i dag lider av posttraumatisk stress.
Ändå är han fast besluten att så småningom återvända.
– Det är fortfarande krig där nere, och de har behov av en professionell fysioterapeut. Självklart ska jag återvända för att utveckla kliniken.

Fotnot: Boken heter ”Kobanesyndromet – min berättelse från kriget”. Förlag: Storyhood.

2018-05-04|NYHETER|